Your Window Into Madness

Så är det sant, jag ÄR en neutral gammal kvinna. Den obligatoriska tutorialn (korrekt böjt svensk substantiv) på Assassin's Creed tråkar ut mig till vansinne, och inte ens det faktum att den (hittills) fåniga backstoryn stöttas av Kristen Bell tröstar mig, I never got into Veronica Mars. Jag orkar inte lyssna på den utdragna dialogen i mellanspelen heller, för ibland är den så övertydlig att jag spyr. Två gånger har jag redan lagt ifrån mig kontrollen. I know.

Men jag försöker övertala mig själv att det bara är bra (jag har kommit en bit på översättningen av texten som aldrig skulle översättas till svenska i det verkliga livet (inte om jag fick bestämma i alla fall) eftersom xboxen inte har någon dragningskraft, och det känns till och med som att jag har gjort ett hyfsat jobb. Än så länge, bör nog poängteras). Dessutom är tutorialn bara till för idioter och småbarn ändå, jag kan klassas som tonåring, jag står över sådana infantila dumheter.

Och jag vet att det egentligen är ett tecken på min elakhet att jag försöker få det till ett tecken på min godhet, men jag stötte på en viss person ur en viss klass som vissa inte står ut med igår (D, min, jag), och jag stannade och småpratade. Och jag log! Och jag skrockade! Och jag lyssnade! Ändå tills hon sa "ja, nej, jag borde nog...". Nu kämpar jag bara för att inte få för mig att hon tror att hon gjorde mig en tjänst, så som jag tror att jag gjorde henne.

Annars är det galet mycket skola. Och syjunta. Och Tyresöhelg.

Spiken i min arg-ung-tjej-kista slogs i idag.

Jag försöker köpa Assassin's Creed på Game
Försäljaren: Är du säker på att det är 360 du vill ha?
Jag: Arå.
Försäljaren (efter lugnt smågnolande): Vi har den här också (plockar fram en Assassin's Creed guide), ifall man skulle fastna. Den har alla kartor och tips som man kan behöva.
Jag (försöker klämma in ett 'nej' innan han fortsätter): Njae, nje, ne-
Försäljare: Det kan vara väldigt frusterande ibland om man inte kommer vidare i spelet.
Jag: Ja, nej, det är bra.
Försäljaren: Man får 25% rabatt om man köper den samtidigt som spelet (tar alltså till spara-pengar-under-väldigt-begränsad-tid-taktiken, en klassiker bland mammor världen över).
Jag: Nä, tack.
Försäljaren:...
Jag:...
Försäljaren: Ska jag slå in den åt dig?

Jeeeesus. Jerry Seinfelds fru är med på Oprah och pratar om grönsakspuréer. Och hon pratar inte om dem i förbigående, utan hela programmet verkar handla om hennes puréer. Hur man kan lura i sina barn grönsaker. Varje söndag puréar hon grönsaker och lägger i plastpåsar. Själv ska jag försöka tackla svartroten idag, det ska bli spännande.

Kate Nash - Made of Bricks

Jag vet att många redan har hört den här harangen, men for the benefit of those who haven't: Kate Nash är den kvinnliga, londonska motsvarigheten till Håkan Hellström, dvs lallande dialektgalenskap. Och det intressantaste är att de lever upp till hur jag uppfattar deras olika språkavarter, Håkan (vi är du med varandra) är i mina öron en glad idiot (på det bra sättet) och Kate Nash en gnällig snorunge (på det bra sättet). Rent musikalisk tycker jag om (inte alla) av låtarna, framförallt att de är pianodominerade, men textuellt är de en kniv i mitt öra. En jämförande studie:

Kate Nash
Bevisföremål A
You said I must eat so many lemons,
'cause I am so bitter.
I said "I'd rather be with your friends mate,
cause they are much fitter"

Håkan Hellström
Bevisföremål A
Lillebror (bapaba) bli inte som jag när du blir stor
Du stod i dörren och sa "om det här är allt det blir
så dör jag"
Lillebror, bli aldrig som jag.

