Allt kött är hö, nej, jag menar gräs. Alla människor!
Har jag nämnt att jag inte gillar poesi? Vet ni, jag tror att jag har nämnt att jag inte gillar poesi. Vad är en viktig del av poesi, frågar ni? Versmått. Vad är en viktig del av det hebreiska versmåttet som återfinns i Gamla testamentet, specificerar ni? Parallellism, tydligen.
Jag har tänkt på den där parallellismen hela dagen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi har suttit och jobbat med vår presentation om Bibelöversättning idag, och jag på något mystiskt vis verkar ha blivit ansvarig för Höga visan. Men också efter att jag kommit hem har parallellismen besvärat mig. Varför? För att den kanske inte finns.
I den SOU från -74 som vi i stort sett baserar vårt arbete på skriver de att parallellismen är väldigt viktig för versmåttet i Bibeln. Men de skriver också att den kan vara fullständig eller partiell, och i antingen alla, några eller ett av de semantiska, syntaktiska, morfologiska, prosodiska eller klangliga elementen. De kan vara överlappande, de kan var hiearkiska, de kan vara synonyma, de kan vara omvända. Och i svensk översättning tycker de att det är viktigt att ha en relativt fast rytm, med 2, 3 eller 4 betonade ord per versrad.
Vad innebär då detta? Det innebär att det kan se ut hursomjävlahelst. Alla verser jag har valt att plocka ut som exempel på hur bibelöversättarna har försökt följa dessa principer i Bibel 2000, har i sina motsvarigheter i kyrkobibeln från 1917 en annan sorts parallellism. Det går nämligen att hitta den väldigt tillåtande parallellismen överallt, bara man anstärnger sig lite. Det är irriterande, och frustrerande, och får mig att känna mig väldigt osäker på om jag har förstått parallellismen överhuvudtaget.
Dessutom har jag blivit lurad av Svenska kyrkan. Jag trodde min Bibel var den som kom ut 1917, inte en varsam språklig revision. Det här späder bara på den tillbakahållna vreden som jag fortfarande när för att mina "ord på vägen" som jag fick av min konfirmationspräst är verserna som sägs i andetaget innan Kol 3:18 "Ni kvinnor, underordna er era män, som det anstår kristna." (Men egentligen står där "I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i Herren") Hur skulle jag någonsin kunna ta det på allvar? Jag undrar om Paul eller Grodfejs eller Per-Hilmer eller någon av Ingelorna ens tänkte på att det var till mig de rekommenderade verser ur ett av Paulus mest misogyna alster. Friggin Paulus.
Men nu är jag bara bitter. Bittrare än jag var när jag började skriva det här inlägget.
Jag har tänkt på den där parallellismen hela dagen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi har suttit och jobbat med vår presentation om Bibelöversättning idag, och jag på något mystiskt vis verkar ha blivit ansvarig för Höga visan. Men också efter att jag kommit hem har parallellismen besvärat mig. Varför? För att den kanske inte finns.
I den SOU från -74 som vi i stort sett baserar vårt arbete på skriver de att parallellismen är väldigt viktig för versmåttet i Bibeln. Men de skriver också att den kan vara fullständig eller partiell, och i antingen alla, några eller ett av de semantiska, syntaktiska, morfologiska, prosodiska eller klangliga elementen. De kan vara överlappande, de kan var hiearkiska, de kan vara synonyma, de kan vara omvända. Och i svensk översättning tycker de att det är viktigt att ha en relativt fast rytm, med 2, 3 eller 4 betonade ord per versrad.
Vad innebär då detta? Det innebär att det kan se ut hursomjävlahelst. Alla verser jag har valt att plocka ut som exempel på hur bibelöversättarna har försökt följa dessa principer i Bibel 2000, har i sina motsvarigheter i kyrkobibeln från 1917 en annan sorts parallellism. Det går nämligen att hitta den väldigt tillåtande parallellismen överallt, bara man anstärnger sig lite. Det är irriterande, och frustrerande, och får mig att känna mig väldigt osäker på om jag har förstått parallellismen överhuvudtaget.
Dessutom har jag blivit lurad av Svenska kyrkan. Jag trodde min Bibel var den som kom ut 1917, inte en varsam språklig revision. Det här späder bara på den tillbakahållna vreden som jag fortfarande när för att mina "ord på vägen" som jag fick av min konfirmationspräst är verserna som sägs i andetaget innan Kol 3:18 "Ni kvinnor, underordna er era män, som det anstår kristna." (Men egentligen står där "I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i Herren") Hur skulle jag någonsin kunna ta det på allvar? Jag undrar om Paul eller Grodfejs eller Per-Hilmer eller någon av Ingelorna ens tänkte på att det var till mig de rekommenderade verser ur ett av Paulus mest misogyna alster. Friggin Paulus.
Men nu är jag bara bitter. Bittrare än jag var när jag började skriva det här inlägget.
Kommentarer:
Postat av: Agnieszka
Ärligt talat... vore det inte jättebra att ta upp att SOU:n inte är särskilt tydlig, och att man kan se parellellism i båda utgåvor? Och det positiva med bibelversen är väl att det iaf inte är den du citerar? Men bitterhet är bra! =)
Postat av: Elin
Vänta...så det är *inte* meningen att vi ska underordna oss männen? Har då hela mitt liv varit baserat på en lögn?
Postat av: Casperfatima
Very interesting and informative site! I am looking for information on the history of textile and resilient floor coverings. If anybody can help, please let me know. Thanks!
Trackback