Your Window Into Madness

Under antingen svenska a eller b fick ('fick' låter generöst, ordet jag letar efter är 'tvingades') vi läsa en artikel om hur barn berättar historier: skillnaden mellan flickor och pojkar, olika sorters historier, och hur gammalt genomsnittsbarnet var när det började berätta de olika sorterna. Sådana saker. Och en helvetes massa transkriberade barnberättelser.

Pojkbarn berättade actionäventyr som skulle fungera som någon sorts självpropaganda ("A, och sen, ja ba, hoppa från, vahettere, gungan, och pow landade i sanden") och flickbarn berättar om hur de blir bortgjorda ("Åsså hade mina, vahettere, byxor spruckit").

Det råkar också vara den litteraturtradition jag har jobbat hårdast med att bevara. Det är lite min grej, va, att berätta om hur dum i huvudet andra människor tycker att jag är. Mest för Anna, vi matar varandra med pinsamheter. Författarna till artikeln hade säkert en väldigt fin och välpolerad slutsats, men screw them. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt. Having said that...

...verkar jag ha fått slut på sådana historier. Jag har svårt att tänka mig att det är för att jag på något sätt har mognat eller slumpmässigt utvecklat, typ, grace. Det måste vara att jag inte interagerar med andra människor längre. Så måste det vara. Det kan inte vara att jag är räddare om mitt ansikte.