Your Window Into Madness

Ni minns den där filippinska fångdansen? Tydligen är det obligatoriskt. ALLA måste dansa! Om man inte är gammal eller handikappad. Tydligen har de gjort YMCA också, för att de skulle få känna sig lite macho. It made me laugh so hard it hurt.

Och Mike har varit snäll i år. Så nu ska jag bara vänta på att han ska somna så jag kan baka en tårta till födelsedagsfrukosten. I'm only telling you so you'll think I'm a nice girlfriend.

Dagen dag:

Vaknar trött, onda drömmar (jag önskar att jag inte vore en sån där irriterande människa som alltid berättar om sina drömmar, but I am and I do) om att spelgruppen börjat lajva (hemska tanke!) och att studiegruppen, som mötet övergick i, tog en dusch med Staffan Fridell.
Letar upp alla nycklar till Ekeby för att lämna in dem till 'nyckelhanteringen' i Fyrislund.
Missar bussen och får vänta en halvtimme.
Irrar runt ute bland alla färgaffärer för att till slut hitta rätt ställe.
Inser att klockan är kvart över elva och de har lunchstängt till tolv.
Får höra att en av nycklarna inte är den de vill ha och att om jag inte hittar den idag så kommer de vara tvugna att byta lås och tvinga mig att betala för det.
Missar bussen hem.
Hittar inte nyckeln.

Livet verkar så tråkigt ibland. Idag på Martha (okej. Så här ligger det till; jag följer inte Martha slaviskt, hon råkar bara visas ungefär samtidigt som jag äter lunch och är desperat efter att få höra en mänsklig röst. Dessutom kan man på any given day se minst tre olika Martha-avsnitt. Så det så.) pratades det bland annat om hur man ska ta hand om sin hy (var väldigt frestad att säga 'sitt skinn').
Dr. Dermatologist: "När man är 20 borde man ha en väletablerad och fungerande daglig skin care routine. Man borde ha hittat en bra rengöringskräm, fuktkräm, peeler och scrub (med reservation för vad sakerna egentligen kallas) och hålla sig undan solen.När man är 30 borde man sluta röka och dricka, och dessutom skaffa sig en ögonkräm."
Detta fem minuter efter att Marthas make up artist har gått igenom hur hon sminkar Martha varje dag. Med femtonhundra olika produkter. Och det är väldigt viktigt att rengöra sina sju olika sminkverktyg varje dag.

Och det lät så jobbigt att jag knappt orkade äta upp min sallad. Det kändes som att all livsglädje bara for ur mig i en enda avgrundssuck. Palla, liksom.

Däremot har jag hittat ett recept på äggfria maränger! Det betyder att nästa spelmöte kommer att fungera som en alldeles utmärkt ursäkt för att jag ska få baka en ny vulgotårta. Inte med maränger, men väl ett vispad-äggvite-substitut.
 Om ingen motsätter sig fruktansvärt så kanske det blir en Maple Layer Cake. Eller en trevånings citronhistoria. I have nothing better to do, and I want you all dead by heart attack within the next six months.

Lustigt. Tal om personlig hygien (I guess) tråkade nästan ihjäl mig, men komplicerade kakbak brought me back to life. Vad ska det betyda?


Anywho...min kvinnliga intuition säger mig att nästa inlägg kommer att handla om min patetiskhet i relation till FPS.

Den sista Harry Pottern. Jag vet inte riktigt. Jag kunde ju inte sluta läsa den, men många gånger undrade jag om den inte var slut snart så jag kunde få göra något annat. Jag reserverar mig rätten att både hylla och hata den.

Imorgon har jag semester. Det känns lite konstigt och oplanerat. Vad ska jag göra då?

Sista gnället om speldesignen (tror jag): Torsten kom in i slutet av sista lektionen och delade ut kursutvärderingen och passade på att prisa teacher-guy (ett sådant engagemang!) och forcerade fram en applåd. Medans jag och resten av min grupp satt och skrev långa uppsatssvar med förslag på förbättringar bildades en liten fan group runt honom, en del av dem skakade hand med honom och tackade för en bra kurs.

Det är alltid med samma skräckblandade förtjusning som jag ser locket på den lilla kastrullen med de många popcornen i resa sig och sakta skicka iväg en våldsam kaskad av överhettad majs. Ungefär "öh-uah-UAAAAAAH-HAHAHA!!". Mycket tillfredsställande, måste erkännas.

