Your Window Into Madness

Så. Den nya livsplanen, förutsatt att jag inte kommer in på översättarprogrammet, tycks vara att ge ut ett spel och skriva för student-tv. I alla fall om andra får bestämma (får andra bestämma?). Eyy.

Mike tycker att det är viktigt att stänga fönster när man går ut, han har levt i många hus. Jag har bott större delen av mitt liv på femte våningen; enda anledningen att ha stängda fönster där är att man inte vill att Spocken ska ramla ner (igen...(innan hon flyttade hem till oss (honestly!))). Jag stänger inte fönster för att hålla folk jag inte känner ute ur min lägenhet, och jag tycker inte att andra borde behöva göra det heller. Men så är jag också en sån där goody two-shoes-typ som inte riktigt tycker att någon borde vilja ta sig in hos folk de inte känner och sno saker, eller slänga cyklar i ån, eller slå på andra. That's me, though. People suck.

Snart kan även vanliga dödliga kommer över The Darkness. Det är inte min sorts spel alls, men jag ser ändå fram emot att få spela det (EFTER att Mike har spelat igenom det. I made a promise). Skaparen av serien spelet är baserat på sa att Jackie Estacado var tänkt att vara som Stålmannen, alltså karaktären Stålmannen, utan privilegiet att växa upp med världens snällaste människor. Jackie hade bara otur nog att 1.) komma från en släkt med en förbannelse över sig och 2.) som föräldralös växa upp bland gangsters. Vilket är intressant. Dessutom har musiken från spelet grown on me (spelas när "the Darkness" kommer upp). Även om Kungsholmens musikgymnasiekör såg fantastiskt uttråkade ut när de bara fick sjunga "waaaah aaaaahhh".

Det har varit en sömnlös natt, men det har varit en okej natt. Jag vet inte varför det inte har gått, jag har varit trött, men inte trött nog (och varför sova när man inte är trött ändå?). Så nu väntar jag bara på nedsatt salivproduktion så jag kan rosta lite bröd och faktiskt äta frukost for once. Så sent som igår eftermiddag proklamerade jag att frukost "is for the meek and feeble minded", ett uttalande som jag fortfarande helhjärtat ställer mig bakom; idag är bara undantaget som bekräftar regeln.


Med måndagen kom den första föreläsningen på speldesignsommarkursen. Läraren är en månad äldre än mig (vad jag är). EN MÅNAD. What the hell is that about, anyway? Men helt klart uppskattat att man efteråt kunde spela Psychonauts i timmar utan att behöva skämmas eller ha ångest över allt annat som inte gjorts. He told us to. Det var läxan.

Det är midsommar, men det skiter jag högtidligt i. Jag och Mike hänger, och det är en bra dag. Firandet kommer att begränsa sig till den getost jag plockade upp för fem spänn på ICA. Och det är alldeles utmärkt.

Imorgon åker vi ned till Tyresö för den tredje dagen av firandet. Det var länge sedan jag var där.

MER exalted! Avert your eyes, oh heathen ones:
Morgonen var ett intensivt post-exalted-rus. En obeskrivlig längtan om att veta mer, höra mer, göra mer. Idag tog det sig uttrycket bland annat genom en tur längs allt som blivit taggat med 'exalted' på en av mina spelkumpaners blogg. Och jag skrattar, vi har faktiskt har fantastiskt roligt på våra möten. Eller, jag har i alla fall. Framför allt var det kul att återuppleva morgonen då Noriko vaknade utan byxor hemma hos Falk, det hade jag sånär förträngt. Och jag börjar inse att Noriko och Himmel kanske inte borde känna sig så förolämpade över sideriebarnvakterna, vi kan nog behöva dem trots allt. Eller i vilket fall något sätt att kommunicera med Kiyo så hon kan försöka hindra oss från att smyg-spring-hoppa efter elaka snyggingar mitt i natten och följdaktligen komma hem halvlevande. Allt verkar som en bra idé när hon inte finns i närheten.

Rosenbladsmarmeladen är på g. Jag började insamlandet av rosenblad på väg hem från Flogsta natten till fredag. Helst skulle jag vilja tro att jag var rätt stealthig, men sanningen är nog snarare att det var jag, med en prasslig fryspåse, en cykel parkerad helt synlig mitt på diverse cykelbanor, och några väldigt uppenbart smussliga jag-väntar-inte-alls-på-att-ni-ska-gå-er-väg-så-jag-kan-vända-mig-om-igen-moments. Swisch! Som katten om natten.

Och jag VET att det är tråkigt att läsa om, men jag kan inte låta bli. Vi rollspelade ikväll. Och varje gång blir jag  förvånad över hur perverst roligt jag tycker det är att slå på folk. Inte så mycket när mina kamrater närmar sig döden, men när man får slå många tärningar och Dennis säger "hur många träffar?!". Jag tror att det enda jag saknar, förutom bättre kunskaper om världen, är ett tydligare och närmare mål. Och färre snygga elakingar.

