Återvunnen
Landet får en att åldras femtio år. Alla mina historier kommer att handla om insekter eller mormor, eller en kombination om man har riktig tur. Ända tills jag kommer tillbaka från England, då de istället kommer att handla om varma och kalla drycker.
Sayonara, suckers!
Päronen drar till Skottland, så det blir lantromantisk salighet i en vecka för mig. Och kanske en fästing.
Ansiktstittande
De senaste veckorna har jag lagt mycket tid på att titta på, och leta efter, "intressanta" (den exakta definitionen varierar) ansikten (vem har sagt att sommarlov inte är konstruktiva?). Idag har jag tittat på Steve Perrys ansikte.
Jag har jättesvårt att få grepp om det, om man ser det från olika vinklar och tidsåldrar. Och det är...fascinerande. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom: titta! Titta på det!
Annars har det visat sig att jag har missat delar av 80-talet. Typ, Steve Perry. Jag har aldrig lyssnat på Journey, på riktigt eller på låtsas. Accepterat deras existens men inte mycket mer. Men halv sju imorse snubblade jag över en blogg som lagt upp en video med Don't Stop Believing, och sen är resten sitta-och-stirra-på-ansikte-historia. Och allt jag har att säga är: titta! Titta på de första trettio sekunderna! Där finns nämligen de små, mystiska munsträckargrimaserna.
Så här i början av min bekantskap med herr Perry är jag bara vänligt inställd, men vad videon säger oss om honom är att 1.) han inte borde försöka dansa, gå eller hålla takten stående, 2.) han borde skaffa sig ett par nya byxor, storlek större 3.) han har fantastiskt hår och jag vill slita det av hans huvud.
Bloggen jag läste tyckte:
"There are two kinds of people in this world: People who love Journey ironically and people who love Journey genuinely. People who love Journey ironically are mostly leather-clad hipsters in second-hand vintage T-shirts, smoking cloves and hanging with strung-out androgynous she-boys outside used record stores. As for people who love Journey genuinely, they do so because of this song. Say what you will about Steve Perry (For example: He looks like Paris Hilton with Down Syndrome) but the man could sing."
Men jag kan ändå inte sluta titta på hans ansikte. Titta på det!!!
Jag har jättesvårt att få grepp om det, om man ser det från olika vinklar och tidsåldrar. Och det är...fascinerande. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom: titta! Titta på det!
Annars har det visat sig att jag har missat delar av 80-talet. Typ, Steve Perry. Jag har aldrig lyssnat på Journey, på riktigt eller på låtsas. Accepterat deras existens men inte mycket mer. Men halv sju imorse snubblade jag över en blogg som lagt upp en video med Don't Stop Believing, och sen är resten sitta-och-stirra-på-ansikte-historia. Och allt jag har att säga är: titta! Titta på de första trettio sekunderna! Där finns nämligen de små, mystiska munsträckargrimaserna.
Bloggen jag läste tyckte:
"There are two kinds of people in this world: People who love Journey ironically and people who love Journey genuinely. People who love Journey ironically are mostly leather-clad hipsters in second-hand vintage T-shirts, smoking cloves and hanging with strung-out androgynous she-boys outside used record stores. As for people who love Journey genuinely, they do so because of this song. Say what you will about Steve Perry (For example: He looks like Paris Hilton with Down Syndrome) but the man could sing."
Men jag kan ändå inte sluta titta på hans ansikte. Titta på det!!!
Saker som oroar mig om natten
Tycker de för mig obekanta människorna som avslutar sina mejl med "MVH" att jag inte är lika trevlig när jag tycker "Vänliga hälsningar" tillbaka?
Inget särskilt, bara tecken på att jag inte har pratat med någon idag
Idag såg jag en man äta tre bakelser i rad. Han verkade lycklig.
Men man ser nästan aldrig ensamma kvinnor sitta på kafé, eller åtminstone inte alls i samma utsträckning som männen fikar ensamma. (Eller är sällskapet en viktig del av konceptet fika? I sådana fall ser man dem oftare äta bakelser utan sällskap.) Samma sak i England, fast på puben. Om jag gick till någon av "våra" pubar ensam under dagtid var jag allt som oftast den enda kvinnliga gästen i lokalen. Piporna och polisongerna sneglade på mig över sina tidningar, men jag tror inte att det var onda blickar. Fast att jag var ensam tjej där kanske har mer att göra med pubarna vi gick till?
