Your Window Into Madness

Nu har jag färgat håret för sista gången i mitt liv. (Jag håller fortfarande på att försöka förhandla mig till en slingning lite längre fram, men det verkar otroligt.) Och det som irriterar mig mest av allt är att jag borde ha vetat, jag borde ha kommit ihåg; jag har till och med beklagat mig här på hur jag har reagerat några av de senare gångerna jag har färgat håret. Min reaktion har inte varit svullen, röd eller irriterad hårbotten, utan min mage har blivit 'upprörd'. Vilket är lika konstigt som störigt. Och den här gången var det värre än någonsinn tidigare. Känn verkligen att ni inte behöver läsa vidare. Om jag hade haft en bättre blogg hade jag cuttat bort det.

Ett utdrag ur Kroppen och Jag - The Love-Haters

Ute på promenad med Anna och Baloo
Kroppen (apprehensive): Uöhhh...
Jag (känner hur jag har glömt bort något): Vänta lite nu...är det inte något jag borde ha tänkt på...?
Kroppen: Uöhhh...vad...har...du...GJORT MOT MIG?!
Jag (minns): Åh nej.
Kroppen(vild panik): AAHHHHH!!!
Jag: Vaff. Vi är nästan hemma! Där är huset, det är där vi bor! Skärp dig, för i helvete.
Kroppen: Brutus! Förädare! Jag som litade på dig!
Jag: Din dumma jävla...
Hemma - efter mycket möda och stort besvär
Jag: Ah. Där ser du, det är över nu.
Kroppen: Hmpf.
Jag: Tycker du inte att du överdrev lite? Hmm? Va? Känner dig lite fånig nu, kan jag tänka mig. Ho ho ho. Tö tö tö.
Kroppen: (oförståeligt mummel)
Jag: La la la.
Kroppen (stegrande intensitet): Du tror att du är säker nu, men jag vet bättre. Jag känner det! Jag vet det! Någon försöker förgifta mig!
Jag: Uöhh...
Kroppen (eldtal): Endast genom själslig (och kroppsligt) rening kommer vi att klara oss! Jag känner hur vi attackeras. Nu jävlar slår vi på defensiven. Allt. Ska. Ut.
Jag: Eh, jag tror jag går och lägger mig.
Kroppen: Pah! 'Tror', som sagt. Nu är det jag som är basen. Allt potentiellt gift ska ut; upp, ner, svettas ut skiten. Jag bryr mig inte. We shall fight this thing!! And WE SHALL WIN!
Jag: Huvet, ditt missfoster, huvudet! Det är där det sitter.
Kroppen (förnärmat): Harumpf! Försöker du lära mig hur jag ska försvara mitt fort?
Jag (svagare och svagare): huvudet *host*....huvu...det...
Kroppen: Det är rätt, sov du bara. Jag håller ställningarna, jag vet var toaletten är.
Fortfarande hemma, några timmar och mycket spring senare
Kroppen: Nu är vi nära! Ingenting finns kvar som kan hota oss...meeeen för säkerhets skull kanske vi borde spy igen? Ta det säkra före det osäkra, så att säga.
Jag: For fuck's sake! Nu har jag fått nog! Hela natten har jag försökt få dig att fatta att det är i HUVUDET det sitter! Det är där 'giftet' sipprar in, antagligen, om det är hårfärgen som gör det. Jesus Christ! Hur kan du vara så korkad?! Det är i HUVU...hmm. Jag går och tvättar håret.
Kroppen: Du vad?
Jag: Varför tänkte inte jag på det tidigare? Nu när jag har klippt håret är det mer färg till mindre yta, jag har säkert kvar en del i hårbotten. Det är därför saker och ting inte har avtagit. Om jag bara tvättar håret kommer allt att bli bra! I alla fall om min förvirrade och desperata nattlogik stämmer.
Kroppen: Du skämtar?
Jag: Klaffen.
Badrummet, efter hårtvätten
Jag (nära att gråta av lycka): Ha! Jag tror att det fungerade! Jag känner mig redan bättre!
Kroppen (dålig förlorare): *fnys* Jaja. Men jag tänker ändå inte låta dig äta något idag. Och så tänker jag introducera en hel hög med nya vätskor och färger på dessa att oroa dig över, bara så du vet. Och jag tänker inte överge min strategi på några dagar, återigen, för att vara på den säkra sidan. Ass.
Jag: Buttface.

Och allt det här, fast med lite mer ångest, illamående och kroppsliga otrevligheter, utspelade sig fredag till söndag, med gäster i hemmet. Anna och Sarah kom upp, och av någon anledning färgar vi håret när de kommer till Uppsala. Alltid. (två av två gånger iaf.) Men det var trevligt ändå. Andra saker av vikt som hände förmedlas i något annat inlägg.