Your Window Into Madness

Must. resist. urge. to. delete. everything. and. start. over.

Hum, hum, hum. Precis så här var det förra året. Förstadagsångesten. Det är nu jag inser att jag inte kommer att kunna skriva något kvalitativt om jag också ska lyckas skriva mycket, för jag har redan börjat skarva. Och med skarva menar jag att jag har skrivit en långt stycke som bara tar plats. Och emellan alla meningar som jag faktiskt tycker om har jag klämt in andra som - just det - bara tar plats. Det känns som om jag fuskar.

Väldigt få personer skriver bra nano-romaner. Så vitt jag vet i alla fall, jag har ju faktiskt aldrig fått läsa någon. Men alla säger att deras nano-romaner är skräp, och mina egna har varit skräp, så jag vill gärna tro dem när de säger det. Alla andra verkar skriva bra nano-romaner. Här tar den groteska tävlingsinstinkten vid. För visst fasiken vill jag vinna! Men vill jag inte också faktiskt skriva något som i alla fall har en gnutta värde?

En skiss, säger många. Av nano får man en bra grund att stå på som man senare kan redigera om till något presentabelt. Men, säger jag, det kommer jag aldrig att göra. För jag kommer inte vilja se skiten igen.

Bra övning, kan man också säga. Jag skriver faktiskt. Och varje gång man skriver övar man, och tanken med att öva är väl att man varje gång blir lite bättre. Men inte om man skriver såhär. Det är inte slumpmässiga ord på papper, men det ligger samtigt inte tillräckligt mycket tanke bakom för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv och min övning.

Men å andra sidan vill jag så gärna krossa mina vänner. Ach!

Någon jävel har redan skrivit 4 201 ord.


ETA: Jag raderade de ynka 497 orden jag lyckades skrapa ihop igår. Skräp! sa jag och suddade ut dem alla med tre nedtryckta tangenter. Så enkelt var det. Men som tur är var det rätt enkelt att börja om också. För en gångs skull la jag faktiskt blocket och den nyvässade Pelle Svanslös-pennan bredvid sängen och insåg att jag inte alls skulle komma ihåg det imorgon. Hence, en ny början.

Och äpple+s:andet sitter redan i fingertoppsryggmärgen.

Det är snart bara en halvtimme kvar innan galenskapen som är romanskrivning börjar. Jag är helt klart inte beredd, även om Mike lyckades kanalisera inspirationens gudinna åt mig när jag kom hem från nano-kicken. Jag behöver fortfarande lite mer ändå. Kanske en historia, kanske en mening, kanske ett par namn.

Grannarna har fest (antar och hoppas jag) och spelar Weezer av alla saker. Det har varit mycket snack om Weezer den här hösten. Men mina skivor är fortfarande kidnappade och hålls fånga i främmande land. Jag undrar om min Flaming Lips och OK Computer är där och håller dem varma om natten. Jag hoppas det.

Är inte det där? Joo...näää? Jo, det måste det vara. Visst är det?



Påminn mig förövrigt om att aldrig skilja mig. Jag har fått nog av bodelningsavtal för tre evigheter.

Idag gick jag till Ofvandahls för första gången sen jag drömde att konditorn och den gamla tanten var ledsna på mig för att jag, som alla andra, tog alltför stora friheter med påtåren. När jag klev in stod han där, konditorn. Han som alltid är lite småsur och stressad och inte verkar gilla någon. Och han konverserade glatt med mig.

"Är du student (=billigare macka)? Jaha, vad ska det bli av dig då? Översättare? Mellan vilka språk? Nej, jag frågade "vilka språk"? Jaha. Ja. Kaffet står runt hörnet och påtår ingår."

Freak-hey.

Mikes syster har gått och skaffat sig en dansk karl. Man börjar ju undra lite vad deras föräldrar gjorde för fel.

