Your Window Into Madness

Det har varit några intensiva dagar med sömnlöshet och illamående som resultat. Vilken tur att de närmsta dagarna kommer bli intensiva, antagligen med sömnlöshet och illamående som resultat.

Imorgon är det valborg, vilket mest märks på att det är kvalborg idag. Folk är tokiga (eller är jag gammal?), sitter redan ute och super och njuter av solen och skräpar ner. Imorgon är det valborg, och jag har redan varit på systemet - med plånbok. Imorgon är det valborg och Proppen kommer med den mystiske Anders. Vilket betyder att ytterligare en Anders behöver få ett tillnamn, så att jag kan skilja mellan de redan befintliga Morbror Anders, Min Kompis Anders (aka Vår Anders och The Original Anders), Snickers-Anders och så denna nya. Det verkar väl lämpligt att vänta tills imorgon med att komma på ett, så jag inte dömmer honom på förhand menar jag.

Imorgon är det valborg och fontänen återbesöks. Jag kommer inte att vara dryg, kommer du?

Var var jag när denna slogan myntades och varför har folk inte mobbat ihjäl den än?

Jag tror att jag har sagt det förr, men whatevs: Jag är smått förtjust i det faktum att vissa tv-spel fortfarande är för mycket för mig. Jag blev faktiskt lite illa till mods när mitt största problem med FPSerna plötsligt var att jag sög på att sikta, till skillnad från tidigare då den överväldigande skulden av att ha skjutit en kråka fick mig att stänga av Resisdent Evil 4. Innan dess kunde jag knappt titta på när någon av bröderna spelade Wolfenstein på SNESen. Oblivion vande mig vid kontrollen, men det blev fortfarande många timmars väntande i skuggor och andor hållna. Många skrik och springande i panik. I mitt senaste FPS-projekt Call of Duty 4 dödade jag glatt, även om rädslan fortfarande blev för mycket ibland. Jag har helt enkelt gillat tanken att FPSer skrämmer mig (så länge idioterna på aftonbladets spelblogg inte hävdar att det är naturligt för mig att ogilla dem), jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag hade någon förvriden bild om hur förmågan att förskräckas över otrevliga saker betydde att...jag vet inte. Att jag fortfarande var mänsklig? inte som ett stöd för TV-spel=förstörda och/eller våldsbenägna människor-debatten, utan som ett personligt ställningstagande. Jag skulle aldrig vänja mig.

Den goda nyheten är att jag inte har vant mig. Mike har lånat hem Condemned 2 från jobbet och testade just en multiplayer deathmatch. Han blev ihjälslagen med ett järnrör. Det var för mycket mig.

The Redwalls - The Redwalls

The Redwalls började som ett coverband för gamla brittiska låtar. Det märks.

Typisk musik som jag tidigare i mitt liv har tyckt varit konstigt att den inte producerats längre (det är inget fel på den meningen!). Och nu förstår jag kanske varför: utan det nostalgiska 60/70-talsskimmret är det inte så himla hot. Men dugligt på vänligast och postivast möjliga mening. Men det rycker inte med, det är behagligt att lyssna på när man inte känner ett behov av att sjunga med. För att citera dem själva ur spåret "Modern Diet": They say it's all been done before.

Samtidigt finns det en del glimtar där i som är värda att leta reda på och minnas: inte så mycket hela låtar, men delar av dem. I am a sucker for those Brits, even when they're actually American.

Betyg: 3.5

Vakna efter lång svårsomnad natt check
Påbörja störig översättning av hotellrecension check
Mejla skatteverket angående brutal kvarskatt check
Gå och handla något som skulle kunna bli lunch
Diska
Arbeta vidare på översättningen
Stryka Mikes skjortor till viktigt möte i utbyte mot monies
Tvätta
Bostadsrättsföreningsmöte

Edit: Ringa och spärra bankkortet pga eventuell skimning (tydligen) check

Den största nackdelen med vita skor när de är nya måste vara de blödande skavsåren. Men jag är van; jag har illvilliga fötter.