Det finns en åldersskillnad, så klart. Här sitter många kvinnor ensamma och dricker varma drycker, men de är sällan äldre än trettio (om de inte är galna och muckar gräl med främlingar). Jag undrar om de har bättre saker för sig, eller om de bara ser till att alltid ha någon annan med sig för att det gör upplevelsen mer behaglig för dem. Eller gillar de inte bakelser? Eller unnar de sig inte bakelser? Kvinnorna utan sällskap brukar ha något med sig - en bok, en tidning eller ett anteckningsblock - men männen sätter sig bara ned och mumsar. De ser nöjda ut, men inte alltid. Det är lite sorgligt när de inte gör det, men det är säkert bara jag som tillskriver dem olycka de inte har.
Men man ser nästan aldrig ensamma kvinnor sitta på kafé, eller åtminstone inte alls i samma utsträckning som männen fikar ensamma. (Eller är sällskapet en viktig del av konceptet fika? I sådana fall ser man dem oftare äta bakelser utan sällskap.) Samma sak i England, fast på puben. Om jag gick till någon av "våra" pubar ensam under dagtid var jag allt som oftast den enda kvinnliga gästen i lokalen. Piporna och polisongerna sneglade på mig över sina tidningar, men jag tror inte att det var onda blickar. Fast att jag var ensam tjej där kanske har mer att göra med pubarna vi gick till?
Det finns en åldersskillnad, så klart. Här sitter många kvinnor ensamma och dricker varma drycker, men de är sällan äldre än trettio (om de inte är galna och muckar gräl med främlingar). Jag undrar om de har bättre saker för sig, eller om de bara ser till att alltid ha någon annan med sig för att det gör upplevelsen mer behaglig för dem. Eller gillar de inte bakelser? Eller unnar de sig inte bakelser? Kvinnorna utan sällskap brukar ha något med sig - en bok, en tidning eller ett anteckningsblock - men männen sätter sig bara ned och mumsar. De ser nöjda ut, men inte alltid. Det är lite sorgligt när de inte gör det, men det är säkert bara jag som tillskriver dem olycka de inte har.
Bite me
Det är något mystiskt som händer ute på landet (och med "landet" menar jag mina föräldrars sommarstuga, blott 600 meter längre ut i Tyresö än huset som min Anna växte upp i). Staden kryper närmre och närmre och jag gillar det inte.
Det underliga är hur det märks. Jag var därute i tre dygn och jag kliar inte.
När jag säger att jag inte kliar menar jag att jag inte har något verkligt att klia. Däremot lever fantomirritationen kvar under huden. Jag känner hur en viss sorts insekter landar på mina fötter som sticker ut under täcket om natten, väntar på sticket som inte kommer. Omedvetet drar jag fingrarna över min hud på jakt efter små knölar av en annan sort. Vanan sitter i. De söker sig till vecken: knä och arm. Att leta efter fästingar är ungefär som att försöka lyssna efter bussen som man vet snart kommer att ta sig över krönet på Nytorpsvägen. Varje gång man hör en motor närma sig tänker man "är det där bussen?". Men det är alltid en skruttig liten honda som puttrar förbi åt andra hållet. Man tycker att det lät ju lite som en buss trots allt, men man har fel. Varje gång man formulerar sig i frågor, eller trycker in ett "kanske" i sitt påstående om att det är bussen som kommer, så har man fel. När bussen verkligen kommer, vet man att bussen kommer.
Samma sak med fästingar. Fingrarna söker efter saker som sticker upp, efter saker som inte passar sig på slät hud. Ibland hittar man ett myggbett, ett oroväckande födelsemärke, en liten sårskorpa, en tonårsblemma eller ett utslag. Man för snabbt fingret fram och tillbaka över uppstickaren, försöker känna om den följer ens rörelse eller ligger kvar. Man tänker "är det kanske inte en fästing, det där?". Men det är det inte. Det går inte att ta miste på känslan av ett litet odjur som sitter fast i en, hur den platta kroppen går att vända fram och tillbaka som en sida i en bok. Och man är glad att man hittade den så snabbt.
En sommar hade jag tolv (fastbitna) fästingar. Nästa tjugotvå. Nästa arton. Jag kommer nog aldrig att ha fler än tre på en sommar någonsin igen.
