Your Window Into Madness

Jag har varit fruktansvärt inkonsekvent och orättvis. Jag har inte stått fast vid mina första uttalanden och jag tänker fortfarande förbehålla mig rätten att ändra mig. Ingenting är skrivet i sten. Bara på nätet.

Det gick inte riktigt som planerat heller: alldeles för mycket alternative, inte nog utforskning av genrer som jag vanligtvis inte rör mig i. Veckorecensionerna gick ju åt helvete rätt snart. Men. Men jag gjorde det.


5
Stars - In Our Bedroom After The War

4.5
Feist - The Reminder
The National - Alligator
Noah and the Whale - Peaceful, The World Lays Me Down
Lambchop - OH (Ohio)

4
Gene Krupa & Buddy Rich - The Drum Battle
Lightspeed Champion - Falling Off The Lavender Bridge
Marah - Angels Of Destruction
Voxtrot - Raised By Wolves
The Who - Who's Next
Vampire Weekend - Vampire weekend
Tindersticks - The Hungry Saw
Cat Power - Jukebox
Grizzly Bear - Yellow House
Transatlantic - Bridge Across Forever
Black Kids - Partie Traumatic
Efterklang - Parades
The Faint - Fasciinatiion
The Hold Steady - Stay Positive
MGMT - Oracular Spectacular
Daniel Martin Moore - Stray Age

3.75
The Killers - Day & Age
Hawksley Workman - Los Manlicious
Johnny Flynn & The Sussex Wit - A Larum

3.5
!!! - !!!
The Redwalls - The Redwalls
I Love You But I've Chosen Darkness - Fear Is On Our Side
Blanceflor - Sånt man inte pratar om
Eva Cassidy - Songbird
Get Cape. Wear Cape. Fly - Searching For The Hows And Whys
The Fratellis - Here We Stand
Kings of Leon - Aha Shake Heartbreak

3
Gossip - Movement
First Floor Power - Nerves
Blood Music - Don Quite
Kate Bush - Hounds Of Love
R.E.M. - Accelerate
Tokyo Police Club - Elephant Shell
Wild Sweet Orange - We Have Cause To Be Uneasy
Pelle Carlberg - The Lilac Time
Klaxons - Myths of the Near Future
The Enemy - We'll Live And Die In These Towns
Razorlight - Razorlight

2.5
The Apples In Stereo - Electronic Projects For Musicians
Midlake - Milkmaid Grand Army EP
Maia Hirasawa - Though, I'm Just Me
Kanye West - 808s & Heartbreak

2
The Hellacopters - By The Grace Of God
Edith Backlund - Death by Honey
Glasvegas - Glasvegas
Hot Chip - Made In The Dark

1
Kate Nash - Made Of Bricks

Kanye West - 808s & Heartbreak

Gud, jag orkar inte. Jag har inget tålamod för det här albumet och jag tänker inte ge det några fler chanser det här året. Eller kanske någon. Till sist.

Jag visste ju redan innan att det skulle vara autotunat beyond redemption, men ändå blir jag förvånad över hur löjligt mycket det är. Det finns bra spår, absolut, därför får det ett högre betyg än vad det verkar förtjäna från min brödtext, men alldeles för mycket är bara gah. Det är möjligt att jag inte är "på rätt ställe" för att helt kunna uppskatta de raffinerade texterna, och kanske är mina öron inte tränade nog att swoona över kickass Kanyes fantastiska toner. Jag hoppar spår – konstant.

Betyg: 2.5

Razorlight - Razorlight

Ytterligare en väns insisterande ledde till Razorlight som jag egentligen hade tänkt gå förbi (gud vad många kompisar med övertygelser jag har). Och ännu en vecka av okej indierock som inte slår strumporna av en, men som samtidigt är trivsam lyssning. Jag har inga direkta klagomål på detta deras verk från 2006.

Betyg: 3

Daniel Martin Moore - Stray Age

Mycket trivsam, lågmäld, finstämd folkpops&s. Något som man vill ska fortsätta vara oförstört, och kanske lite hemligt. Något man inte talar om, men lyssnar till innan man somnar.

Betyg: 3.5  4

Glasvegas - Glasvegas

Jag hade tänkt komma undan Glasvegas i år, men en bekant insisterade så häftigt och så länge och kom med uppföljningsfrågor att jag inte kunde stå emot. Och här sitter vi nu.

Jag vet inte. Det är rätt tråkigt, dialekter till trots. Samma, samma, samma. Jag förstår inte ens hypen – och jag är ändå gammal Oasisfantast. (Har någon sett min (What's the Story) Morning Glory? förresten? Den har kommit bort.)

Betyg: 2

Jag är på mitt godmodiga humör idag, så jag ska bespara er detaljerna (oroa er inte, jag kommer att ta ut svängarna i nästa mensinlägg istället). Men tillåt mig att säga att de senaste nätternas fåtaliga sovtimmar nu har tagit sig ton. Det var ett bra tag sen sist även om det har varit nära ett antal gånger den här terminen. Och det var ännu längre sedan som det sattes igång av en nysning. Värdelösaste reaktionen någonsin.

