Your Window Into Madness

På sidan 147 skriver Maria Sveland:

"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offentliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka, för det enda du får tillbaka är besprutningsmedel på händerna. En sann prestigelös kärlekshandling som går på tvärs mot mycket i mansrollen.
    Och av samma anledning älskar jag män som har med sig lunchlåda och som cyklar eller promenerar till jobbet istället för att åka bil. Och män som dansar. Varför är det så ont om män som vågar dansa? Förstår de inte att det är en totalt storslagen handling som visar att de är människor som vågar och vill bjuda på sig själv? Istället har mansrollen lärt små pojkar att vara rädda för att uttrycka sig kroppsligt på det utlämnande, känsliga sätt som är nödvändigt när man dansar. Som till skillnad från sport inte går ut på att tävla eller vinna. Och så står de där vid sidan om och ser bajsnödiga ut med en öl i handen och dumstirrar på alla tjejer som dansar med varandra. Om jag någon gång skiljer mig från Johan ska min nästa man vara en som dansar. Jag tror rentav att det är ett av mina få krav, aldrig mer en man som inte vågar dansa!"

Läser jag med apelsinskalslöständer. Och tänkte att jag ville dela med mig.