Kate Nash
Bevisföremål B
Skeleton you are my friend
But you are made of bone
And you have got no flesh and blood
Running through you to help protect the bone

Håkan Hellström
Bevisföremål B
"Dom måste lära sig gå"
Är vad folk säger om oss två
Vi måste gå härifrån innan vi ligger på kyrkogårn
som alla innan oss

Så, frågar vi oss, vad är det egentligen som skiljer dessa båda åt? Den sorgliga sanningen är min ålder. När jag var sexton kunde jag förlåta Håkan alla synder, även om jag inte erkände att jag gillade hans musik, men vid 24 är jag inte lika lättflörtad. I synnerhet inte när den som försöker vinna mig är fyra år yngre.

Betyg: 2.5 1

Det är stor skillnad på folktätheten i simbassängen nu såhär efter jul och hur det var hela förra terminen. Det är lite jobbigt när det är trångt och folk simmar om och måste simmas om i både motions- och litesnabbarebanan, så jag hoppas att alla nyårslovare tappar antingen de där extrakilona eller motivationen snart. Men eew! Idag var det en tjej/kvinna/NOT lady som snöt sig i handen efter nästan varje längd. Gissa vem som simmade bakom henne? Det som var allra störigast, förutom att hon gjorde det överhuvudtaget, var att hon liksom hängde sig över bassängkanten, alltså med ryggen mot alla oss andra, som om hon försökte vara artig - men så vred hon ändå på huvudet och fräste över vattnet istället. Som om det skulle vara otrevligare mot oss andra att snora ner golvet precis vid bassängen än att (vill inte tänka på det) låta det guppa omkring på vattenytan som slår folk i ansiktet.

Efter nästan VARJE längd.

Om jag är förkyld låter jag bli att gå och simma, inte bara för att det är en legitim ursäkt, utan för att det är jävligt snubbigt och respektlöst också. Och om 'det inte var snor, fick bara lite vatten i näsan', så kanske du vet med dig att det är ett problem du lider av och kan köpa en näsklämma. Eller låta bli att simma alls. Breetard.

Tyvärr sa jag ingenting. Jag gjorde äcklade grimaser (ofrivilligt), suckade och sa 'ew' istället. Det verkade inte gå hem.

Jag tycker inte om att dag efter dag inte göra det jag bestämmer mig för att göra. Även om jag idag har varit fantastiskt duktig och både tvättat, städat, diskat och fållat gardiner, så har jag inte läst några essäer eller skrivit några 'brev'. Därför känner jag mig lite misslyckad, trots jag att jag borde vara nöjd med allt hushållsslaveri. Nåja. Kanske ville ödet inte att jag skulle bli studerande-i-god-tid det här året heller. Förbannade gudar.

Dessutom borde jag gå och lägga mig snart om jag ska upp i tid till första översättningslektionen på det språk som verkligen räknas. Men istället sitter jag och deltar i offentligt tv-spelande (big no-no egentligen, jag blir skitstressad av att spela äventyrsspel med andra) och har fortfarande kaffe i min kopp. Not very very clever.

Men för att sluta på en positiv not (idi-om-a-tiskt uttryck) så...så...så...kommer jag få klappa på en valp på fredag. Och umgås med trevliga människor. Och kunna le självgott vid tiotiden på morgonen när jag sluter upp med resten av klassen som kommit från Uppsala på väg till tv-huset. I love me and my upbringing.

När jag började på översättarprogrammet skapade jag genast en liten mapp i datorn som jag originellt och tjusigt nog kallade för T1. Så här tänkte jag varje gång jag sparade något i mappen som jag kallade T1:

Men, åh, jävla pucko, vet du hur fånigt det är att behöva klicka sig ett steg längre under heeeeeela termin ett som kommer att pågå en hel eeeeeevighet? Snacka om störig OCD, du vet att du inte har något sinne för organisation och struktur ändå. Fett med onödigt.

Idag sparade jag för första gången någonting i mappen som jag i enhetens (enhetlighetens?) namn döpte till T2, vilket känns lite konstigt eftersom mitt huvud fortfarande tror att jag gjorde T1 för en månad sen. En och en halv, max. Vilket, antar jag, är beviset för att tiden går, lite för fort ibland, och att min hjärna är ett störigt pubertetsoffer. Or speaks like one, at least.