Hawksley Workman kommer till Sverige. Han spelar den tionde maj. I Göteborg. För 90 spänn.

I GÖTEBORG. Jag vill inte åka till Göteborg, men jag vill faaan se Hawksley.

Jag har svårt för dresscoder. Inte som att jag inte förstår dem, utan att jag aldrig, aldrig lyckas om jag inte får skrivna instruktioner. Ikväll ska jag dessutom till två olika tillställningar: först invigningsöl av SBs nya lokaler, sedan inflyttnings-spilla-saker-på-nya-soffan-fest i Kantorn. (Jag hoppas att jag faktiskt lyckades ta tillbaka mitt ursprungliga avböjande svar?) Nackdelen är att det inte får bli för sent (och hur sent är för sent för en som luktar illa och ställer sig på ens fötter oombedd?) och jag har inte ätit middag. Är inte direkt hungrig heller, men sist jag jag inte åt middag före alkoholintagning var hemma hos Anders och det som visade sig vara en spritfest. No go, man.

Hursomhelst. Det jag började säga var att jag ska ha på mig klänningen vars första framträdande provocerade fram skratt hos Johan. Om någon skrattar ikväll tar jag fram nötknäckarna. (Eh. Jag har suttit och hållit andan?) Manin ligger nära till hands en dag som denna.

Voxtrot - Raised by Wolves

Sen förra året någongång är Voxtrot husgudar and can do no wrong (förutom, ja. Ni vet. Sjukt konventionella stråkar.). Det här är epn som kom innan Voxtrot. Och kan alltså ursäktas med att vara de första stapplande stegen. Det betyder inte att den inte är bra - det är den - bara inte lika vass som sin efterföljare. Raised by Wolves är mjukare, mer indie-indie och inte lika enhetlig (när det är band som faktiskt kan göra fel kallas det att "låta likadant hela tiden"), och tydligare influerad av Storbritannien (det väldigt lätt att hitta Belle&Sebastian- och Smithssound. Men nu gör jag fel! Kan epn stå på egna ben? Absolut.

Om man inte unnar sig att titta på hela videon är 1.49 ett måste. It cracks me up!

Betyg: 4

Jag tycker om att fastna i saker, att helt uppslukas av något under en längre eller kortare period. Igår när jag var ute och gick med den blötaste hunden i världshistorien i regnet tänkte jag lättat "gud vad skönt att jag slipper vattna majsen idag". Som i majsen jag odlar i Harvest Moon Magical Melody.

Annars står jag i valet och kvalet mellan blyerts och vattenfärg. Blyerts är så mycket enklare att jobba med (skuggor and all that shit), men färg är färg (och visst gjorde vi en poäng av att matcha balutstyrseln i olika gröna?). Men å andra sidan blir blyerts så smutsigt, och det är svårt att genomgående blanda till samma färgskala.

Skrattar bäst som skrattar sist. Fem minuter efter att jag fångelsångat hånfullt om Baloos klantighet (Baloo's head, I'd like you meet the door. Door, Baloo's head.) halkade jag själv på en fläck med hal mossa [sic!] på trottoaren. Den minst smidiga av alla halkningar också, när fötterna plötsligt rör sig åt olika håll längre och snabbare än vad man själv planerat. Så nu har jag skrubbsår på båda knän (fråga inte hur jag lyckades, jag har fått en blackout från själva landningen) och ett finger. Och fortfarande i morse värmebultade det. Jag hade förträngt hur ont skrubbsår faktiskt gör och hur enkelt det är att få dem (mental note: avoid falling over in the future). Annars när jag krockar med marken finns det ofta lite förbarmande snö omkring. Nu när jag försöker tänka tillbaka på incidenten får jag en annan flashback. Jag har precis ramlat ner för stentrappan vid den gröna dörren på landet och skrapat upp bägge och hela smalbenen. Är det månne därför jag alltid tvångstänker om att ramla framlänges nedför rulltrappan i Karlaplans tunnelbana?