Var på Orvars och drack öl igår. Det var längesen, och det blev mer än jag planerat, och även om inga blottades, så diskuterades bröst. Och ölen kostar fortfarande 19 spänn. Det är skönt att en del saker aldrig förändras. I had a blast, även om avslutningen blev oväntad och dramatisk (inte så värst mycket drama faktiskt, blev bara lite överumplad och orolig, 's all). Fick gnälla om den traumatiska upplevelsen som var första gången jag hörde Scissor Sisters cover på Comfortably Numb, med en sympatiserande och lika härjad kamrat. Vanligt folk tröttnade på den historien redan februari 2004.

Ikväll ska jag äta popcorn och titta på Eddie 'Do-You-Have-A-Flag' Izzard. Och kanske falla för grupptrycket och investera tid och energi i en gemensam berättelse. Om mitt hjärta inte imploderar.

Någon nämnde Goebbles i sin blogg, och då studieflykten är lockande och erbjudandet av uppdaterade bloggar att läsa skralt, kom jag naturligtvis att tänka på Östra Real. De har en ny, fin, lite under konstruktion-sida och det första som möter en är givetvis Urs med leendet. En endaste gång har jag sett min forna rektor utan det där leendet, leendet som hypnotiserar och övertygar även efter att man har sett igenom det, och det var när jag inte tänkte följa hans råd om att 'ha lite humor'. Sen dess har jag faktiskt inte sett honom alls. MEN! Det som kräver att berättas är inte Urs löften om att möta elever med värme, utan att våra efterträdande SpJo:ar har döpt om skoltidningen IGEN. Att ingen gillade vår klass genidrag att kalla den "la Toupe", berättade de för oss redan innan vi slutade, men inte ens den direkta arvingen "Östra" (igen) har överlevt. Den nya skapelsen? "Get Real".

Det här är för övrigt samma skola som tyckte att "Östra Källaren" var ett bättre namn på kafeterian än "Pappa betalar".

Något som gör mig glad är hursomhelst att traditionsgruppen inte står att finna. Kanske har de gått under jorden och blivit ett hemligt och exklusivt sällskap med tveksamma värderingar och arbetsuppgifter, från att ha varit ett öppet och officiellt sådant. Feminism für Alle dog väl i stort sett så fort jag, Proppen och Aida lämnade skolgården (ingen blev väl direkt förvånad heller), men Regnbågarna verkar fortfarande välmående.

Och Veit är kvar i biblioteket! Veit som är ytterligare en gubbe, och som gillar valnötstårtor som nästan dödar.

Och tydligen är folk väldigt sociala här i ekonomernas ödeshög. Det var någon som försökte prata med mig idag igen.

Snubbe med panamahatt, röd scarf och stark brytning: Jag har en datorn.
Jag, förvirrad och mitt i processen att ange mitt svar på en 'säkerhetsfråga': Ursäkta?
Panamahatten: Jag köpte nu dator. På biblioteket.
Jag: ...-e
Panamahatten: Jag brukar köpa den på biblioteket. Nu har jag en ny med batteri. Tjockare än din.
Jag, tittar ner på min laptop: ...-e
Panamahatten: Och nästan samma tangenter. Hur laddar du batteri? Man måste plocka ur och koppla in i elementet.
Jag, i panik: ...e-
Panamahatten: Tar ungefär fem timmar.
Jag, på allra bästa pedagogiska maner: Alltså, jag kopplar bara in den.
Panamahatten: Ah. Man måste köpa accessoarer. Jag har en fråga. Mina tangenter, de har bilder.
Jag: Mhm?
Panamahatten: Jag har ritat dem. Här, titta. Vad betyder det? (visar diverse symboler skissade med blyerts på A8-papper)
Jag: Eh. Den där betyder nog batteri (pekar). Och de där har med ljuset på skärmen att göra. Tror jag.
Panamahatten, misstänksamt: Vad läser du? Läser du teknik?
Jag, viftar med urskuldrande med armarna: Va? Nej, nej, nej. Jag läser språk, jag kan ingenting!
Panamahatten, bestört: Språk?!
Jag, rodnar: Ja.
Panamahatten: Vet du var man kan fråga om bilder så man kan lära sig?

Så jag skickade honom till teacher-guy.

Tänkte att det var ett perfekt tillfälle att börja hate myself and I want to die. Vilket översätts till att jag sitter i Ekonomikum (sic!) och försöker fixa lite med uppsatsen som ska in i slutet av juli. Det är hur lätt som helst att snygga till inledningen enligt Elisabeths instruktioner, för de är nämligen inte så många med tanke på att hon och jag har skickat den emellan oss i drygt ett år; hon har inte så mycket kvar att klaga på. Jobbigare är det med de stycken hon inte tidigare sett.

