Till den som bryr sig
Kära Luthagsesplanadsflanör!
Jag inser att den allra populäraste av ikeas papperskorgar bara är en nätstruktur, och jag förstår att den kan vara svår att skilja från andra behållare gjorda i liknande material. Och även om jag själv kanske skulle tycka att det var lite underligt att hitta en sådan inomhuspapperskorg på gatan, så är natten ofta sen när du kommer förbi min port. Du kanske inte reflekterar över saken? Jag vet också att det inte finns så många papperskorgar i närhet, om man man inte räknar den som står på hörnet femtio meter bort, förstås. Eller den alldeles runt samma hörn, om du nu inte råkar komma över bron. Rent logiskt sett borde du ha gått förbi någon av dessa två papperskorgar för mindre än en minut sen, eller så kommer du att göra det väldigt snart. Det borde kanske inte vara så svårt att härda ut lite längre, men låt oss inte prata om det nu.
Jag inser också att det är väldigt lätt att bara följa efter, om någon annan redan gör det så gör det inte så stor skillnad om du också får ta det lite lugnt någon gång då och då. Som när du promenerar längs en viss gata i en viss stad, en viss natt när du plötsligt inte orkar med skiten längre. Men ändå finns något där, under upproret och skit-samma-attityden, en ansvarskänsla kanske? Eller är det miljömedvetenhet? Du skulle ju faktiskt bara kunna släppa din gratistidning på marken, slänga in ölburken i busken. Nej, då. Därför gör du det bästa du kan - du identifierar en liten behållare (nästan som gjord för skräp!) och kastar ditt skräp där. Lägger tuggummipåsen bredvid reklambladet som redan ligger där. Det är fullt förståeligt. Du är ju faktiskt människa också.
Och efter att du så ansvarsfullt gjort dig av med ditt så är problemet ur världen. Det finns nog någon stadsanställd som tömmer det där. De måste ju också ha något att göra. Man skulle nästan kunna säga att du gör dem en tjänst, ja, du är riktigt hygglig nu när tänker efter. Det finns ju faktiskt ingenting värre än att ha tråkigt på jobbet. Men käre vän, den där korgen du begagnar för allt oönskat du inte orkar släpa på längre, den är privatägd. Den sitter på min cykel, och jag börjar tröttna på att tömma den.
Jag inser att den allra populäraste av ikeas papperskorgar bara är en nätstruktur, och jag förstår att den kan vara svår att skilja från andra behållare gjorda i liknande material. Och även om jag själv kanske skulle tycka att det var lite underligt att hitta en sådan inomhuspapperskorg på gatan, så är natten ofta sen när du kommer förbi min port. Du kanske inte reflekterar över saken? Jag vet också att det inte finns så många papperskorgar i närhet, om man man inte räknar den som står på hörnet femtio meter bort, förstås. Eller den alldeles runt samma hörn, om du nu inte råkar komma över bron. Rent logiskt sett borde du ha gått förbi någon av dessa två papperskorgar för mindre än en minut sen, eller så kommer du att göra det väldigt snart. Det borde kanske inte vara så svårt att härda ut lite längre, men låt oss inte prata om det nu.
Jag inser också att det är väldigt lätt att bara följa efter, om någon annan redan gör det så gör det inte så stor skillnad om du också får ta det lite lugnt någon gång då och då. Som när du promenerar längs en viss gata i en viss stad, en viss natt när du plötsligt inte orkar med skiten längre. Men ändå finns något där, under upproret och skit-samma-attityden, en ansvarskänsla kanske? Eller är det miljömedvetenhet? Du skulle ju faktiskt bara kunna släppa din gratistidning på marken, slänga in ölburken i busken. Nej, då. Därför gör du det bästa du kan - du identifierar en liten behållare (nästan som gjord för skräp!) och kastar ditt skräp där. Lägger tuggummipåsen bredvid reklambladet som redan ligger där. Det är fullt förståeligt. Du är ju faktiskt människa också.
Och efter att du så ansvarsfullt gjort dig av med ditt så är problemet ur världen. Det finns nog någon stadsanställd som tömmer det där. De måste ju också ha något att göra. Man skulle nästan kunna säga att du gör dem en tjänst, ja, du är riktigt hygglig nu när tänker efter. Det finns ju faktiskt ingenting värre än att ha tråkigt på jobbet. Men käre vän, den där korgen du begagnar för allt oönskat du inte orkar släpa på längre, den är privatägd. Den sitter på min cykel, och jag börjar tröttna på att tömma den.
Kommentarer:
Trackback