Jag har redan börjat skriva listor över saker vi MÅSTE ta med till England i augusti (och faktiskt...funderat på en julklapp. Det är hemskt, jag vet!). För jag tycker det är fruktansvärt kul att ge bort saker, även om det orsakar mig oändligt många sömnlösa nätter av oro över hur saken i fråga kommer mottagas. Till exempel gör det mig galen att Mikes mamma ena dagen tycks hata doften av rosor (egentligen "the smell of rose", which I guess is different) och andra dagen älskar rosor och hur de doftar. Hon är även väldigt förtjust i marmelader och sylter av olika slag, och för någon vecka sen snubblade jag över ett recept på rosenbladsmarmelad! Vilket vore ett alldeles underbart projekt lagom till slutet av augusti, när rosor som inte är 'floristernas doftlösa tingest' står lite enklare att finna. Men det var det där med doften...

(Lustig parantes (nåja), alldeles efter att jag började skriva inlägget sjöng Jocke Berg "jag lämnar allt jag har", vilket är nästan samma sak som "de tar allt jag har". Sa jag att det var lustigt?)

Just nu står jag och kokar vitlöksklyftor. Det är roligare än det låter.

Min nya grej ska kanske bli att lämna spydiga kommentarer i främlingars bloggar. Sånt får mig att le. För övrigt har jag kommit fram till att aftonbladets spelblogg är ytterligare en av de där sakerna jag älskar att hata. Jag kan helt enkelt inte hålla mig ifrån. "Vad hände med spelporren?" wah wah wah. Just shut the fuck up and die.

Plats: Innanför regnet bredvid kaffebryggaren
Humör: Jämnmodig
Soundtrack: Högläsning ur nazist-bok. Som i "en bok om en nazist".


Min mors 60-års-kalas som jag och mina bröder fixade åt henne i fredags blev riktigt lyckat! Jag tror att sluträkningen av gäster hamnade på ungefär 55, vilket är 15-20 pers mer än vad vi hade räknat med. Men maten räckte OCH väckte stor beundran! Johan hade fixat fram några gamla veckotidningar från 60-talet som uppskattades av alla, och runt om i lägenheten stod gamla foton på mamma, LP-skivor från hennes gamla samling, och vi hängde upp tyg i 60-tals-stil och med tryck av gamla rockstjärnor, dukar och kläder i stort sett från den tiden, och till och med stenkulorna utanför vår port lindades in i gamla påslakan vi plockat upp från myrorna. Jag hann verkligen inte prata med alla som var där, men alla som lyckades haffa mig var vänliga nog att påpeka hur duktiga vi varit och vilken bra fest det var. Lite roligt, och tråkigt, var att en del av tanterna som var där inte köpte att Per och Johan också hade lagat mat, men ingen verkar ha blivit förolämpad av våra förklarande matskyltar. Typ "Fyllda paprikor - för den typiske 60-tals-svensken tycktes få saker så exotiska som att fylla mat med annan mat" eller "Tårta- på 60-talet var socker inte onyttigt, utan bara något man använde för att förhindra smöret från att flyta ut ur formarna. Lite misstänkte man att man själv riskerade att flyta ur form" eller "Färskpotatis - Före GI och Atkins såg 60-talsmänniskan färskpotatisen som beviset på att något kunde vara både gott och nyttigt" och så vidare och vidare. En del var mer fördummande än andra.

Vaffaa..då. Kvällen innan kalaset, när matlagningen var i full gång, hade lite ost hamnad på spisen och började ryka. Tidigare på dagen hade jag dessutom köpt några halstabletter för att jag "var sugen". Och nu är det så här: jag får aldrig ihållande hosta om jag inte antingen a) hostar av någon helt orelaterad anledning (som inte är sjukdomsrelaterad, t.ex. sätter något i halsen eller om det är rökigt) eller b) äter en halstablett när jag inte behöver. Personligen tror jag mest på att det var halstabletterna, de där satans jävlarna på vicks har säkert preparerat sin hemliga blandning med någon sorts smitta, men på festens morgon vaknade jag upp med en hosta som inte försvunnit än. Och det är så irriterande, för det var inte alls länge sedan jag var förkyld sist! (se tidigare gnällinlägg)

Men nu, alldeles precis nu, kom jag, Mike och hans föräldrar Dick och Steve hem från den grekiska krogen runt hörnet och bara läser. Allihopa. Och dricker en massa kaffe. Och faktiskt, te med honung.

Jag tycker inte om farbröder utan tröjor som tycker det är en bra att klippa häckar med flashiga verktyg tidigt på morgonen. Så nu var det sagt.

