Your Window Into Madness

Jag har rätt länge haft en obeskrivlig lust att bara blogga. Inte för att jag har något särskilt att säga alls, snarare blir det ett riktigt antiklimax när jag väl sätter mig ned för att skriva och inser just detta. (Jag vet! Jag kan blogga om att inte ha något att blogga om!)

Valborg börjar ta form i alla fall, men jag ställer mig tvivlande ändå. De valborgar jag har varit i Uppsala har varit allt annat än harmoniska (2005 - begynnande blindtarm, 2006 - jobbade (efter kvalborgsfirande) sillunch och galopp) men nu kanske det blir ändring på det. Borde typ ta mig till systemet.

Har suttit och stirrat på uppsatsen den här veckan. Jag vet inte vad jag tycker, ibland verkar jag faktiskt nästan vettig, ibland påpekar jag bara det uppenbara. Och fotnoterna bråkar med mig! Men idag lyckades jag ändå stryka en del, vilket nog var väldigt nyttigt. Och nu har jag till och med kommit så långt att jag börjar fundera på vad den ska heta. Planen är att sätta eld på en kopia av den och korka upp den flaska champagne som sparats för just det här ändamålet så fort allt är avklarat.

Anna kommer imorgon, med Baloo (som INTE är en eufemism för Roger). Det ska bli kul.

Jag är inte en stor beundrare av poesi. Inte generellt sett, det vill säga. Det finns en hel del dikter jag adore, som The Love Song of J. Alfred Prufrock och den om ballonger and it's spring och albatrossen och den där om plommonen som Erik pratade om en gång och en del fraser som brister och l(a och Kipling's livsråd och faktiskt en del edda. Men i allmänhet, nej. Det är lite roligt att skriva haikuer, men det är bara för att man blir så begränsad (och frigjord!) av kortheten. Alliteration kan också underhålla (använd aldrig alliteration) men jambisk pentameter bryr jag mig inte ett dugg om. Poetisk prosa, däremot, I love.

Min handledare hävdar att jag är för intresserad av "att göra saker med språk". Jag tar det som en komplimang, men det är menat "du skriver inte akademiskt". Jag försöker förklara att det är min grej att inte vara akademisk, men hon köper inte hela infotainment-konceptet. Hon hävdar också att humor underminerar mina argument. Det går segt.


Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. That, I like.

Så. Sitter i Karin Boye och uppdaterar bara för att slippa skriva på uppsatsen. Har precis kommit ned från matikum och en timmeslång paus. Har innan dess, faktiskt, gjort lite arbete. Faktiskt!


Har inte så mycket att säga, flytten gick bra, fortfarande en massa grejer överallt, det saknas fortfarande en del lampor, och sånt. Men fiskarna har fått nya växter, köksväggarna är målade (men inte trädet (problemet: ek, björk, körsbär?)). Tvättstugan är undersökt och godkänd. Våra namn står på dörren. Sånna saker liksom.

Snart är det dags för munta i fornisländskan. Jag känner mig inte lugn.

Mest vill jag spela. Det var kul, men inte roligast, igår. Jag vill slå på saker.

Faaaaan. Snart börjar det! Om en sisädör tjugo mintuer kommer det ringa på dörren, oh det betyder GÅ! As in klara, färdiga, gå. När är det tänkt att jag ska komma på alla saker jag måste göra, men har glömt, men det finns ingen tid, eller ork? Jag tycker inte om att flytta. Jag tycker om att ha flyttat. Kanske, beror på hur det kommer gå idag. JÄTTEBRA, kommer det gå. Alldeles fantastiskt. Jag ska inspirera och hålla humöret uppe. Som jag alltid gör.

Och pappa påpekade glatt att alla hyllplan borde packas i en egen -någonting- för de sitter nämligen löst. Det visste jag. Det har jag tänkt på många gånger, men har jag gjort något åt saken? Nix. Kanske borde fixa det.

