Your Window Into Madness

Det är början av första ring all over again. Allt jag gör haltar och är skevt, ingenting jag skapar är som det ska. Jag snubblar innan startskottet ens har gått, och jag kan inte ens se det roliga i det. Jag kan inte skratta åt det och acceptera att jag inte alltid kan, jag kan inte Ta Det Som En Vuxen Människa. Jag måste injicera ångesten och njuta av den som en drog, måste älta det och förnedra mig själv genom att slänga det i folks ansikten. Och då har folk inte ens hövligheten att delta i min självspäkning (vänta lite nu...), det ska nödvändigtvis peka ut bra saker och försöka vara snälla och trevliga människor. Men de missar det stora sammanhanget! Vilket onekligen är att, ja, ni vet. I hate myself and I want to die.

Sen förstör andra vänner min självklankarharang genom att faktiskt (faktiskt!) läggas in på sjukhus. Vad är det för stil? Att trivialisera mina problem med sina egna, allvarligare. Fast förhoppningsvis är de inte det. Det verkar oklart. Men jag hoppas på det bästa. Hoppas hoppas.