Your Window Into Madness

Skrattar bäst som skrattar sist. Fem minuter efter att jag fångelsångat hånfullt om Baloos klantighet (Baloo's head, I'd like you meet the door. Door, Baloo's head.) halkade jag själv på en fläck med hal mossa [sic!] på trottoaren. Den minst smidiga av alla halkningar också, när fötterna plötsligt rör sig åt olika håll längre och snabbare än vad man själv planerat. Så nu har jag skrubbsår på båda knän (fråga inte hur jag lyckades, jag har fått en blackout från själva landningen) och ett finger. Och fortfarande i morse värmebultade det. Jag hade förträngt hur ont skrubbsår faktiskt gör och hur enkelt det är att få dem (mental note: avoid falling over in the future). Annars när jag krockar med marken finns det ofta lite förbarmande snö omkring. Nu när jag försöker tänka tillbaka på incidenten får jag en annan flashback. Jag har precis ramlat ner för stentrappan vid den gröna dörren på landet och skrapat upp bägge och hela smalbenen. Är det månne därför jag alltid tvångstänker om att ramla framlänges nedför rulltrappan i Karlaplans tunnelbana?