Den enkla och pastoralromantiska förklaringen är att vi inte längre har en koäng att gå förbi/genom/över på väg ned mot vattnet. Korna är slaktade, gräset slått, marken uppgrävd. De har byggt en skola där för att tillgodose det växande behovet när fler och fler av sommarstugorna byggs om till vinterbonade hus. Busshållplatsen som i min verklighet alltid har hetat Rödhakevägen kallar busshållplatsuppläsartanten för 'Breviks skola', och inte 'Breviksskolan', vilket är salt i mina sår.
Och mitt sovrum är tyst om natten. Ingen enveten mygga som hindrar mig från att sova med sitt surr (eller avbrotten i surrandet som man vet kommer att manifesteras som en kliande, röd prick när det väl blir morgon). Jag saknar dem inte, men myggen har lämnat en oroväckande tystnad efter sig. Staden kryper närmre, och jag återvänder till den med ett ensamt myggbett på knät och bara minnet av paniken som infinner sig när man ser en fästing krypa över en. Det är den enda aspekten som skrämmer mig med fästingarna - inte borrelian, inte tbe:n, inte att man ska råka lämna kvar huvudet inborrat, osynligt - utan just att de håller sig fast med en sådan obesvärad målmedvetenhet innan de har bitit sig fast. Och den här var den största jag sett. Fördrivna mygg och muterade fästingar. Det är framtidens melodi.
Det underliga är hur det märks. Jag var därute i tre dygn och jag kliar inte.
När jag säger att jag inte kliar menar jag att jag inte har något verkligt att klia. Däremot lever fantomirritationen kvar under huden. Jag känner hur en viss sorts insekter landar på mina fötter som sticker ut under täcket om natten, väntar på sticket som inte kommer. Omedvetet drar jag fingrarna över min hud på jakt efter små knölar av en annan sort. Vanan sitter i. De söker sig till vecken: knä och arm. Att leta efter fästingar är ungefär som att försöka lyssna efter bussen som man vet snart kommer att ta sig över krönet på Nytorpsvägen. Varje gång man hör en motor närma sig tänker man "är det där bussen?". Men det är alltid en skruttig liten honda som puttrar förbi åt andra hållet. Man tycker att det lät ju lite som en buss trots allt, men man har fel. Varje gång man formulerar sig i frågor, eller trycker in ett "kanske" i sitt påstående om att det är bussen som kommer, så har man fel. När bussen verkligen kommer, vet man att bussen kommer.
Samma sak med fästingar. Fingrarna söker efter saker som sticker upp, efter saker som inte passar sig på slät hud. Ibland hittar man ett myggbett, ett oroväckande födelsemärke, en liten sårskorpa, en tonårsblemma eller ett utslag. Man för snabbt fingret fram och tillbaka över uppstickaren, försöker känna om den följer ens rörelse eller ligger kvar. Man tänker "är det kanske inte en fästing, det där?". Men det är det inte. Det går inte att ta miste på känslan av ett litet odjur som sitter fast i en, hur den platta kroppen går att vända fram och tillbaka som en sida i en bok. Och man är glad att man hittade den så snabbt.
En sommar hade jag tolv (fastbitna) fästingar. Nästa tjugotvå. Nästa arton. Jag kommer nog aldrig att ha fler än tre på en sommar någonsin igen.
Den enkla och pastoralromantiska förklaringen är att vi inte längre har en koäng att gå förbi/genom/över på väg ned mot vattnet. Korna är slaktade, gräset slått, marken uppgrävd. De har byggt en skola där för att tillgodose det växande behovet när fler och fler av sommarstugorna byggs om till vinterbonade hus. Busshållplatsen som i min verklighet alltid har hetat Rödhakevägen kallar busshållplatsuppläsartanten för 'Breviks skola', och inte 'Breviksskolan', vilket är salt i mina sår.
Och mitt sovrum är tyst om natten. Ingen enveten mygga som hindrar mig från att sova med sitt surr (eller avbrotten i surrandet som man vet kommer att manifesteras som en kliande, röd prick när det väl blir morgon). Jag saknar dem inte, men myggen har lämnat en oroväckande tystnad efter sig. Staden kryper närmre, och jag återvänder till den med ett ensamt myggbett på knät och bara minnet av paniken som infinner sig när man ser en fästing krypa över en. Det är den enda aspekten som skrämmer mig med fästingarna - inte borrelian, inte tbe:n, inte att man ska råka lämna kvar huvudet inborrat, osynligt - utan just att de håller sig fast med en sådan obesvärad målmedvetenhet innan de har bitit sig fast. Och den här var den största jag sett. Fördrivna mygg och muterade fästingar. Det är framtidens melodi.
