Your Window Into Madness

Om jag börjar på översättningarna imorgon på förmiddagen så är det okej om jag gör ett dåligt jobb. De rekommenderar oss att låta saker och ting 'ligga' några dagar innan vi gör färdigt dem, så om jag då tar upp dem igen på, säg, söndag eller måndag morgon, så gör det ingenting om jag spelar tv-spel hela natten. Best. Plan. Ever.

Så gick hon "äntligen" och joinade facebook. Men jag känner mig redan lite trött på det, allt det här själarannsakandet och sätta fingret på vem man är, och att man måste definiera sina relationer själv. Jag får alltid en outgrundligt stark längtan att bara fylla i hur tråkig och jobbig och gnällig jag är när jag konfronterar ett fält under fliken "personal". Redan när jag var tolv och låtsades att jag var arton på aftonbladets chatt (och puckona köpte det) hatade jag när de i ett försök att hålla uppe en konversation kläckte ur sig "vem är du (då)?". Frågan är om det är en personlighetskris eller prestationsångest det handlar om, eller bara ren och skär ordtrohet. Folk brukar hur som helst inte förstå när man skriver något nedvärderande om sig själv till allmän beskådan, ingen tyckte det var roligt när alla mina mejl skickades från Daft Twat heller. But I giggled every time I saw it.

Det finns två ställen på hela jorden där jag kan dansa tills svetten rinner och saker dallrar, två ställen där jag dansat oftare än inte. Båda är ställen som jag rent allmänt dyker upp på rätt berusad, och båda spelar musik som jag oftast kan njuta av utan att skämmas alltför mycket. Det första är Debaser, det andra The After Dark.

The After Dark är skitsunkigt. I stort sett får man välja mellan att dricka flaskvatten, red stripe eller vodkernredbull (anledningen till att red bull för mig luktar fylla), nu efter rökförbudet i England har man lagat en liten del av golvet, målat om de mörkblå delarna av väggen med samma skumma färg, snott några cafébord till den bakre baren, ordnat rökruta bredvid soptunnorna, och fullständigt struntat i att göra något åt toaletterna (som för vilken vettig människa som helst borde ha varit prioritet ett). Och där står vi på scenen och skriker 'love will tear us apart' och 'the kids are playing up downstairs' och borde egentligen skämmas, för fan vad vi ser ut. Men det går inte när man dansar med Apbyxorna; det är för mycket glädje.

Det hela är en kombination av alkohol, brist på självmedvetande, musik och sällskapet. Det är en känslig ekvation som väldigt sällan går ihop, förutsatt att vi varken är på ställe ett eller två.

 Jag blir så aggressiv och lättretad när jag reser ensam, så oförstående och oförlåtande. Varannan tanke är 'fucking jävla [valfritt substantiv]' och jag vill bara skrika och slåss. Vilket jag aldrig gör. Istället blänger jag. Och när jag blänger, så blänger jag. Och jag är så sur och så bitter och jag förbannar saker åt höger och vänster, varje barnfamilj med ledsna bebisar och varje buss som inte åker till Uppsala är en personlig förolämpning och jag blänger på dem accordingly. 'Määäääääärsta' tänker jag när en buss som inte är 801an åker förbi och varje vokal dryper av förakt. Hela tiden jag sitter utanför arlanda och väntar på att bussen efter den jag precis missat ska dyka upp fryser jag, och hostar, och äter mina Shapers salt & vinegar crispsticks så ljudligt det är fysiskt möjligt, och tänker på hur mycket jag hatar allt och alla och deras farmödrar. Säkerhetskontroller (och folk som inte fattar att nycklar sätter igång dem), lads, dyrt och äckligt kaffe, absurt långa terminaler som enbart tycks bestå av gaterna längst bort, gymnasister som låter för mycket och på alldeles fel sätt, the list goes on and on.