The Hellacopters - By the Grace of God

Det är en Hellacoptersskiva. Det låter som en Hellacoptersskiva, det ser ut som en Hellacoptersskiva, det luktar som en Hellacoptersskiva och det smakar som en Hellacoptersskiva. Jag är inte övertygad.

Betyg: 2

I hate myself and I want to die.

och framförallt vill jag inte börja skolan igen. ('det heter inte skolan, det heter unversitetet') Klaffen.

Nu har jag skrivit in alla mina kommande lektioner för terminen i min spanking new The league of Friends of The Royal Berkshire Hospital-kalender. Och jag vet att jag är bortskämd med lektionstillfällen och antal undervisningstimmar (beroende på hur man ser på saken), men lite gnäll blir det ändå. Över till exempel de abnormt långa svensklektionerna, eller tretimmarshåltimmarna mellan översättningsvetenskapen och översättningen, eller bara över att börja klockan åtta på morgonen. Men det kommer bli bra (mitt nya mantra för utbildningen). Den här terminen försöker jag ha en mer positiv approach till mina studier, inte lika mycket I hate myself and I want to die.

Idag borde jag plugga, men jag vet nog med mig att jag kommer fly. Vi har ju faktiskt imorgon på oss också.

Jag lyckas inte så bra med att vända om dygnet, denna sjukdom som drabbar stora delar av befolkningen vid lite längre tids ledighet. Men nu är det Wii sports som gäller, jag svär åt armlösa gubbar i nattens mörker. Dessutom verkar jag ha blivit förkyld också, men bara lite grann, så jag tänker inte sätta mig i karantän. Däremot borde jag kanske meddela folk så att de kan välja att hålla sig borta.

Och plötsligt har ens gamla mail bombarderats av information och uppgifter att göra från utbildningen. Jag vill inte.

Gene Krupa & Buddy Rich - The Drum Battle

Tydligen tävlade Gene Krupa och Buddy Rich i åratal om vem som var den bästa trummisen, och det här är inspelningen av deras första möte på Jazz at the Philharmonic i New York 1952. Jag tycker om jazz, framförallt att lyssna på det live, men jag kan inte säga att jag är någon expert av något slag. Jag har ingen favorit, vare sig artist, stil eller låt, men jag gillar det. I synnerhet om den innehåller mycket trummor. Perfekt, alltså. Dessutom sjunger Ella på sista spåret, som en oväntad liten bonus. Men bäst på hela skivan är nästan introduktionen av Norman Granz, ya gotta love that accent of his!


Albumets överraskning: Tydligen är den enda moderna trummisen som håller sina trumstockar i jazzfattning Charlie Watts från Rolling Stones. Inte så konstigt kanske, då han också leder ett jazzband.

Anledning att jag köpte: Strövade runt i jazzavdelningen på Musikörat och fastnade för omslaget så väl som titeln.

Får mig att tänka på: Svunna tider och ungdomens förfall.

Betyg: 4

Är detta månne mitt nya beroende? Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre, hur i:na bara staplar sig på varandra, hur det blir svårare att skrapa ihop ord med mina små brickor. Ju senare det blir desto mer insisterar min hjärna på att skapa svenska ord. Men, nej. De räknas inte. Jag funderar på om jag kanske borde studera reglerna lite, jag har ju, trots allt, vuxit upp i ett alfapetlöst hem. Vad gör pilarna jag kan klicka fram? Vad är en challenge? Varför går de där idioterna i Amerika inte och lägger sig så jag kan få göra det samma? Nä. Just det. För dem är klockan max tio.

Damn you, Scrabulous!!
Och förbanne alla er som klår mig. I don't lose well.

Egentligen borde jag inte uppdatera.
Egentligen borde jag gå ner i tvättstugan och förhindra skrynkel.
Egentligen borde jag städa (men det är ju så förbannat tråkigt!).
Egentligen borde jag sy färdigt den där väskan jag började sy för att slippa plocka undan symaskinen.
Egentligen borde jag bevaka något av de scrabulous-omgångar jag tagit upp med främlingar (av vilka en har använt ordet 'motised' för 86 poäng).
Egentligen borde jag komma på något intressant att skriva om om jag nu ska envisas med att skriva.