Jag mår bättre än vad jag förtjänar såhär fem och en halv timme efter att jag kommit hem från Ye Olde Konserthus. Which means: antingen har förkylningen byggt upp någon sorts isolerande slembarriär som skyddar mig från alkoholen, eller så har jag plötsligt blivit nitton år gammal igen när en bakfylla aldrig var värre än lite smolk i ögonen, eller så är jag fortfarande full. Either way, så fungerar det rätt bra för mig nu. Vi får se hur det blir på tåget ned till Stockholm och föräldramiddagen.

(Oh, it was fun, fun, fun when we were drunk - and it was fun, fun, fun when we were laughing)

Tydligen är hela Island pretty slutty. Och vårt! Vi köpte det för femton spänn. Frågan är nu bara vad vi ska göra med alla kasus? Vi kanske kan hitta en riktigt stor lada att dumpa dem i. En stor lada, som vi sen sätter eld på.

Och varför känns min hals som om jag hela kvällen igår skrek på folk?

En relativt produktiv dag. Jag har varit ute, och handlat, och fikat, och undersökt tubgrejer, och tvättat, och strukit, och lagat mat. Och mina ben fungerade! Jag var lite orolig att de skulle ha förtvinat under dagarna jag bara hängt hemma.

Nu är frågan bara vilka skor jag ska imorgon när Starbreeze ställer till med jubileumsmiddag (och till Afternoon Teat, för all del). Jag ska kunna gå i dem "hela vägen" bort till Agnieszka, sedan till konserthuset, sedan ha dem på mig där hela kvällen, och sedan gå hem. Och de ska vara snygga och passa med min klänning. Jag har väldigt få skor som passar in i båda kategorier, visar det sig. Antingen blir det mina klippta converse eller de högklackade...eller kompromissen allra finaste solskorna, som råkar vara de som gett mig värst skoskav i hela världshistorien. Eller så får det helt enkelt bli en skopåse. Har jag verkligt vandrat så långt på ålderns stig? Och har jag verkligen blivit så galen att jag tror att mina skoproblem är bloggvärdigt?


...Well. Obviously.

Mats: Här är min diktbukett, ni får välja fritt bland dem, två stycken att översätta.
Min hjärna: Åh! Åh, åh, åh!! Jag tar den jambiska tetrametern!! ME! Jag vill ha den! Sir? Please, sir, may I have it? Den med den störiga rimflätan? Snälla, snälla, snälla? It would be ever so much fun!

My brain's a fucking fool!

Jag funderar lite på att droppa min facköversättningskurs. Jag tror att den säkert är bra och nyttigt på alla sätt och vis även om man inte vill bli facköversättare, men jag tycker så fruktansvärt illa om det. I don't like it, för att citera en av våra Petrar.

Men det känns rätt skönt, att jag faktiskt kan göra skillnad på det jag inte gillar med facköversättning (ALLT!) och det jag inte gillar med den skönlitterära (inte så mycket, egentligen. Jag hatar det på samma sätt som jag hatar språkhistoria, tror jag). Att jag kan välja vägen med sämre tillfällen, bekräftelse och pengar utan att ha dåligt samvete över det, för jag skulle vara olycklig om jag gav mig in på den andra. Fruktansvärt olycklig. Jag kan se det som den där helgen i England då jag sålde mobiltelefoner på Virgin, och till sist kastade mig framför fötterna på Steve och bad om att få jobba på övervåningen där de hade allt som inte vara rea eller topplistor. Jag fick flytta upp och sämre betalt. Men jag var i alla fall rätt glad.

Facköversättning är säkert bra och nyttigt för mig, men det är å andra sidan fiskleverolja också. Och någon sådan tar jag inte heller. Frågan är bara vad jag skulle ta istället.

Idag hostade jag så att öronen började ringa. Sen gick jag upp och la mig på soffan. Sen gick jag och la mig i sängen och sov i två timmar. Sen tittade jag och Mike Mike och jag på en Poirot. Nu ska jag gå och lägga mig igen.

