Your Window Into Madness

THIS is where the action is, oavsett vad Hellacopters och CO hävdar. Alla har kommit tillbaka från semestern, de nya konferenslokalerna ska tas i bruk och allt är inte riktigt klart, det går inte riktigt att boka, eller se vad som finns inne i salarna, en massa (säkert fyra) personer ska börja idag och måste fotograferas och få kort, ÅTTA ordinare har glömt sina hemma och fått tillfälliga, tårtor lämnas in, blommor hämtas och jag vet inte vad!! Jag säger då det, så här mycket har jag inte haft att göra på hela sommaren. Jag har bara hunnit med TVÅ hjärterspel! Det är inte klokt.

Det var riktigt trevligt igår, alla var glada och vi lyckades riktigt bra med maten också. Kristina kunde inte sluta fascineras av citrongräset och ställde en del frågor om kokosmjölken också. Det var jättekul att träffa Emmeli igen, de andra också såklart, men de har jag ju sett en del av det senaste året i alla fall, även om det bara har varit för kycklingmiddagarna en gång i månaden. Allt fick ju ett litet abrupt uppehål i somras då jag blev av med blindtarmen dagen innan det var tänkt att jag skulle bjuda på middag. Men vaddå? Det var ju bara nästan tre månader sen! Ingrid verkade riktigt lycklig också nu när hon får hålla på med sina "passioner", så det var kul. Emmeli sa någonting om att ta en fika med Jenny Lindholm också, har inte träffat henne sen jag beklagade mig över den hemska nya gymnasieklassen. Och Cali, som visst har blivit en player, var tydligen i Kosovo, har man hört på maken. Och nu vill jag inte tänka på hur lägenheten ser ut...

På bussen hem från Frihamnen såg jag några kufar på Värtavägen som tycktes skrubba tält. "Ha ha" tänkte jag bara för att inse att det visst var gamle Putt-Putt och Tyko som stod där i sitt anletes svett. Så jag hade ju inte så mycket val än att hoppa av och gå och säga hej. Fick till och med se den nya lokalen, som är mycket mindre än den gamla. Det var lägerkaos överallt, men samma gamla sunkiga hörnsoffa och stolar. Lite högre i tak också, så det går nog lite bättre att köra livlina inomhus nu...inte för att det är en bra idé till att börja med, men vaddå? Både Patrik och Tyko verkade riktigt glada, har ju inte sett dem på åratal (faktiskt!) och det kändes lite ovanligt. I alla fall Tyko. Han påstod att han bara skulle ha en (och en halv) avdelning till hösten, men vi får väl se. Och tydligen berättas det en del historier om mig och Gruttan! Vi har blivit levande legender. Presenterade mig som 'Karin' för en Karl som är någon sorts värvad pappa tror jag, varpå Tyko förtydligade att det var jag som var 'Kakan' i alla historier. De nya junisarna har tydligen också undrat vilka dessa 'Kakan och Skrufsan' är som alla pratar om. Än har de alltså inte glömt oss! Och dessutom verkar de ha förskönat minnena om oss. Lovade visst i ett svagt ögonblick att komma på någon ledarsamling eller om de behövde hjälp med något 'spökspår', bara de SKICKADE MIG INBETALNINGKORT så jag kunde BLI MEDLEM IGEN!! Jesus. I've lost it.