Annars var vi och såg Transformers igår. And that sucked. Brukade inte Bumblebee vara en liten VW bubbla? Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag har ändå hört en del bra saker om den. It was plain stupid! Förkastlig dialog, i synnerhet mellan autobotarna (vilket kanske kan förstås med tanke på att de lärde sig vårt språk av the world wide web...) och en hel del lösa trådar som aldrig knöts samman. Och bara konstig inblandning från militären och hemliga grupper. Och så tråkiga och förutsägbara karaktärer att jag bara ville dö. Dessutom var den helt crazy lång och seg.

But on a lighter note: Pah!

EDIT: Tydligen sitter jag och muttrar saker som "nix! I don't thiiink so!", "communicate? *flämt* Show? *flämt* Depict?" och "jävla bajs skit" när jag sitter med hörlurar och skriver bland folk. Random passerby just informed me. Tydligen filtrerar musiken bara ljuden jag hör, inte de jag producerar.

Efter att speldesigngruppen enhälligt röstade ned alla mina förträffliga förslag om allting (inklusive soundtrack) har jag lite tappat lusten att "göra" det här spelet. Eller "icke-spelet" som teacher-guy insisterar på att vi ska marknadsföra det som. Vilket ju verkar riktigt, det är inget spel, det är ett avancerat designverktyg, at best. Men idag är dagen för det stora skrivandet, och eftersom jag lyckades skolka den dag vi tydligen bestämt oss för att skriva vårt high concept på, har jag inget annat val än att buttert sitta med armarna i kors och se på när de andra jobbar. Jag tänker banne mig inte ens ta med mig några papper. Kanske en penna.

Men det här är sista veckan, imorgon tänker jag skolka. Och kanske på onsdag om jag kan komma undan med det. Torsdag är slutseminariet. Kanske borde gå på det.

Annars tycks alla ägna sig åt själaskådning i dagarna. (And so. The story goes, the girl got herself a proper diary.)

Okej, okej, okej. Jag ska försöka hålla tillbaka alla klipp jag vill dela med mig av, men det här är för mycket. I can't hold it in any longer! Det är alltså filipinska fångar som framför Michael Jacksons Thriller.

Nätter är läskiga saker. Jag tycker inte om hur de kan förändra världen och värden så lätt. Bright Eyes sörjer 'cause what is simple in the moonlight by the morning never is', men min erfarenhet är omvänd. Det är i månskenet som allting är svårt och inte går, det är när solstrålarna ger en huvudvärk som man inser att det inte är hela världen.

Anyways. I'm low on sleep and pride.

Hela sommaren flyter iväg. I år kändes det som att den var över innan den ens hade börjat, och nu ser jag hur helg efter helg bara glider förbi. Idag ska vi försöka göra oss av med en nedsutten och trasig soffa, och hoppas att hela korridoren åkt hem dit de kom ifrån. Inte för att de är dåliga människor (well...some of them are) utan för att jag inte orkar bete mig som om vi visst kommer att träffas igen under okrystade former.

12PM Where Peek Freans Come From

  Cube monkey: My brain is unlike that of any mortal! It consists of witchcraft, spells, and ideas for pastries that the world has yet to see!

Jag sätter mig ner för att ventilera när jag plötsligt minns ett löfte om vettiga/intressanta/charmiga blogginlägg. Just nu känner jag för att öppna upp och ventilera ALLT, men samtidigt censurera arslet av mig; bekänna allt, men bara genom sluga referenser och vaga kopplingar. Which is NOT the basis of a sane entry.

Dessutom är det inte ens så dramatiskt som det kan framstå. (Och genom att erkänna att bara en väääldigt liten del av läsekretsen (som ju uppenbarligen är gigantisk) kan komma att förstå eller identifiera ursprunget kommer dels att 1.) avslöja ämnet och fånigheten, dels 2.) förstärka föraktet från resten av den kretsen)...(för att inte tala om vad en långdragen utläggning om vilka idiotiska följder ett erkännande kan komma att få, följd av sagda erkännande, kan skapa för irritation)....(och då ska vi inte ens nämna möjligheten att ytterligare kommentera kommentaren också finns tillgänglig för frustrationsgenerering)...(ENOUGH!!)

Snälla, sluta läsa. Om jag inte har tillbringat kvällen med er. Men om ni tillbringade kvällen med mig får ni självklart också sluta läsa. Fast nej, egentligen är det bäst om ni mer än någon annan slutar läsa nu. Jag har INGEN akilleshäl.

Oh, god.