Jag och min kompis Anders (vars blogg tydligen inte har självdött) tittade lite förvirrat och ostrukturerat på garn efter att beslut hade tagits om syjunta, drack kaffe, och, tror jag, lyckades inte prata igenom ett enda samtalsämne till slut. Det ena efter det andra tog bara över och många (av mina i alla fall) poänger gick förlorade. Inte för att det förändrar kvaliteten på samtalet, mina poänger är oftare än inte meningslösa (kan de då vara poänger?).

Proppen kommer imorgon (hence städbehovet) och jag har inte köpt vin *blink blink*. Tydligen är GI begränsande.

Nu är jag femton igen, men till skillnad från loven då när jag bara satt framför datorn och spelade final fantasy sitter jag nu uppe och tittar på Law and Order om nätterna (Special Victims Unit, Trial by Jury, Criminal Intent). CSI också, om det går. Jag vaknar runt tolv, går upp omkring ett fortfarande trött och med värkande händer. Men idag ska jag aktivera mig! Återbesöka centralbadet, kanske inhandla mer garn, kanske städa undan symaskinen. Kanske dra ihop en syjunta till nästa vecka. Intresse finns?

Mikes plånbok, som försvann i söndags, är återfunnen! Men han måste åka till Märsta för att hämta den.

Mitt andra löfte för 2008 är att inte gå in på aftonbladet.se. Jag förstår inte varför jag har gjort det så länge, när jag blir så irriterad varje gång jag gör det. No more. Bara dn.se i framtiden...möjligtvis svd.se. Och expressen.se.

Men ingenting efter det.

Feist - The Reminder

Leslie Feist är en av dessa starka ömtåliga kvinnor, som jag tycker om och avundas på vissa plan, och hon spelar en sorts musik som tar mig ett tag att omfamna helt. Än har jag inte blivit uppslukad av de vemodiga tonerna och den speciella överväldigande (2007-års mest överanvända uttryck i mitt vardagsspråk) rösten, men jag känner potentialen som ligger och lurar där bakom. Jag får se till att skärpa mig i mitt lyssnande dessa två sista dagar av veckan. Men det är gott, jag tycker om det.

En rekommendation bara: om man insisterar på ett minimalistiskt ackompanjemang måste man antingen ha a)balls b)en fantastisk röst c)en vacker vändning i melodin eller d)hypnotiserande text. En sprucken ton räcker långt (I'm a sucker for the broken), men inte alltid hela vägen.

Albumets överraskning: Hela spåret Sea Lion Woman

Anledning att jag köpte: Läste något om Feist någonstans någongång nyligen, letade upp 1234 på iTunes och blev intresserad.

Får mig att tänka på: Joanna Newsom, av helt fel anledningar, och Beth Orton.

Betyg: 4.5

Under 2007 var utmaningen att läsa 50 böcker. Anledningen till de här dagarnas väntan på publicering är att jag glömde ta med mig listan till England.

Jag deltog, lite inofficiellt. Jag klarade det inte, men nästan (de sista onumrerade böckerna är sådana som alla påbörjats under 2007 och lästs ut mellan nyårdagen och den tredje januari. Min ena heder, den som hatar att förlora, säger att de borde räknas för att jag inte antog utmaningen förrän några dagar in i januari, och alltså borde ha haft några dygn kvar av mitt år. Den andra hedern säger att de inte borde räknas, för de borde inte räknas). Jag kan stå för de flesta, tyckte om en del av dem mer än andra, föraktade vissa av dem, och har bara fuskat liiite, liiite. Typ när jag läste liftarens guide-trilogin i fysiskt olika böcker och alltså kunde räkna dem som fyra och inte en. Och det enda jag skäms för är att det blev så många Christie, but consarn it, I love Hercule.

Min lista.