Det är så passande att jag inte kan låta bli, även om det betyder att jag senare måste klippa och klistra en massa å, ä och ön! På Oprah sitter en Organizational Expert och pratar om hur mycket skräp vi har i våra liv. Jag har rätt mycket grejer, tycker inte alls om att slänga saker. Ni skulle bara se vilka saker jag har valt att behålla från flickrummet. Några av er kanske kommer få se glimtar av det på lördag, men då måste ni ner och rota i lådorna. Min stora fråga är: slänger folk sina skol-grejer? Inte bara stenciler och anteckningar, men tentor och gamla prov? Jag lyckades inse att några halvtaskiga läxförhör från religionen och geografiproven från mellanstadiet kanske inte var så stor mening att behålla (även om jag faktiskt ritar grymma kartor ur minnet). Men jag har kvar historia b-hemtentan från trean, jag vet varför: för att få fick så bra som jag och jag verkligen var stolt over den, men VARFÖR har jag kvar den? Har Proppen kvar sina saker? Typ feministarbetet vi gjorde till ideologiprojektet? Jag kanske ska ta mod till mig och fråga henne imorgon. Om jag kommer ihåg.

Jag tror inte att alla saker jag behåller egentligen fyller någon annan funktion än att hjälpa mig minnas, men det är ju inte så att jag ofta går igenom alla papper. Och jag behåller väldigt många saker bara av den enkla anledningen att jag en gång i tiden har älskat dem. Som en liten enhörningsstaty av aska, vad ska jag med den till? En gammal Disney World t-shirt? Som är fantastiskt ful, dessutom.

Men jag försöker i alla fall inte bli en bättre mamma genom att köpa en massa mer skräp. Nu för tiden ger folk det till mig istället.


Nu sitter jag omringad av lådor och papperskassar. Och stora plastsäckar och ikeapåsar. Och en och annan väska. Och jag ser inte fram emot imorgon, mest för att jag känner mig lite efter i packningen och för att jag vet att jag är tidsoptimistisk. Eller är jag? Väldigt ofta tror jag att jag är tidsoptimistisk när jag egentligen är tidsnervös. Allt kommer gå bra! känn hur lugnet pulserar genom och ur mig och inspirerar mina glada bärare! Och jag tvingar er inte att släpa på en massa onödiga och tunga grejer, jag har rensat.

Att vakna med ett ömt öga är alltid lika intressant och irriterande. Frågorna hopar sig; vad har jag egentligen gjort under natten? Ska det vara så här? Borde jag oroa mig om några timmar? Sedan drar man ifrån gardinerna och får reaktionen "snö?". Snö? Den virvlar så där mysigt och ser fin ut, och det ligger kvar på hustaken. Ska det vara så här?

Dagens mål: Införskaffa föda, skriva på uppsatsen, gå långpromenad med Anna och Baloo (snö?). Vi hade tänkt ha en klassiskt kylig picknick på gärdet/djurgårn. Hur långt kan man egentligen sträcka sig?

Gah! Satt och mumsade på diverse nötter i några sekunder, när man sen tittar upp igen har snöandet tilltagit. Var var du i december, ditt as?! Och också; betyder det här att jag måste sätta på mig strumpbyxorna i alla fall? Jag hade räknat med att det skulle vara officiellt vår nu.

Mmm. Frön.

Det är lustigt. Folk verkar inte tycka om när jag talar om att Jesus dog, och tack Jesus, för att du dog för mina synder. Mamma gör ett äkta Marge-Simpson-irriterat-halsljud, en och annan katolik hävdar att det är uppståndelsen man är glad över. Överlag tycker folk att det är dålig smak. Pah! Grow up and smell the påskliljor.

Men.

Alla verkar ha uppdaterat arslet av sig på sina bloggar under mina knappt tre internetfria dagar. Jag kanske kommer ikapp.


Utslag på genuin-lyckometern

* När man har så lite batteri att det inte ens syns men iPoden likväl håller ut, ändå från det att man steg på bussen vid Nötskrikevägen tills dess man klev ur tunnelbanan vid Karlaplan.
* När man får cykla hem en lagom varm, lagom solig vårdag med nya slangar både fram och bak.
* När man får leta efter påskägg.
* När man med en snyggt spelad bridgehand kan krossa sin mormor.
* När man får ligga i ett badkar och läsa och lyssna på musik utan att någon knackar på och frågar om man har drunknat en gång var tionde minut.

Inatt sover vi på tunna madrasser på golvet. Snart ska jag leta upp färger. Snart som i om några dagar (men helst NU NU NU!!).

I bostadsrättsföreningen har de lagt på ett kol, vi finns redan listade vid porttelefon och i trappuppgång. Med ett bindestreck. Plötsligt har jag fått ett extra efternamn.