Det värsta är att det gjorde mig till värsta navelskådande, nostalgiserande idioten. Men det finns ju så många fina minnen! Det gröna kaklet, den lilla skogsdungen utanför Banská Štiavnica, gränden mellan The Monk's Retreat och the pound shop, och alltid, alltid insidan av mina ögonlock.

Jag är skadad. När jag ringde till Ayakos för att beställa sushi (=belöning för avklarad runologitenta) bytte jag ut det [fint ord jag inte kommer ihåg för det är sent och jag är trött] supradentala rs-ljudet i "9-bitars" till ett palatalt r.  Bitahrzzrz.

Det där, go' vänner, är på samma gång grammatiskt, fonetiskt och nordistiskt underhållande. Och anledningen till att jag aldrig kommer få några nya vänner.


ETA: Ha!

Nu har jag gjort vad jag har kunnat för julen. Ljusstaken är nedplockad från vinden och en krans till dörren har införskaffats (förhoppningsvis den sista krans jag behöver köpa EVER). Annars är jag så där grinig som jag bara blir när det känns som om jag inte pluggar tillräckligt. Det finns ju så många andra saker man skulle kunna göra. Som till exempel...

Well.

Mike är hemkommen från England. Han klev in genom dörren som ett barn efter tre påskägg. Mycket energi, helt enkelt.

Annars är gamla hederliga bloggblogg under avveckling. Det enda som återstår är fyra skivinlägg, eventuellt fyra allmänna inlägg, och så till sist en vidarebefordran. End of a glorious true story.

The Killers - Day & Age

The Killers, ja. Jag står fast vid att Brandon Flowers är en förbannad idiot som behöver få en sig ordentlig spark i baken med the Humble-boot. Och dude, jag förstår att du försöker använda "dancer" som ett adjektiv, och att du tycker att det är djupt och profound på alla nivåer som finns, men DET STÖR MIG UTAV BARA HELVETE ATT DET INTE FINNS ETT "S" PÅ SLUTET!! "Are we human, or are we dancer"SSSSSSSSSSSSSSSSSS. Däremot är jag alldeles förtjust i citatet som det bygger på.

Says Hunter S. Thompson: We're raising a generation of dancers.

Hursomhelst. Day & Age är mycket glättigare än Sam's Town, mer dazzling på ett ljusblå-smoking-och-fånig-mustasch-sätt. Bättre? Annorlunda. Och jämn.

Betyg: 3.75

The Enemy - We'll Live And Die In These Towns

För ovanlighetens skull det här året, är det här en skiva som går ut starkt vid första lyssningen för att sedan bli lite sämre för varje framtida omspelning. Den har fortfarande charmen av ungdomar som försöker vara lite, lite hårdare än vad de egentligen är – men de gör det med glimten i ögat. We'll Live And Die In These Towns är, en del svängiga refränger till trots, inte särskilt minnesvärd. Samtidigt helt okej.

Betyg: 3

Snart har de 52 veckorna gått, mina vänner. Och eftersom jag för första gången i hela mitt liv faktiskt båda har avgett OCH hållit ett nyårslöfte är det tillfälle att korka upp champagnen och fira.

Jag kommer att göra en blandskiva med det bästa av år 2008s veckoskivor. En viss person i min närhet har uttryckt intresse över att få en kopia, så då tänkte jag passa på att fråga: Vem vill ha en? Va? Ge er till känna så fixifixar jag en.

Håll bara i åtanke att den inte kommer att anpassas efter något sorts flyttänkande och att låtarna därför kanske spretar lite. Och, just det: om ni har fått en blandskiva tidigare under året är det inte helt omöjligt att det blir en eller annan dublett på den nya.


Var det allt? Jag tror det.

Konspirationsteoretiker med för mycket tid, en agenda och papper att dela ut: Vill inte du rädda oss ur den här finanskrisen?
Jag med många kassar och lite tålamod: Aeahhh....naaaah...näe.
Konspirationsteoretikern: Vill du att vi ska gå i konkurs?
Jag: Tja, varför inte?
Konspirationsteoretikern: Men det kommer ju bli jättetråkigt om alla tvingas bo ute på gatan!
Jag: Men vilket äventyr!
Konsirationsteoretikern: *ger upp med en förnärmad inandning*

"Finanskrisen beror inte på pengar", says plakat bredvid honom. Och jag har svårt att föreställa mig i vilket scenario hela mänskligheten skulle bli hemlös. Vem skulle bo i alla hus och lägenheter som lämnats tomma av oss hederligt folk som tvingats ut på gatan?

Jag fick en hel del julklappsinköp avklarade idag. Men fortfarande återstår den tidskrävande biten. Ni vet, den som kräver inspirationen som jag för tillfället saknar.

Klaxons - Myths of the Near Future

Det är något med energin som inte riktigt kommer överens med mig. Det blir för mycket panik, helt enkelt. Inte för att det är något extremt, nej då, eller för att ljuden är ovanliga, eller något sånt. Det går bara inte att förklara. Samtidigt vill jag ge den chans på chans på chans. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Alls. Så vi lägger oss på en trea så länge.