Det blev en liten paus i skrivandet. Och nu följer mitt dilemma. Ni förstår, jag fick tid att andas, och när jag andas lugnar jag ofta ner mig, och när jag har lugnat ner mig upphör plötsligt mitt behov av bekännelser och underkastelser. Men. MEN! Jag bestämde en gång att det som skrevs skulle publiceras; så länge jag bara satt och tänkte kunde jag ångra mig, jag kunde omformulera och rätta stavfel, men om det skrevs ned skulle det upp på bloggen (otherwise, no window into madness, you see). Som en förlängning får inga inlägg raderas, vilket upphålls, om möjligt, ännu striktare. Jag känner att det är en väldigt dålig princip i nuläget. (hang on a minute...är inte jag av princip emot principer? Hur har den här slunkit in?) Jag vill låtsas att det här inlägget aldrig existerade. (Men ärligt talat, skulle jag skiva en enorm brasklapp om jag INTE hade tänkte publicera?) Och jag börjar fundera: vad har jag att förlora, vad har jag att vinna?

Den nya nödlösningen: Det här publiceras, men jag kontrar med en tjusig bild snabbt efter, så de som inte orkar scrolla kommer missa allt vansinne. Jag räknar med att alla mina läsare (both of you) är latare än en...som inte orkar komma på en riktig liknelse. Ingenious!


(Det här var för övrigt vettigt/intressant/charmigt inlägg nr. 2)

Must...not...publish...every...single....thought...in....brain.

11.) Essäfråga: Är In-game advertising bra eller dåligt enligt dig? Diskutera för- och nackdelar ur både spelarens och industrins synvinkel. Hur kommer IGA påverka industrin tror du?

Svar: Black Eyed Peas suger.

Jag hoppas att ingen tentarättare någonsin kommer se igenom min hittills irriterande framgångsrika strategi om att ha passionerade åsikter om något, vad som helst, eventuellt helt orelaterad till frågan, och en ba-dump-ump-dish-slutkläm.

Oprah: So what's the secret behind your success?
Crazy Southern Cooking Lady: Well, I worked really hard for thirty years. And God gave me his blessing.
Oprah: Wow.

She goes 'Wow' like it's true! Gång på gång på gång på gång glömmer jag bort hur fixerad hon är vid gud och betydelsen av 'hans välsignelser'. Så pass att jag tappar hakan och genast börjar smida ränker om hur jag ska bli überkänd på något vis (skriva en internationell best seller hon kanske inkluderar i sin bokklubb? Börja förfölja hennes älskade Nate och vänta på att någon ska försöka slå ner honom, rädda honom, och bli lovprisad för det OCH få ett nytt kök? Toklansera min bakverk på nätet och dela med mig av min fantastiska historia hur allt började i mitt garage (note to self; acquire a garage)? Få en galning att skjuta mig i huvudet och överleva?) så jag får sätta mig ner i hennes fina vita soffa, sätta händerna på låren och sticka ut armbågarna, spänna ögonen i henne, le ett lite överlägset leende och ba:

Inexplicably Famous Me With Bandage Around My Head: Well, Oprah...You a fool.
Oprah: Wow. (Like it's true)

Anyway.
I en dåligt maskerad avledningsmanöver från pluggandet kollade jag på kanal 9s största fynd Rick Stein. Engelsk kock som tycks älska allt, men främst Cornwall, av någon anledning, och fisk. Och han verkar alltid vara fem timmar försenad, vilket märks allra tydligast när han står på stranden och lagar mat och till sist måste fly från tidvattnet, och slutar aaaaaldrig att prata. Och han säger de mest fantastiska saker, som genast kvalificerar honom för en plats i min gubbsjuka. Kanske inte när han säger att något är som att äta en bebis. Men när han ska skynda sig så att de kockar som försöker jobba i resturangen de filmar i inte ska "go banaahnas".

Nu borde jag 1.) gå igenom de sista powerpointarna från föreläsningarna (så långt sträker sig mitt tentaplugg. Men tyvärr kan jag inte öppna andra hälften av varje dag. Oh well.) 2.) fundera ut planer för Frihamnens framtid och ta reda på om jag har någon känsla för diplomati över huvud taget och kanske 3.) ladda min iPod. All is forgiven.

I take it all back! Ett långt bad med perverst mycket bubblor och Dark Side of the Moon. Det är som att ta en fika med en gammal vän man inte sett på länge, minus den eventuella pinsamma tystnaden i början av mötet. Och jag får flash-backs till när jag var fjorton bast och tänkte "too true" om allt Pink Floyd gjorde.

So you run and you run to catch up with the sun but it's sinking
Racing around to come up behind you again.
The sun is the same in a relative way but you're older,
Shorter of breath and one day closer to death.

