Your Window Into Madness

När man var yngre mättes allt i absoluta värden. Det största djuret (blåvalen), den fulaste färgen (gul), den bästa läraren (ens egen), det fulaste namnet (Bert, Bertil om man ville ha lite variation) och den äckligaste maten (ärtsoppa). Det fanns inget mittemellan, inga gråskalor, inga alternativa synsätt. Personliga värderingar kunde man kanske ge lite utrymme för om de var av Den/Det Bästa-slaget, men det sämsta av det sämsta gick inte att diskutera. Det var ärtsoppa och det var Bert. Inget snack om saken. Var det en demokratiskt värld? Kanske inte. Men det var i alla fall en värld som inte gick att rucka, allting hade sin fasta plats. De senaste dagarna har varit smaklöks- och fördomsprövande sådana.
Igår: Aglio Olio (vitlöks- och ansjovispasta)
Idag: Ärtsoppa och pannkakor
Tillsammans ska vi förändra hur vi ser på världen!

Maya Angelou bakade en tårta i min tv idag. Hon var världens sötaste och för god för sitt sällskap. Synd bara att jag lyckades förmiska henne till en söt tant på två meningar. För att köpa mitt samvete rent har jag beställt hennes kokbok.