1. Smoke and Mirrors - Neil Gaiman
2. Edward Trencome's Nose - Giles Milton
3. Cards on the Table - Agatha Christie
4. Rend mig i traditionerna - Leif Panduro
5. Snow Flower and the Secret Fan - Lisa See
6. Brødre i blodet - Ingvar Ambjørnsen
7. One Big Damn Puzzler - John Harding
8. Fördömd - Johanne Hildebrandt
9. Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
10. Jennifer Government - Max Berry
11. Svinalängorna - Susanna Alakoski
12. Box 21 - Anders Roslund & Börge Hellström
13. Tio små negerpojkar - Agatha Christie
14. The Restaurant at the End of the Universe - Douglas Adams
15. So Long, and Thanks for all the Fish - Douglas Adams
16. Mrs McGinty är död - Agatha Christie
17. Högt Vatten - Agatha Christie
18. Främlingen - Albert Camus
19. Mördande seans - Agatha Christie
20. Bendoktorns dotter - Amy Tan
21. Extremt högt och otroligt nära - Jonathan Safran Foer
22. Hey Nostradamus! - Douglas Coupland
23. Life, the Universe & Everything - Douglas Adams
24. A Short History of Tractors in Ukrainian - Marina Lewycka
25. To the Lighthouse - Virginia Woolf
26. Stormen - William Shakespeare
27. Poison River - Gilbert Hernandez
28. Drömmaren och sorgen - Eva-Marie Liffner
29. Harry Potter and the Half-Blood Prince - JK Rowling
30. Jimmy Corrigan the Smartest Kid on Earth - Chris Ware
31. Harry Potter and the Deathly Hallows - JK Rowling
32. Black Water - Joyce Carol Oates
33. The Brooklyn Follies - Paul Auster
34. The Real Life of Sebastian Knight - Vladimir Nabokov
35. Fear and Loathing in Las Vegas - Hunter S. Thompson
36. Silas Marner: The Weaver of Raveloe - George Eliot
37. In Me Own Words - Graham Roumieu
38. Litterära laborationer - Lars Melin
39. This is War by Georg Bush, as Told to Dr. Parsons - Dr. Parsons
40. Neverwhere - Neil Gaiman
41. The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy - Douglas Adams
42. Lighthousekeeping - Jeanette Winterson
43. You Shall Know Our Velocity - Dave Eggers
44. Tre systrar - Anton Tjechov
45. Körsbärsträdgården - Anton Tjechov
46. How to be a Villain: Evil Laughs, Secret Lairs, Master Plans, and More! - Neil Zawacki & James Dignan
47. After the Quake - Haruki Murakami
48. Gösta Berglings saga - Selma Lagerlöf

*Uncle Tom's Cabin - Harriet Beecher Stowe
*The Mystery of the Blue Train - Marc Piskic
*How We are Hungry - Dave Eggers

Som utlovat, Karins privilegerade dagar med Mikes mamma och syster.

1. Innan jul tog vi oss ut på en liten expedition till Borough Market för att inhandla saker till julmiddagen, julklappar och diverse smått och gott. And let me tell you, jag önskar att det fanns något liknande runt hörnet där vi bor. Bara lyxen av att kunna plocka ut grönsaker från en hög där varenda en tycks perfekt, för att inte tala om alla tarts och bakverk och sylter och ost och fisk. Och all världens mat och kryddor! Även det smått suspekta 'Scandilicious'-ståndet som bara försökte kränga janssons frestelse och knäckebröd verkade lockande.

Anywho.

Som paus och obligatorisk 'hot drink' gick vi till ett terum för att intaga mitt första 'Cream Tea'. Ett ställe med rosa och gredelina väggar, broderade dukar, en brokig sammansättning av fine china, guldkantade tekannor (individuella, såklart), scones, hallonsylt och clotted cream. Tänk the Mad Hatter's Tea Party, minus galenskapen och den obehagliga känslan av att inte hänga med. Clotted cream var trevligt, men jag tror att biten av det som gör det fantastiskt är nostalgin och kopplingarna till the Great Days of Yore - känslor som jag saknar. Det var rätt mäktigt, men intressant, och trevlig kombination med sylt. Kanske något att testa att göra själv. Avundsjuk än? There's more to come.



2. Några dagar senare tog de mig till 'the Gay Nutcracker!', Matthew Bourne's variant och faktiskt, tror jag, den bästa (och roligaste) version av Nötknäpparen jag har sett. Godisland är alltid uppskattade.

Mitt nyårslöfte kommer att vara Ebbas från förra året, snott. Jag ska under 2008 köpa en ny skiva varje vecka. Förhoppningsvis redovisas allt här.