And I'm like "oooh yeah!". Där har vi verkligen livet i ett nötskal (and so pretty as well!). Med mina fjorton år.

Men när klockorna började slå och kassaapparaterna klinga, då log jag och gick på högstadiet igen.

Nu är jag så där sur igen. Och då känns det alltid som att bloggen är rätta stället att explodera på. Vilket får mig att fundera på om jag inte borde ha en anonym blogg istället, eller kanske en bättre, så jag kan exludera en del människor. Men sen inser jag att nej, det skulle inte gå. Det är bekräftelse jag vill ha.

Jag har fyra bloggar som jag "följer", skrivna av personer jag aldrig träffat, eller hört talas om av någon annan. Två av dem har visat sig vara idioter. Insåg jag idag, när jag i ett anfall av (ord jag inte kommer på and drives me NUTS) effektivitet? gick tillbaka några månader i deras skrivande. En av dem har nyligen blivit gravid med en pojkvän som hon har klagat på i flera, flera månader. Inte klagat som i "han diskar aldrig" eller är "svår att prata med" utan som i "he's obviously a retard som kallar henne väldigt taskiga saker och är allmänt psykiskt nedbrytande" och den andra har valt en likadan livspartner, fast värre, över sin familj. Och i början tänkte jag "åhh" och "svårt", men när månad efter månad av samma elände toppas av horder av kommentarer som alla peppar och tycker "sätt dig själv först" och "ingen förtjänar att behandlas på det viset" så reagerar jag istället med svordomar och irritation. I mean, COME ON! For Fuck's sake, man. And I realize I'm not a nice person after all. (duh)

Och jag är less på ALLT! Jimmy Corrigan, Theme park, kursen, uppsatsen och musiken. På tåget upp häromdagen saknade jag min iPod väldigt mycket, men då jag inte är helt övertygad om var min sladd är har jag inte lyssnat på den på jättelänge. Men nu när Mike tog hem min Dark Side of the Moon från jobbet igår så är jag helt off musik igen. Jag har känt för att lyssna på den rätt många gånger faktiskt, den senaste månaden, men nu när den fanns inom räckhåll var det inte intressant längre. Beställde sex skivor i förra veckan som nu har blivit försenade, och jag misstänker att det är Mikes fel som ville ha Guitar Wolf. Men just nu skiter jag faktiskt i det. Det känns lite som en kamp att fortsätta lyssna nu, ingenting känns helt rätt och jag har inte energi nog att leta efter något nytt. Den enda av dem som är på väg hit inom den närmsta framtiden som jag ser fram emot är Au Revoir Simone, men de andra tilltalade mig ju när jag beställde dem, så förhoppningsvis gör de det igen när de kommer fram. Och är lite sur att Freezepop vill att jag ska skaffa antingen en paypal eller kreditkort. I don't swing that way, sister.

Imorgon ska vi skriva vårt game treatment and I am NOT looking forward to it.

Och jag frågar mig; blir jag gladare av det här eller borde jag avsluta gnällharangen innan jag blir surare? Hmm.
Det kanske inte var mer än såhär. Well.

Jag har börjat flörta med tanken att skriva på engelska igen. Nu ska jag bara hitta mitt forum. (See? Not whining anymore.)

Och för att den var hilarious - 2001? 2003? Whatever. - and always makes me smile. The Kitty Cat Dance.

Ugh. Jag har inte velat säga det till någon, dels för att det är orättvist och dels för att inte jinxa det, men de senaste, säg, fem nätterna efter en exalted-session har jag inte haft några problem med att sova. Ändå tills jag igår tillät mig själv (as a delicious treat) att, faktiskt, gå igenom Himmel och Norikos 'Grand Plan no. 156'. Steg för steg, från det att vi hoppade ner för muren till det att Kiyo låg döende framför våra fötter. Och halv sex imorse slog jag upp ögonen i skräck och viskade "Cathak!". I swear.

Den sista labben på speldesignen var: gör det här, det här och det här, skicka sedan in ert 'spel' zippat till det här speciella gmail-kontot jag skapat enbart för att ni ska ha någonstans att skicka era labbar. Jag har valt att kalla den laboration3@gmail, så att ni inte ska bli förvirrade. Och för att bli godkända måste era kartor vara snygga, det är INTE tillåtet att bara ha två tomma kartor och tre NPC som säger "bla bla bla". (en parafras) Varför går jag alltid tillbaka?

