Your Window Into Madness

Det finns två saker som man alltid kan räkna med att hitta i mitt föräldrahem: minst sjutton ägg i kylen och några rediga flaskor i barskåpet. De dricker inte fruktansvärt mycket - "kontinentalt" - och så vitt jag vet överdoserar de inte heller ägg. Men ändå, varje gång jag är här står det två kartonger i kylen. Men just nu är det inte äggen jag bryr mig mest om.

Jag sitter, belevat nog, och arbetar på min översättning samtidigt som jag smuttar på ett glas rödvin. Jag läser en mening i taget, tar en försiktig klunk, och frågar mig själv: Hur låter den här meningen på svenska? (fast lite i bakhuvudet ställs den egentliga frågan: Hur tycker Mats att den låter på svenska?)

Min mor har varit vänlig nog att lämna en urklippt artikel i mitt barndomsrumsfönster, det är en bokrecension och hon har ringat in delen som handlar om översättningen med kulspetspenna. "Varför översätts "oh" alltid med "åh", och inte "jaså" eller "nähä", beklagar sig recensenten. Jag hoppas att någon i "Owls and Parrots" behagar utbrista "oh!", för då vet jag redan vad jag ska översätta det med. "Nämen, ojojojdå! Hoppsan hejsan."

Förhoppningsvis kommer kusin-kusin P och hans flickvän att landa innan den förutspådda tiden 1.10. Det är väntan som tar kål på mig, det och vetskapen att jag måste vara social och trevlig när de väl dyker upp. Vi hade redan från början något sorts antagonistiskt förhållande, han och jag. "She has a stupid American accent", sa han när jag var nio. Sen pratade jag inte engelska i skolan om ingen hotade mig med stryk tills jag var arton. (De sprider aids.)

Jag inbillar mig att jag kommer minnas vad det här vinet heter nästa gång jag går till systemet. Jag tycker om det, det får mig att känna mig vuxen.