Your Window Into Madness

 Jag blir så aggressiv och lättretad när jag reser ensam, så oförstående och oförlåtande. Varannan tanke är 'fucking jävla [valfritt substantiv]' och jag vill bara skrika och slåss. Vilket jag aldrig gör. Istället blänger jag. Och när jag blänger, så blänger jag. Och jag är så sur och så bitter och jag förbannar saker åt höger och vänster, varje barnfamilj med ledsna bebisar och varje buss som inte åker till Uppsala är en personlig förolämpning och jag blänger på dem accordingly. 'Määäääääärsta' tänker jag när en buss som inte är 801an åker förbi och varje vokal dryper av förakt. Hela tiden jag sitter utanför arlanda och väntar på att bussen efter den jag precis missat ska dyka upp fryser jag, och hostar, och äter mina Shapers salt & vinegar crispsticks så ljudligt det är fysiskt möjligt, och tänker på hur mycket jag hatar allt och alla och deras farmödrar. Säkerhetskontroller (och folk som inte fattar att nycklar sätter igång dem), lads, dyrt och äckligt kaffe, absurt långa terminaler som enbart tycks bestå av gaterna längst bort, gymnasister som låter för mycket och på alldeles fel sätt, the list goes on and on.

 Jag går inte in i värmen och väntar (neeeej då), jag gräver inte fram något varmare ur väskan bredvid mig (neeeej då), jag kommer inte to terms med att vanliga fanta har aspartam i sig (icke), jag förlåter inte min mobil för att batteriet har tagit slut (varför skulle jag?). Och så tänker jag 'men...det skulle kunna vara värre' och jag blir ännu surare för att jag inte låter mig sura i fred. Och jag börjar planera hur sur jag minsann tänker vara när jag väl kommer hem, och hur jag ska blänga på mina framtida programmare och vara allmänt fientligt inställd mot alla jag inte känner än så de inte får för sig att lära känna en. Jag drar väskan som låter mer än en säckpipespelare i en tunnelbaneuppgång efter mig över de öde trottoarerna i Uppsala och muttrar och svär och försöker strukturera mina tankar om hur hela världen suger för att rapportera till Mike, när jag råkar skrämma en liten igelkott samtidigt som Midlake börjar spelas på iPoden. Och jag skrattar, och pratar lite med den och tolkar dess tystnad som ett tecken på att den vill bli lämnad ifred och öppnar inom kort min dörr och vadar igenom två veckors samlade tidningar, reklam och räkningar (och vad som senare visar sig vara ett vykort med ett citat från en uppenbart sinnesförvirrad ung släkting till en vän) och är glad igen.

Ända tills jag återuppväcker Vreden genom att skriva ett jävla blogginlägg om saken.