Att inte minnas allt som hände kvällen innan är inte samma sak som en minneslucka. Att minnas allt som hänt under en dag är inte ett nykterhetssymptom, massa människor minns inte en massa saker de gör. Typ var de lägger sina nycklar. Trots att de inte druckit på en vecka. Skillnaden på en minneslucka och gammal hederlig glömskhet ligger i reaktionen på ifyllandet av händelseförloppet kvällen före. Typisk glömska: "Oh". Typisk minneslucka: "Jag gjorde vad?" Bara så alla är på det klara. Trust me, I took a course.

Och sommarnatten är väldigt oförlåtande när det kommer till gäspningar på cykel.

Så jag skolkade igår. Min grupp kontrade med att leta fram mitt nummer och skicka oroade ömhetsbevis. Alltså hade jag inget annat val än att gå på festen och förnedra mig med en mikrofon. Och det var kul, faktiskt. Ända tills jag blev tvungen att köra Jackson 5's "I Want You Back". Appaling! Det var inte vackert någonstans. Men jag och Katarina gjorde en storslagen duett av Elton Johns Rocket Man. Och varför har jag inte hört texten tidigare? Mars ain't the kind of place to raise your kids, in fact it's cold as hell. And there's no one there to raise them if you did.

Come again? Writing lyrics is your JOB?! And you're some kind of millionaire?!!

Jag kom in.

Natten har varit full av onda drömmar om fiskarna och fåglar som blir hackade i huvudet så fort de räcker upp handen för att svara på en fråga. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Kanske att jag varit nervös över antagningsbeskedet? Jag höll på att svimma när inloggningssidan för en kvart sen inte längre sa mig att jag kunde logga in tidigast klockan 18.00. Men nu är det alltså över (nja, det är väl ändå nu det börjar? Eller i slutet av augusti i alla fall. Jag kommer missa uppropet och genomgången av antagningsprovet, för trots att jag sedan länge vetat att schemat funnits på nätet, och, faktiskt, tittat på det, antog jag att vi skulle börja den första september när vi bokade flygbiljetterna. Stupidity never pays off.). Jag funderar på att belöna mig själv med att skolka från speldesignslabben (för come on! Vi sitter och klickar i RPG-maker XP, helt orelaterat till allt annat vi gör, lärarens assistent ska hålla koll på oss, det är obligatorisk närvaro, men ingen som tar den.) och kanske ta mig in till "stan". Jag är inte jättesugen på att spela singstar hemma hos kursaren ikväll heller, men vi får väl se. I don't sing in public. Bara när jag är omringad av andra, minst lika berusade uppsalastudenter, och har ett snapsvisehäfte i närheten.

Jag kom in.

The bastards at studera.nu låter en logga in TIDIGAST klockan 18.00 nu, inte 14.00 som tidigare sagt. JAG DÖR! Varför kan jag inte bara få svar nu-hu-hu? Varför ringde jag inte tidigare? A-holes.

Jag märker att jag oftare och oftare sitter och klämmer mina kinder och/eller stirrar ut genom "inomhusfönstret" under föreläsningarna. Och oftare och oftare på grund av lärarens språk (dagens föreläsning hette för övrigt "Kontroverser - Sex...Oh Yeah!"). Han inledde kursen med att erkänna att hans engelska många gånger är bättre än hans svenska, och jag hoppas verkligen det, för hans svenska gör ont i mig. Han direktöversätter allt och fel, och ibland undrar jag om han faktiskt menar det han säger eller om han bara använder fel ord.
Dessutom kodväxlar han som en galning (JAG kodväxlar som en tokig människa, men, MEN, jag gör det inte när jag undervisar (för jag undervisar inte), jag håller mig till att växla mellan engelska och svenska i löpande tal när jag pratar med mina vänner, inte med folk i kassor, eller mormor, eller i brev eller telefonsamtal med kundtjänster). Och han är alldeles för förtjust i att ta med citat som inte ger något, som han dessutom inte kommenterar. Och så sa han "Sidney Poe-ter" när han menade Sidney Poitier. Och så blir han alldeles uppeldad över amerikanska åldersgränser och talar om dem som vore de internationella. Och kollar aldrig upp saker (till exempel tyckte han att det var viktigt att nämna att man inte ska blanda rött och grönt, för 8% av män är färgblinda, "jag vet inte hur det är för kvinnor". Trots att han uppenbarligen tänkt nämna färgblindhet, skrivit in det i sin powerpoint, har han inte lagt tre sekunder på att bara kolla in wikipedia (som han för övrigt lovordar jämt) för att se att det är ungefär 1%). Överhuvudtaget går han aldrig in på djupet, han staplar sina punkter och lämnar det där. Jag är INTE bitter. Jag har bara vissa minimikrav (som är ett väldigt roligt ord, använd det oftare!).