Exciting much? Inte ens karaktärsdanande.

Den svenska marken bestämde sig för att straffa mig för min frånvaro. Så fort jag kom hem från Edinburgh igen täpptes den funktionsdugligaste hälften av min näsa igen och jag är nu officiellt väldigt förkyld. Man skulle kunna tänka sig att jag vore glad för att det inte hände 24 timmar tidigare, men jag har sedan länge slutat bete mig på det viset. Tacksam, pah! När man gnälla?

Resan och vistelsen var hursomhelst förbannat trevlig och vuxen och barnslig (alla tre i sin mest positiva mening, så som bara människor som levt mer än fyrtiofem år skulle kunna slänga sig med dylika ord) och bara lite, lite panik på slutet. Det finns små historier att berätta, men min hjärna och mitt kreativa utlopp har dämts upp av snor.

Kort sagt fanns där god mat och fina skivor och en klass med översättarstudenter.

Någon av mina grannar spelar Islands in the Stream på repeat. Dolly Parton och Kenny Rogers version, och högre än någon någonsin har spelat något i det här huset. Det oroar mig litegrann.

Jag spelar ofta, om inte låtar, så skivor på repeat. Okej då, låtar ibland också. Men jag får lite dåligt samvete redan första gången något spelas om. (För tänk om någon skulle höra! Tänk om jag tvingar någon annan att lyssna på samma skit om och om igen! Men, nääää...jag har aldrig träffat någon som INTE älskade Islands in the Stream) Och helt ärligt spelar jag det aldrig särskilt högt. Eller, jo, okej då, jag har högre volym nuförtiden än jag hade förut, både hemma och i öronen (har min hörsel försämrats eller ljudöverkänsligheten förbättras?). Men fortfarande inte jättehögt.

Hmm. Jag hade en poäng. Vart tog den vägen? Meh. Jag erbjuder er ovanstående nonsens som en söndagsbonus.

Jag mår fruktansvärt illa (Exalted-bakis), har två översättningar att jobba på, disk att diska, städ att städa, och en väska att packa. Fast vem försöker jag lura; den kommer inte packas förrän i morgon eftermiddag. Men jag kanske borde gräva fram en adapter redan nu...Vi sticker hursomhelt till Edinburgh med klassen (teoretiskt sett till Skavsta, till Glasgow, till Edinburgh och kommer fram klockan två på natten. Jag kan bli väldigt kinkig när jag tvingas resa med större grupper av typen folk-jag-inte-känner-jättebra). Jag hoppas att RyanAir uppför sig.

För övrigt undrar jag vad för sorts människor som försöker flyga med dem om de tvingas skriva ut att man faktiskt, nej, tyvärr inte får ha startpistoler, harpuner, armborst, cattle prods, köttyxor, blåslampor, granater (alla sorter) eller smittat blod med sig i sitt handbagage.

Säkerhetspersonalen: Sir, har ni något i er väska som vi borde känna till?
Man med pilotglasögon, mustasch och tandpetare i mungipan: Nope.
Säkerhetspersonalen: Är ni helt säker på det, sir? Ingenting alls som vi borde känna till?
Man med pilotglasögon, mustasch och tandpetare i mungipan (arg): Nej, säger jag ju!
Säkerhetspersonalen (suckar): Okej, då ska jag bara och söka igenom ert bagage. Om ni följer mig till bordet här borta...
...
Säkerhetspersonalen: Sir, ni är medveten om att ni enligt våra säkerhetsföreskrifter inte tillåts medföra er någon sorts armémateriel?
Man med pilotglasögon och mustasch (tar tandpetaren ur munnen på ett indignerat vis): Jag har inget olovligt i min väska!
Säkerhetspersonalen (plockar fram en granat ur väskan och höjer ett ögonbryn): Sir?
Man med pilotglasögon, mustasch och en skabbig tandpetare i handen: Men...det där är ju bara en halvpansargranat!