Spocken Cat (the littlest face I know)
Mitt korståg av bilder med dålig kvalitet fortsätter. I helgen har jag hängt med katten och läst böcker. Har jag nämt att det är världens bästa katt? Du kanske tror att någon av katterna du känner är den bästa i världen, men du har fel. Fel, fel, fel. Hon börjar bli gammal, katten. 13 eller 14 sägs hon vara, lilla Spocken, men ingen kan veta med säkerhet. För hon är fortfarande liten, som en överdimensionerad lussekatt ungefär, och minimal om man jämför med de råbarkade bondkatter som härjar på halvön hon somrar på (klockan fyra i morse smög en av dem in i köket (en sådan fräckhet!) men unga fröken sa ifrån. Det här är samma katt som för sex år sedan skrämdes av flugor.)
Hon sover på armar. Hon ramlar ner från saker (Här är ditt liv,Spocken skulle vara ett ändlöst montage av klipp på hur hon ramlar ner från bord, flervåningshus, armstöd och ekar). Hon vägrar att bli flyttad till andra rum. Hon har rosa öron. Hon ser ut som en ko. Hon försöker alltid trycka in sitt huvud i ens näsa. Hon hatar barn. Hon kan höra vem det är som åker upp i hissen hos mina föräldrar och positionerar sig själv i lägenheten därefter. Hon kramar ens finger med sina tassar. Hon låtsas att hennes tunga inte känner skillnad på hennes ben och ens hand. Och det som gör henne bättre än alla andra katter är att det är mina armar hon sover på.
Bludderiblah
Imorgon tänker jag sova tills jag vaknar och inte ha dåligt samvete över det. Det är inte helt omöjligt att jag sen stannar i sängen ytterligare en timme eller så - lyssnandes på musik, läsandes bok. Världen är mitt ostron!
Jag tror att tentan gick hyfsat, i synnerhet med tanke på hur lite jag hade läst på till den. Dessutom har de satt en väldigt generös g-gräns, så ingenting är omöjligt. Jag är långt ifrån säker, dock. Som alltid. Och det var roligt att få skriva ett litet brandtal. Jag gillar helt klart när man får frågor av typen "vilken moralteori anser du är minst rimlig".
En annan sak jag verkligen gillar nu är min teckningsrenässans. Framför allt när jag tillåter mig att inte teckna sånt som jag vet kan vara en bra idé att jag tränar på (som ikväll!). Det är lite som när jag hemma hos mor och far struntar i grannarnas eventuella åsikter om Khachaturians välljud, bara för att hans stycke är det som jag finner mest nöje i att spela.
Jag tror att tentan gick hyfsat, i synnerhet med tanke på hur lite jag hade läst på till den. Dessutom har de satt en väldigt generös g-gräns, så ingenting är omöjligt. Jag är långt ifrån säker, dock. Som alltid. Och det var roligt att få skriva ett litet brandtal. Jag gillar helt klart när man får frågor av typen "vilken moralteori anser du är minst rimlig".
En annan sak jag verkligen gillar nu är min teckningsrenässans. Framför allt när jag tillåter mig att inte teckna sånt som jag vet kan vara en bra idé att jag tränar på (som ikväll!). Det är lite som när jag hemma hos mor och far struntar i grannarnas eventuella åsikter om Khachaturians välljud, bara för att hans stycke är det som jag finner mest nöje i att spela.
Why kick a moo-cow?
Åh - Peter Singer! Vad har hänt? Vi var ju så goda vänner. Jag lyssnade på dig, jag ändrade mitt liv på grund av det du sa, det du skrev och det du tyckte. Varför kan du inte intressera mig längre?! Varför är det så lätt att lägga ned dig och istället titta på sprattlande amerikaner på en scen? Varför?
A portrait of the artist as a young woman
Problemet med stompfar (stump på engelska) är att den där skuggeffekten man ibland så gärna vill åt i, säg, ansikten väldigt lätt ser ut som smuts. Som i, varför har han så mycket smuts i ansiktet? Problemet tror jag delvis har att göra med att pappret är för vitt. Om man bara skulla gråa hela konkarongen först och sen skugga så skulle det nog kännas bättre. Men hur absurt låter inte det? Va? ORKA sota så mycket. (Och tänk om det blir dåligt! Då finns det ingen återvändo.)