Betyg: 3

The Fratellis - Here We Stand

En habil skiva. Inget överväldigande eller nyskapande, men helt klart godkänd. Tyvärr gillar jag många av introna bättre än själva låtarna. Och ibland andas den alldeles för mycket Status Quo.

Betyg: 3.5

The Hold Steady - Stay Positive

Jag tror inte att jag använder adjektivet manlig så himla ofta, och ännu mer sällan i positiv bemärkelse. Men The Hold Steady är ett band med män som gör traditionell manlig mansrock. And I kinda like it.

Betyg: 4

Ha! Så när man inte kan somna planerar man julklappar (och angstar, men det är en annan sak). Fast inte till dem som det är viktigast att man skaffar, typ de som måste vara fixade innan torsdag, utan till dem som är roligast. Och gissa vad? 70 procent av de jag kom på igår är/kommer att vara hemgjorda. Varför hatar jag mig själv på det här viset? Nervositeten över huruvida en hemsnickrade mojänger svandyker eller magplaskar är som ingen annan.

För övrigt funderar jag på att flytta över till lj. Allt är så mycket trevligare där.

Det är när jag sitter på helspänn med axlarna uppe vid öronen och hjärtat uppe i halsgropen som jag undrar om det inte vore bättre om jag bara tog och gjorde det ändå. Det är många saker låter KLANG och de följs av alldeles för många förskräckta utrop. Jag har helt enkelt inte nerver starka nog att sitta i rummet bredvid när Mike diskar. Hittills en tallrik och ett glas, och sen samma glas en gång till.

Planen för idag är att gömma mig för zombiespelet som kommer att spelas framför mig och istället fokusera på att få färdigt min serie. Försöka komma vidare på det där porträttet. Kanske börja skriva en ny liten berättelse. Kanske titta på översättningarna också, men det är ett större kanske.

Under antingen svenska a eller b fick ('fick' låter generöst, ordet jag letar efter är 'tvingades') vi läsa en artikel om hur barn berättar historier: skillnaden mellan flickor och pojkar, olika sorters historier, och hur gammalt genomsnittsbarnet var när det började berätta de olika sorterna. Sådana saker. Och en helvetes massa transkriberade barnberättelser.

Pojkbarn berättade actionäventyr som skulle fungera som någon sorts självpropaganda ("A, och sen, ja ba, hoppa från, vahettere, gungan, och pow landade i sanden") och flickbarn berättar om hur de blir bortgjorda ("Åsså hade mina, vahettere, byxor spruckit").

Det råkar också vara den litteraturtradition jag har jobbat hårdast med att bevara. Det är lite min grej, va, att berätta om hur dum i huvudet andra människor tycker att jag är. Mest för Anna, vi matar varandra med pinsamheter. Författarna till artikeln hade säkert en väldigt fin och välpolerad slutsats, men screw them. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt. Having said that...

...verkar jag ha fått slut på sådana historier. Jag har svårt att tänka mig att det är för att jag på något sätt har mognat eller slumpmässigt utvecklat, typ, grace. Det måste vara att jag inte interagerar med andra människor längre. Så måste det vara. Det kan inte vara att jag är räddare om mitt ansikte.

Lambchop - OH (Ohio)

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga. Gillar man Lambchop ska man veta att OH (Ohio) är som en blandning av Is a Woman och Aw C'mon/No You C'mon, och det tycker man om. Lagom många instrument.

Betyg: 4.5

Det blir obehagligare och obehagligare att skriva saker på engelska. Facebook-kommentarer suddas ut och skrivs om i oändlighet innan jag till sist vågar posta dem och sms som inte är till Mike ska vi inte ens tala om. Varför, varför, varför? Jag har närmre till talad engelska än jag borde (jag skyller på han jag bor med) men blir helt handlingsförlamad när jag ska skriva.

Det brukade vara tvärtom. Från det att jag var nio tills det jag började på universitetet hade jag fruktansvärt svårt för att faktiskt säga något, vad som helst, på engelska (om det inte var en låtsasdålig dialekt). Mina kinder exploderade, jag började läspa och glömde vartenda ord jag någonsin kunnat bara jag försökte. Ovana, antar jag att det är. Jag har inte skrivit något på engelska sedan c-uppsatsen, men redan den var sjunkande sten. Enda sättet att komma över det är att faktiskt skriva, men då måste jag ha en bra anledning. Jag har aldrig varit bra på att öva på saker bara för övningens skull. Det måste liksom alltid finnas någon annan tanke också, något med ett värde i sig.

So help me god, jag kan inte sluta veta bäst. Det som gör det extra hemsk är att jag tror att jag inte bryr mig, inte egentligen. På samma gång som mycket inte är så noga måste en hel del annat vara precis som jag vill. Jag kan inte se någon logik bakom uppdelningen.

Annars sover jag dåligt, irriterar mig fruktansvärt på delar av klassen (låt oss säga en knapp tjugondel) och klippte en snöflinga idag. Och så puttar jag upp antalet spelningar på vissa väl utvalda låtar i den hestiga kampen som är iTunes kollhållning.