 Jag går inte in i värmen och väntar (neeeej då), jag gräver inte fram något varmare ur väskan bredvid mig (neeeej då), jag kommer inte to terms med att vanliga fanta har aspartam i sig (icke), jag förlåter inte min mobil för att batteriet har tagit slut (varför skulle jag?). Och så tänker jag 'men...det skulle kunna vara värre' och jag blir ännu surare för att jag inte låter mig sura i fred. Och jag börjar planera hur sur jag minsann tänker vara när jag väl kommer hem, och hur jag ska blänga på mina framtida programmare och vara allmänt fientligt inställd mot alla jag inte känner än så de inte får för sig att lära känna en. Jag drar väskan som låter mer än en säckpipespelare i en tunnelbaneuppgång efter mig över de öde trottoarerna i Uppsala och muttrar och svär och försöker strukturera mina tankar om hur hela världen suger för att rapportera till Mike, när jag råkar skrämma en liten igelkott samtidigt som Midlake börjar spelas på iPoden. Och jag skrattar, och pratar lite med den och tolkar dess tystnad som ett tecken på att den vill bli lämnad ifred och öppnar inom kort min dörr och vadar igenom två veckors samlade tidningar, reklam och räkningar (och vad som senare visar sig vara ett vykort med ett citat från en uppenbart sinnesförvirrad ung släkting till en vän) och är glad igen.

Ända tills jag återuppväcker Vreden genom att skriva ett jävla blogginlägg om saken.

Could I keep away? NoooOOOoo.

(Jag tycker inte om er tillrackligt for att engagera mig i hela kopiera-och-klistra-icke-existerande-bokstaver-spektaklet, sa jag tanker anvanda det engelska tangentbordet som en patetiskt genomskinlig ursakt far att engelskfiera mig.)

Eller kommer jag? Uppenbarligen inte, fortfarande alltfor sjalvmedveten.

En liten lista over tankar jag tankt under den forsta veckan i Storbritannien:
- The Welsh are rising. Och de talar sitt sprak med en intensitet som jag inte hade forvantat mig, och som paminner mystiskt mycket om norska.
- Jag gillar regn.
- Kaffe eller te?
- Bla bla bla bla bla bla.
- Oblivion. Den dar lilla pilspetsen i den dar lilla glasmontern gor att jag vill spela Oblivion. Desperat.
- Skillnaden mellan en "English breakfast" och en "Welsh breakfast" ar for en utomstaende inte uppenbar.
- Dan (the Man) is very effing hard to get ahold of.

För alla som har missat det (myself included) så drar vi till England imorgon. HO, det där visar bara hur överraskad jag är över att tiden faktiskt går: det är idag vi åker! Så genant. Jag hade tänkt rambla on om hur jag var övertygad om att den 14de var på onsdag och inte på tisdag, och så var det idag. Oops. Som tur är ansvarar Mike för att hålla ordning på bokningskoden i alla fall. Mitt enda ansvar är att packa mina grejer...vilket jag kommer göra så småningom.

Så. Ännu en semesterblogg, alltså. Åter den 27 (jag), men datumet för bloggen revisited är ännu icke fastställt.

Jaha. Jaha, jaha, jaha. Antingen hatar handeln mig, eller så hatar jag handeln. Hela dagen! Nej, lögn. Några timmar har jag nu tillbringat 'på stan' letandes efter något att ha på mig på the Creed-Kacprzak Union of Hearts, och hittar ingenting. Förutom två saker: en prickig historia som jag starkt misstänker att jag ser fantastiskt fånig ut i och en alldeles bedårande gammelrosa sak som är för liten över, låt oss kalla det ryggen (så jag får behålla den beskedliga halvan av läsekretsen). Ryggen, precis. Så harmlöst! Kanske kan man räkna med en klänning från indiska också, men det var lite för mycket gypsy/clown-stuk på ringningen för att jag skulle klara av att bära den. A greater woman than I could have pulled it off.

Varför tar jag inte bara något ur garderoben, undrar ni säkert (HA!). För att nästan allt är svart. Och jag har ingen koll alls på stilnivån, Mike hjälper till genom att ge klädkoden "normal wedding wear", hans mamma tycker vad jag än känner mig bekväm i. Fast kanske inte helsvart.