Men sen, när man har stirrat sig blind på sin teckning och accepterat att det är så verkligheten ser ut - och hey, det ser ju inte helt tokigt ut - så gör man det gamla beprövade titta-på-bilden-i-spegeln-tricket för att upptäcka allt som ser lite konstigt ut. Varpå man givetvis inser att hela skiten är skev. Och det värsta är att jag nu tycker att även spegelbilden ser normal ut. Och jag tror inte att det går lika bra att vända den upp och ned.
Suck. Var var det konstnärer skapades nu igen?
Men sen, när man har stirrat sig blind på sin teckning och accepterat att det är så verkligheten ser ut - och hey, det ser ju inte helt tokigt ut - så gör man det gamla beprövade titta-på-bilden-i-spegeln-tricket för att upptäcka allt som ser lite konstigt ut. Varpå man givetvis inser att hela skiten är skev. Och det värsta är att jag nu tycker att även spegelbilden ser normal ut. Och jag tror inte att det går lika bra att vända den upp och ned.
Suck. Var var det konstnärer skapades nu igen?
But I love you!
Okej, okej, okej. Den är bara 55 sekunder lång, så hur kan man låta bli att titta? Maderia pince-nez. Seriously? Vem kommer på sånt! Och lilla vännen, hur kan man inte veta vad beer goggles är?
My main man
En vacker dag ska jag gifta mig med Stephen Fry.
Body STILL says 'No'
Jag tycker inte om när min kropp överraskar mig på det dåliga sättet. Positiva överraskningar av typen "Hey, jag kunde visst vandra genom Slovakien/ (nästan) ro VG i gymnasiet/ lyfta den där lådan/ hoppa högt nog att nudda taket" har jag väl tekniskt sett ingenting emot, men jag GILLAR INTE när den inte beter sig som förväntat.
Kroppen och jag - the love-haters, kapitel två
Kroppen (med rysk brytning): I see you are livink your life quite peacefully.
Jag (den evige optimisten): Ja, jo tack. Man ska inte klaga. *jovialiskt skrockande*
Kroppen (Bond-skurk): Ahh, sweet ignorance. Innan jag förgör dig, tillåt mig att dra ut på lidandet genom att förklara min plan.
Jag (trög i starten, som vanligt): För...gör?
Kroppen: Du vet den där saken (åh, vad kallas det nu igen?), eh...du vet? Som du hatar?
Jag (försöker försköna mig själv): Rasism? Ogrundat hat? Diktatorer? Fattigdom?
Kroppen: Nej, nej...ingenting sånt. Fan då! Vad heter det?
Jag:...barnvagnar? Den där killen på kursen? Folk som inte vet hur man åker tunnelbana? Min gamla granne? Värme? Kassörskorna som ger mig onda ögat på Ica? Kate Nash?
Kroppen: Jag- va? Vad pratar du om? Internationally acclaimed pop sensation Kate Nash?
Jag: Samtliga karaktärer i NCIS? Dubbade reklamer? Ungdomar? Han snubben som skrev på aftonbladets spelblogg, men som nu är redaktör på "livstilsmagasinet" Café/Slitz? Mygg?
Kroppen: Va? Nej! Sluta. Bara sluta prata.
Jag (tyst):...dig?
Kroppen: DEN DÄR GREJEN DU HATAR SOM JAG GÖR VARJE MÅNAD!! Med smärta och grinighet och blod, blod, BLOD! Och smärta och grinighet. Och finnar. Och Smärta. Och grinighet. Och just det, när du sitter och bölar åt minsta lilla grej (som outro-musiken Jay Leno kör med). Du vet?
Jag (nästan nostalgisk): Jahaaa....den grejen. Guds straff till alla kvinnor som inte blivit gravida de senaste tre veckorna. Vad är det med min mens?
Kroppen (nu med fransk brytning): It wheel becöme önpredictabull. And eelöngated!
Jag: Den va?
Kroppen: DEN KOMMER ATT BLI OFÖRUTSÄGBAR!! OCH FÖRLÄNGD!! Jeez.
Jag: Oh. Men vaddå, med typ en dag eller så?
Kroppen: MOA-HA-HA-HA-HA!!
Jag (gillar inte vart det här är på väg):...två dagar?
Kroppen (ypperligt stolt över sig själv): Med två veckor.
Jag: [förskräckt tystnad]
Kroppen (smug bastard): Och de gamla vanliga biverkningarna?