Mamma och mormor kommer upp till Uppsala idag. VI ska fika och gå till Linnéträdgården, och jag ska försöka lura ur mamma en massa smaskiga detaljer till srågesporten på hennes kalas. Jag brukar vara rätt dålig på att dölja mitt mischievous-smile när jag har något på lur, OM, det vill säga, jag inte ersätter det med en blank stare och plutmun.

Annars har det varit en mycket trevlig helg, om man inte räknar med halvtimmen jag surade igår då pumpen till feskarna slutade fungera efter att jag under mycket lång tid och möda hade rengjort den med tops. Grr.

Och jag tänker släppa mitt manus! Och det känns varken jättebefriande eller som ett misslyckande, bara som ett vettigt beslut. Jag kommer inte hinna skriva något med mammas kalas och Mikes föräldrars besök, och egentligen, om jag ska skriva på något, så borde det vara omstruktureringen av uppsatsen. Men lite synd är det, för jag är rätt nöjd med det jag än så länge lyckats prestera, men också bra, för jag är rädd att förstöra det med hetsskrivning. Jag tycker om ostrukturerade berättare, och när den döda farmodern bråkar med den.

Strax ska jag traska iväg till affären så damerna kan få lite mjölk i sitt kaffe. Innan dess ska jag försöka engagera mig i pappershögen på bordet.

Well, i brist på annat döper jag inlägget efter tidpunkten då det skapades. Eller, påbörjades.

Jag har varit sjuk i några dagar (jag satte nog ord på det redan i fredags, då jag höll med Carolina om att hennes hals gjorde ont) och det har inte varit en sjukdom som i En Riktig Sjukdom Som Genererar Sympatipoäng, utan en vanlig sketen förkylning. And let me tell you, förkylningar gör Karin väldigt grinig och självcentrerad. Jag tror att det mest är hela grejen att det gör så förbannat ont precis under näsan som får min självömkan att formligen rinna över. Resultat har hur som helst varit att jag istället för att göra trevliga eller konstruktiva saker (typ tentafest eller uppsats-revision) har suttit hemma och varit livsförnekande (typ kollat på en massa dålig tv, mest. Nästan bara, faktiskt).

Men nu är jag nästan frisk igen! Hurra! Firade med att baka en perverst hälsoskadlig kaka och försökte få andra att äta upp den. Det gick sådär.

Imorgon (idag?) blir det skrivträff för scriptfrenzy, vilket kan behövas. Det går segt.

Det har varit några intensiva och befriande dagar.

I torsdags, så, var opponeringen på min uppsats. Och ärligt talat minns jag inte så mycket av vad som hände. Först ut var uppsatsen jag varken hade skrivit eller skulle opponera på, så då var det bara att luta sig tillbaka och vara nervous as fuck. Elisabeth sa dagen efter att hon hade märkt att jag varit nervös ("du såg så stirrig ut") men hävdade att de andra nog inte hade märkt något, hon hade bara observerat att jag var annorlunda. ANYWAY. De gillade min uppsats men kom med de förväntade kommentarerna om att jag borde ha sidnumrering (vilket jag vill, dokumentet krashade bara varje gång jag försökte) och tydligare rubriksättning. Och de tyckte om mitt språk, framför allt min "35-year-old trekkie-style virgin". Det var roligt, för Elisabeth har motsatt sig den sen dag ett. När jag opponerade var det dock bara ett stort moln av nervositet och glömda ord. Men det är lite skit samma.

Fredag var namnforskningtenta. Jag gick efter en timme, svarade på allt och chansade på en del. Det känns lite som om man kan det så kan man det, det går inte alltid att resonera sig fram till det rätta svaret. Tentafesten på kvällen var lite dämpad, jag var personligen rätt trött. Men det var trevligt, lite ölkannor på V-Dala, och det blev inte jättevulgärt. Bara lite.

Lördagen var en riktigt helgdag, Mike spände på sig spenderarbrallorna och köpte en massa nya skor och kläder och böcker. Han hade också lyckats fixa biljetter till Play! på kvällen, "a video game symphony", dvs. filharmonikerna spelade tvspelsmusik. Det var väldigt bra och känslomässigt övervädigande. Efteråt gick vi tillsammans med Anna-Panna till någon sorts bar på Vasagatan, typ stället dit alla går som inte blir insläppta där de vill vara. Vi hade blivit nekade inträde till Karlsson & CO, också känt som dansbandshaket. Min heder är intakt.

På söndagen återvände vi till Gamla stan och brottade med turister i SciFi-bokhandeln, och efter det var det planeringsmöte med bröderna vid vattnet mittemot Stadshuset (vad det nu heter). Resultatet blev bra, maten är 60-talifierad och uppdelad. Tydligen var purjo hett på den tiden. Jag fick även med mig hem en fånig solbränna på ben och fötter hem.

Nu har ni väl fått nog för länge sen.