Imorgon kan jag tydligen logga in på studera.nu för att se om jag har kommit in på översättarprogrammet. Eller inte. Teoretiskt sett har man kunnat ringa tidigare, förutom att Rutan har varit på semester,
men då ställs man inför den svåra frågan om det är bättre att börja gråta över telefon med främlingar eller att sväva i ovisshet. Jag tycker att ovissheten är rätt bekväm, jag kan liksom lura mig själv att det har gått bra. För det här är egentligen första gången jag har haft anledning att oroa mig över huruvida jag har kommit in på det jag sökt eller inte. Jag hade kick-ass-betyg både när jag lämnade högstadiet och gymnasiet, plus att de saker jag sökte inte var jättesvåra att komma in på. Sen dess har jag lyckats hålla mig till platsgarantier. I know.

I HAVE NO ALTERNATIVE PLAN!

Mamma, pappa och mormor hade vägarna förbi idag. De verkade glada hela bunten, framförallt mormor. Vilket är roligt. De hade visst blivit lurade av några smutsiga stockholmare i ockelbo. Fast det var inte därför de var glada. Tror jag.

Äh. Screw this. Jag ska fan köpa några skivor, det var länge *host* sen.

Jag hade kul på releasefest nummer två, TROTS att den var på det enda stället i hela världen som jag svurit att aldrig återvända till. Göteborgs nation. Jag har inte varit där sedan första gången någongång i slutet av augusti 2004 (min första pubrunda i Uppsala) då en elak skåning med mindervärdeskomplex och taskig hockeyfrilla tyckte jag var det dummaste han hade varit med om och kastade ut mig för destruktivt beteende. Den här gången höll jag mig i skinnet. The bastards.

Det var trevligt. Jag hade kul.

Nu såhär dagen efter har jag små minnesglimtar (inga minnesluckor, bara en del tillfällen som hoppar på en lite extra klart) och de är inte nödvändigtvis positiva. Jag slår på folk (de måste ha uppmuntrat mig. Eller?). En massa groteskt långa människor dissar mig för att jag är kort, bissart långa, obehagligt långa en del av dem till och med (dåliga människor uppenbarligen). Jag fetdissar att dansa till jävla White Wedding (en av de grejer jag är stolt över). Jag räcker ut tungan tillsammans med Agnieszka oftare än egentligen nödvändigt (de var röda. Sånt är roligt! (en gång hittade jag en godis som inte bara färgade ens tunga blågrön, utan hela munnen och läpparna också. It was fan-fucking-tastic. I en liten kiosk där vid bussterminalen under slussen. I alla fall.)). Jag säger "what?!" sju gånger i minuten. Jag plockar upp snäckskal ur min bh (jag har en del röda små märken på boobsen). Stuff like that.

Nu är resan till England bokad. Drygt två veckor är vi borta, åker ner till Wales några dagar och går på ytterligare ett bröllop den 25. Mikes kompis nummer två ska knyta band, även han med en utlänning tycks det (Mikes kompis nummer ett som gifte sig 2005 hade hittat en trevlig flicka från Kina, denna en polack, och Mike har ju svenska flicka ja), vilket får en att undra: vad är det för fel på Readingtjejerna?

Och vad ska man ge dem för present?

Jag ska banne mig lära mig att tillaga fisk. Inte bara fiskpinnar eller grava lax eller fisksoppa på frysta torskblock, utan riktig fisk med riktiga medel. Tyvärr är den där jag bor med tveksamt mot fisk som inte bara har panerats och friteras. Fiskgratäng går an, men kom igen. Det är inte en utmaning.

Världen är konstig idag, på Martha intervjuade hon först ett par astronauter rymden och sen kom det en människa som jobbar med att sätta glitter på saker. Det började med att hon ville ge saker till sina barns lärare, så hon köpte ett låtsasäpple och klistrade fast en massa rött glitter. Varför finns det ett behov av sånt? Hon försörjer sig och de sina genom att göra saker smaklösa. Jag vill också ha ett sånt jobb.

Mike gick ut i lördags och kom hem med en xbox 360. Sedan jag blev bättre efter helgens eskapader har jag svårt att blunda utan få minnesglimtar av creeping dark eller titta på randiga saker/saker med text på utan att allt liksom tycks flyta omkring på ett mycket obehagligt vis. To blame? Videogames. Mer specifikt the Darkness och Guitar Hero.