Jag: [kan inte ens behandla informationen]
Kroppen (coup de grâce): Upphöjda till tre. Have a nice life, SUCKER!
v 25
Blanceflor - Sånt man inte pratar om
Det var länge sen jag låtsades att jag var punkare (men å andra sidan krävdes det väldigt lite för att kallas punkarhora där jag växte upp) och crushade Thåström modell Ebba Grön (och låtsades att han dött snarare än gått vidare till Imperiet, för att inte tala om PLP!!). Men nu när jag sent kom hem en natt efter en fri bar och satte på Blaceflor för första gången var det som ett slag i magen genom tidsrymden.
Och de är väldigt hemliga av sig. Ett väldigt anonymt omslag (med en bild av ett hus i...Älvsjö?), en liten lista på medverkande musiker (Nick Royale of Hellacopters-fame och...Plura?), inget årtal, men väl ett telefonnummer, en död hemsidesadress och en postadress...i Älvsjö.
Jag har inte kunnat hitta någon bra bild på albumet, därav den hemska här ovan. Och tydligen har de inte tagit namnet (som jag hade hoppats) från Flores och Blanzeflor (of Eufemiavisorna-fame), utan "snott det från Carl Bildts dotter".
Betyg: 3.5
v 24
Edith Backlund - Death by Honey
Jag har en känsla av att Death By Honey är något som jag kan tänka mig att lyssna på nu, men som jag kommer att göra lustigt smärtsamma grimaser åt om ett par år. Faktum är att jag känner mig lite smutsig när jag tänker på det. Och en snabb genomlyssning till så här efteråt får mig att känna mig elak. Vad är det här? Hur kan min uppfattning ändras så snabbt och omotiverat?
Problemet är nog 1996. Det låter som 1996, på det dåliga sättet. Jäkla skit också.
Betyg:
Och den sämsta video jag sett på länge:
v 23
Tindersticks - The Hungry Saw
The Hungry Saw är lugn och sansad, och mysig och söt (och säkert, säkert ångest - men den hör jag inte). Men Stuart Staples röst låter inte som en riktig röst (har aldrig låtit som en riktig röst) och skrämmer mig egentligen. Stuart Staples icke-röst som är så bärande för allt som Tindersticks representerar. Icke-rösten som på något underligt vis är något positivt fast den inte borde vara.
Betyg: 4
Ett paket damp ned innanför dörren
Så nu måste jag välja mellan två gamla vänner, två rekommendationer och en förhoppningsfull chansning. What to do?!
Lite wild 'n crazy
Jag tycker att det är lite roligt när folk försöker försvara sig när de blir kallade tråkiga och misslyckas totalt. Saxat från expressen:
Men trots de nya scenkläderna hånas Sanna Nielsen för sin präktighet.
- Jag bryr mig inte längre. Och jag har aldrig förstått vad de menar. De känner inte mig och så länge jag vet vem jag är så är jag nöjd. Min familj och mina vänner vet hur jag är.
Vilken är en mer korrekt bild av Sanna Nielsen?
- Rolig och trevlig att umgås med. Jag är social och glad, som vilken 23-åring som helst. Verkligen inte präktig.
Men trots de nya scenkläderna hånas Sanna Nielsen för sin präktighet.
- Jag bryr mig inte längre. Och jag har aldrig förstått vad de menar. De känner inte mig och så länge jag vet vem jag är så är jag nöjd. Min familj och mina vänner vet hur jag är.
Vilken är en mer korrekt bild av Sanna Nielsen?
- Rolig och trevlig att umgås med. Jag är social och glad, som vilken 23-åring som helst. Verkligen inte präktig.
Blir det mycket festande under turnéerna?
- Jag partajar inte när jag jobbar, speciellt inte när jag har så ansträngande låtar. Partajar gör jag när jag är ledig.
Sanna Nielsen är fullbokad hela sommaren.
- Min manager sa till mig att ta semester. Men jag vill inte.
"Rolig och trevlig att umgås med. Jag är social och glad, som vilken 23-åring som helst. Verkligen inte präktig." Men varför låter du så tråkig och präktig då? Jag är inte präktig, jag är TREVLIG ATT UMGÅS MED. Dessutom: Partaja? Jag har nog inte partajat på ett oironiskt sett sen jag var tolv.
"Min manager sa till mig att ta semester. Men jag vill inte." WOO! Party over here.