Anledningen till att jag känner mig extra nojjig är att jag bara har träffat de här människorna (bruden aldrig) en gång tidigare i mitt liv, på ett annat bröllop. På vilket jag försökte bära en stor röd hatt med fjädrar och blommor ironiskt. Vilket försvårades enormt av det faktum att alla andra ladies vid mitt bord, dvs barndomskompisgänget, bar sina stiliga hattar helt oironiskt. Och så hade jag slips. Och det grämer mig något fruktansvärt att jag inte minns vad de hade på sig förutom sina stilrena hattar, för då hade jag kanske kunnat anpassa mig. Lite granna i alla fall.

(Och Sanna, din bastard! Du har smittat mig med troll-rimmet. Det är underbart, men inte när man tänker på det jämt. As well you know.)

Så jag fick The Brooklyn Follies i födelsedagspresent av den goda modern som tycker få saker är så bra som New York-trilogin. Och redan på sidan 57 början den inre striden i mig. Å ena sidan vill jag bara läsa en bok, som i läsa den, tycka om den eller inte, kanske prata lite lätt om den med någon annan som också läst den och tyckt om den eller inte. Å andra sidan har min close reading av City of Glass förstört min hjärna. På sidan 57 avslöjas berättarens hela namn:

"Ah," he said, "the famous Uncle Nat. Tom's spoken of you often."
"I'm just Nathan now," I said. "We dropped the uncle business a few hours ago."
"Just Nathan," Harry replied, furrowing his brows in mock consternation, "or Nathan, pure and simple? I'm a little confused."
"Nathan," I said. "Nathan Glass."

And I'm like, for Christ's sake! I am NOT going to interpret that more than I have to. Glass?! Hans side-kick heter Tom Wood. Denna Harry var från början Harry Dunkel men har tagit sig efternamnet Brightman. Det finns en James Joyce, for crying out loud. Och en Mazzucchelli. F U, Auster. F U.

För säkert tredje eller fjärde gången är jag redo att basunera ut de befriande orden: det är över nu! för att om någon vecka väcka er ur eran slummer igen, med samma förtroendeingivande ord ringande över berg och dalar: det kommer vara över då!


Handledaren skickade mig ett mail, ett överraskande positivt mail, för att informera mig om att hon nu 'hade läst uppsatsen--' MED TVÅ BINDESTRECK EFTER! vilket var allt som behövdes för att skicka ner hjärtat i magen, och magen i låren, och låren tyngdes fast i stolen, och stolen sjönk nästan nästan genom golvet. Pang så flög möjliga fortsättningar fram framför ögonen, måste göra om, måste ta bort den här långa delen, måste förklara det här, måste ändra alla referenser, måste allt allt allt. Orkade så småningom lyfta blicken för att läsa vidare, och hon tyckte att den var utmärkt. Jag får VG.

Det är emellertid fortfarande lite 'finputs kvar (fast verkligen inte mycket)', vilket på handlederska kan betyda vad som helst. Elisabeth gillar att pilla.

Vilket ändå tycks mig vara ett väldigt antiklimax. VG-biten är jag så klart fantastiskt nöjd med, men allt det andra. Var är champagnen? Var är det rituella bålet och brännande av symboliska fiender? Vart tog all smärta vägen? Ångesten är inte riktigt borta som i 'befriad' än, utan mer som 'tom'. Jag funderade på att samla ihop samtliga blogginlägg som handlar om eller nämner uppsatsen till en lättöverskådlig odyssé. Se hur mycket jag har beklagat mig över den, hur mycket jag har gnällt. Men sen slog det mig att ingen skulle ha tid att ta sig igenom det träsket.

But the ending high note is...att jag äntligen kan börja läsa Auster och serier igen utan att må dåligt. I ärlighetens namn tjuvstartade jag på serierna redan i juli, men innan dess har det varit ett och ett halvt långt år.

Dagen då jag lärde mig att 'sanguine' kan betyda både 'blodtörstig' och 'muntert optimistisk'. Vem tusan tog det beslutet?