Suck. Jag skulle vilja och behöva sova ett par timmar till...

Konstiga och obehagliga drömmar igen. En Top Model 5/Flight of the Conchords/Ofvandahls/Kriminalskräck/Blogg/barnvakts/iPod-crossover. Inte en enda orginell tanke.

...och jag var tvungen att frihanda en planlösning av lägenheten vi var i. Jag kan inte proportioner! Kanske måste sluta ta så många påtårar också, konditorn vekade ledsen på riktigt.

Det har varit en konstig dag. Bra på många sätt, lite nedslående på många andra. Jag och Mike har sprungit runt på stan och spenderat pengar i regnet. Mest är jag glad att min mor inte la märke till skorna jag hade på mig, hur genomblöta och otroligt opassande för vädret de var.

Kom tillbaka till Uppsala nu på kvällen och gick direkt till Mikes kontor för att flytta skrivbord. Hans nya snubbe börjar imorgon, och för att han ska kunna arbeta måste de borra hål i golvet (I know, right?). För att de ska kunna borra hål i golvet i det nya rummet måste chiefens grejer flyttas ut. Chiefen som precis åkt till Japan. Det är vid tillfällen som detta som man frågar sig hur många datorer en person egentligen kan behöva. (Svaret är sju)

Och inte helt oväntat vill jag verkligen inte gå till skolan imorgon. Jag tycker inte om Ryssland, eller poler, eller konferenser.

Och annars? Annars är the prom the end all, be all, i alla amerikanska kulturmanifestationer.

Ibland får jag för mig att jag borde kolla upp den här hostan jag får lite då och då. Hostan som låter som ett lungornas utbrytningsförsök och som får mig att må lite illa ibland. Jag tänker att jag borde kolla upp den, men sen när kvällen och natten har gått förbi glömmer jag bort det, för då är den inte kvar längre.

Jag känner att jag vill ha ett par dagar när jag inte behöver göra något, när jag inte behöver åka någonstans, när jag inte behöver träffa någon. När jag bara får stanna hemma och hänga med den nya inkarnationen av Ian Brown. Men sen när kvällen och natten har gått förbi har jag nog glömt bort det också. Kanske är det hostan som gör mig allmänt miserabel.

Jag gillar när vädret gör livet enkelt för mig. Som när jag inte orkar göra någonting och åt håret (typ, torka det), suckar och tittar ut genom fönstret där regnet faller på folks huvuden. I got me a free pass. Dessutom regnar det – jag gillar regn.

Trots att vår lärare idag skrattandes deklarerade att den senaste översättningen var det sämsta vi någonsin gjort, och trots att jag stångar huvudet mot den politiska texten som ska in imorgon gång på gång på gång, så känns det någorlunda okej. När jag nu försöker arbeta med den har jag tittat på den för länge, jag kan bara hjälpligt se vissa av felen som borde hoppa ut och hugga mig med en kniv i ögat. Seriöst, jag satt och stirrade på "ett symposium som tog plats i Moska" och tyckte "joooo...näää?" i fem minuter. Inte ens en tillfällig flykt in i litteraturens flytande ögon och perfekt skulpterade kroppar och sa han verkligen precis det där? ("Do I dazzle you?") kunde hjälpa koncentrationen.

MEN! Det som är okej är att jag inte tänker syssla med den här sortens översättningar ändå (och allt löser sig alltid för alla i framtiden, right?), och att vissa andra saker bara slinker ur mig lite sådär utan ansträngning. Naturliga alliterationer. Omskrivningar som jag tycker funkar och inte är övertydliga eller vaga eller omotiverade. Glimtar i ögonen. Allt sånt som måste skalas bort och tonas ned innan jag skickar in den till den sista delen av treenigheten som också är gammal, halvdöv och fascist.