Nu har jag färgat håret för sista gången i mitt liv. (Jag håller fortfarande på att försöka förhandla mig till en slingning lite längre fram, men det verkar otroligt.) Och det som irriterar mig mest av allt är att jag borde ha vetat, jag borde ha kommit ihåg; jag har till och med beklagat mig här på hur jag har reagerat några av de senare gångerna jag har färgat håret. Min reaktion har inte varit svullen, röd eller irriterad hårbotten, utan min mage har blivit 'upprörd'. Vilket är lika konstigt som störigt. Och den här gången var det värre än någonsinn tidigare. Känn verkligen att ni inte behöver läsa vidare. Om jag hade haft en bättre blogg hade jag cuttat bort det.

Ett utdrag ur Kroppen och Jag - The Love-Haters

Ute på promenad med Anna och Baloo
Kroppen (apprehensive): Uöhhh...
Jag (känner hur jag har glömt bort något): Vänta lite nu...är det inte något jag borde ha tänkt på...?
Kroppen: Uöhhh...vad...har...du...GJORT MOT MIG?!
Jag (minns): Åh nej.
Kroppen(vild panik): AAHHHHH!!!
Jag: Vaff. Vi är nästan hemma! Där är huset, det är där vi bor! Skärp dig, för i helvete.
Kroppen: Brutus! Förädare! Jag som litade på dig!
Jag: Din dumma jävla...
Hemma - efter mycket möda och stort besvär
Jag: Ah. Där ser du, det är över nu.
Kroppen: Hmpf.
Jag: Tycker du inte att du överdrev lite? Hmm? Va? Känner dig lite fånig nu, kan jag tänka mig. Ho ho ho. Tö tö tö.
Kroppen: (oförståeligt mummel)
Jag: La la la.
Kroppen (stegrande intensitet): Du tror att du är säker nu, men jag vet bättre. Jag känner det! Jag vet det! Någon försöker förgifta mig!
Jag: Uöhh...
Kroppen (eldtal): Endast genom själslig (och kroppsligt) rening kommer vi att klara oss! Jag känner hur vi attackeras. Nu jävlar slår vi på defensiven. Allt. Ska. Ut.
Jag: Eh, jag tror jag går och lägger mig.
Kroppen: Pah! 'Tror', som sagt. Nu är det jag som är basen. Allt potentiellt gift ska ut; upp, ner, svettas ut skiten. Jag bryr mig inte. We shall fight this thing!! And WE SHALL WIN!
Jag: Huvet, ditt missfoster, huvudet! Det är där det sitter.
Kroppen (förnärmat): Harumpf! Försöker du lära mig hur jag ska försvara mitt fort?
Jag (svagare och svagare): huvudet *host*....huvu...det...
Kroppen: Det är rätt, sov du bara. Jag håller ställningarna, jag vet var toaletten är.
Fortfarande hemma, några timmar och mycket spring senare
Kroppen: Nu är vi nära! Ingenting finns kvar som kan hota oss...meeeen för säkerhets skull kanske vi borde spy igen? Ta det säkra före det osäkra, så att säga.
Jag: For fuck's sake! Nu har jag fått nog! Hela natten har jag försökt få dig att fatta att det är i HUVUDET det sitter! Det är där 'giftet' sipprar in, antagligen, om det är hårfärgen som gör det. Jesus Christ! Hur kan du vara så korkad?! Det är i HUVU...hmm. Jag går och tvättar håret.
Kroppen: Du vad?
Jag: Varför tänkte inte jag på det tidigare? Nu när jag har klippt håret är det mer färg till mindre yta, jag har säkert kvar en del i hårbotten. Det är därför saker och ting inte har avtagit. Om jag bara tvättar håret kommer allt att bli bra! I alla fall om min förvirrade och desperata nattlogik stämmer.
Kroppen: Du skämtar?
Jag: Klaffen.
Badrummet, efter hårtvätten
Jag (nära att gråta av lycka): Ha! Jag tror att det fungerade! Jag känner mig redan bättre!
Kroppen (dålig förlorare): *fnys* Jaja. Men jag tänker ändå inte låta dig äta något idag. Och så tänker jag introducera en hel hög med nya vätskor och färger på dessa att oroa dig över, bara så du vet. Och jag tänker inte överge min strategi på några dagar, återigen, för att vara på den säkra sidan. Ass.
Jag: Buttface.

Och allt det här, fast med lite mer ångest, illamående och kroppsliga otrevligheter, utspelade sig fredag till söndag, med gäster i hemmet. Anna och Sarah kom upp, och av någon anledning färgar vi håret när de kommer till Uppsala. Alltid. (två av två gånger iaf.) Men det var trevligt ändå. Andra saker av vikt som hände förmedlas i något annat inlägg.