Igår när jag letade efter ett svep att få gå ut i ösregnet låg det plötsligt en liten vit lapp innanför ytterdörren. ÄNTLIGEN har min The Last Unicorn kommit! (55 spänn, can you believe that?) Även första säsongen av Foster's Home For Imaginary Friends, som hoppsan visade sig vara region 1. Men fortfarande. Jag gillar roliga och smarta barnprogram, end of story. 'I like chocolate milk' (hö hö hö).




Idag ska jag linda in mig i en filt, dricka varm choklad (inspired!), spela Oblivion (hur man gör det läskigt igen: gå med i the Dark Brotherhood), tycka synd om mig själv, titta lite på enhörningen, vänta på att Mike ska komma hem och få honom att tycka synd om mig också. Maybe even do stuff for me. För rent logiskt, om gud nu nödvändigtvis känner behovet av att straffa mig för att jag inte har blivit gravid den här månaden heller, borde väl även Mike lida för att han misslyckas med att göra mig det?

Det är spännande hur vissa genier kan skriva böcker. Hur de lyckas få en att fortsätta läsa med hjärtat i halsgropen, inte bara trots att man vet hur allt kommer sluta, men kanske också just därför. Och det är ett hemskt slut, väldigt obehagligt, och en bit in i historien anspelas det på just det hemska i det hemska som komma skall. Ändå hoppas man. Man hoppas på det omöjliga, drar efter andan så fort man ser den minsta chans till alternativt slut. Än är jag inte där, men snart kommer svart kloakvatten forsa in i vår hjältinnas lungor. Och jag har vetat det sen sida ett.

MIN dag idag har varit fruktansvärt harmonisk och avkopplande.

Frukost på sängen med DN.
Sol på balkongen med en god bok, musik, en liter saft och fläktvattensprutarpresenten.
Spel av Oblivion (hemligheten bakom att överkomma sin paralyserande rädsla är att fippla med svårighetsgraden. Och att byta karaktär från klen magiker, vars kraftigaste spells kräver att man rör vid sin fiende (they didn't tell me!), till akrobatisk skogsalv som smyger bra och använder pilbåge. Och kan springa snabbt.).
Ätandet av glass.
Omtittande av Tristram Shandy efter allt haussande i lördags.
Ett svalt bad med mer musik och samma goda bok.

Dagens enda krav: att välja restaurang till ikväll.


...is fair of face.

Kom i säng halv sex. Vaknade halv åtta (fick höra att någon antagligen hade däckat ut inne i det låsta badrummet). Vaknade halv nio (behövde komma in i badrummet). Snusade till klockan tolv. Gick upp.

Sitter och funderar på bästa sättet att bli av med kaviarsmaken i munnen. Äta mer kaviar?

Det är svårt att hemlighetsbaka en kaka mitt i natten när den man bor med är en notoriskt pratsjuk insomniac. Men det  gick hyfsat bra ändå; jag förutsätter att han med gott hjärta ignorerade den uppenbart smusslande minen jag bar när jag skyndade mig för att möta honom i hallen, snarare än i köket, när han var uppe och vandrade. Och att han inte lyssnade på the clangs and noises from tins and pans. Och han såg rätt överraskad ut. Idag skolkade han (the stuff of legends, children. Legends!).

Annars är det inte så mycket. Förra veckans åsiktsdiarré har ersatts av en pinsamt låg hjärnaktivitet. I blame you, stupid thesis! (Thesis: Why don't you like me? *puppy-dog eyes and crying face*) Den är inlämnad, men tiden och erfarenheten har lärt mig att när jag är nöjd med språket i den, så är Elisabeth det inte. Och när hon är nöjd, inte jag. Vilket betyder att den fortfarande kan behövas fixas. Fixas, as in kastreras.

Jag vill ha ett spel. Ett bra och fängslande spel. Oblivion är för läskigt (shut up!), det slutar alltid med att jag skrikandes springer bort från allt som vill ha ihjäl mig. Mestadels goblins och vargar.


...works hard for a living.