Klockan är inte så mycket mer än vad den var när jag gick och la mig som jag hade hoppats. Tillräckligt för att duktiga människor skulle klara sig i veckor framöver, men som vi alla vet behöver tonåringar mycket sömn. Väldigt trevligt igår, om än liiite ångest (tänk om jag skiter i hur långa ni tror att ni är och går efter eget huvud i alla fall? (och är det inte lite lustigt att alla tyckte att de var lika långa som någon annan?)), men framtidsutsikter. Mer rollspelsknark.

Och jag tycker om Noriko igen. Han är en fjantig tönt, men han är min fjantiga tönt. Enda nackdelen med honom är att jag inte kan komma på en enda logisk orsak till varför han skulle vilja undersöka de av Tsunamins krafter som kanske ligger vilande i honom. De är ju faktiskt inte samma person, och han har inga ambitioner att försöka forma sig efter honom även om han kunde. Faktiskt bygger Noriko mycket av sin självbild på att inte vara tokig och/eller maktgalen.

Men, hörri. Varför har vi hållit oss undan vylden? Det verkar vara en sån vacker plats, en sån spännande plats, och framförallt en sån lärorik plats. Also: a good place to find servants. Hmm?

REM - Accelerate

REM är ett typiskt sånt där band som jag har haft intentionen att lyssna på, men aldrig gjort. Alltså kan jag inte hålla med eller emot de som säger att detta det fjortonde albumet är ett av de bästa på länge. Jag gillade Electrolite, det är ungefär så mycket jag vet. Vilka andra REM-låtar kan jag nämna på rak arm? Inte så fruktansvärt många, och de allra flesta är från tiden då Michael Stipe fortfarande hade hår. Visst var det många "ja, just det" när jag letade efter en lämplig video att lägga upp här, men så stora är de alltså inte i min värld. Accelerate är väldigt gitarrig, mer så än vad jag hade förväntat mig. Men det som är mest slående är att jag upplever hela skivan som derived. Jag tycker inte att det låter som REM. Eller, det låter inte som de av REMs låtar som jag har gillat bäst under åren. Så visst är jag besviken, men det är fortfarande ett redigt album. Drivet, framåt och hårdare än jag trott.

Videon är inte från det senaste, utan en revival av just Electrolite, som av världen glömdes bort snabbare än förtjänat.

Betyg: 3,5  3

Jag vet att åtminstone en av er inte har sett den än. (Och den fick mig nästan att börja grina - de där britterna är duktiga på att orkestrera. Och jäklar vad Terry Jones har blivit gammal!)

Det finns två saker som man alltid kan räkna med att hitta i mitt föräldrahem: minst sjutton ägg i kylen och några rediga flaskor i barskåpet. De dricker inte fruktansvärt mycket - "kontinentalt" - och så vitt jag vet överdoserar de inte heller ägg. Men ändå, varje gång jag är här står det två kartonger i kylen. Men just nu är det inte äggen jag bryr mig mest om.

Jag sitter, belevat nog, och arbetar på min översättning samtidigt som jag smuttar på ett glas rödvin. Jag läser en mening i taget, tar en försiktig klunk, och frågar mig själv: Hur låter den här meningen på svenska? (fast lite i bakhuvudet ställs den egentliga frågan: Hur tycker Mats att den låter på svenska?)

Min mor har varit vänlig nog att lämna en urklippt artikel i mitt barndomsrumsfönster, det är en bokrecension och hon har ringat in delen som handlar om översättningen med kulspetspenna. "Varför översätts "oh" alltid med "åh", och inte "jaså" eller "nähä", beklagar sig recensenten. Jag hoppas att någon i "Owls and Parrots" behagar utbrista "oh!", för då vet jag redan vad jag ska översätta det med. "Nämen, ojojojdå! Hoppsan hejsan."

Förhoppningsvis kommer kusin-kusin P och hans flickvän att landa innan den förutspådda tiden 1.10. Det är väntan som tar kål på mig, det och vetskapen att jag måste vara social och trevlig när de väl dyker upp. Vi hade redan från början något sorts antagonistiskt förhållande, han och jag. "She has a stupid American accent", sa han när jag var nio. Sen pratade jag inte engelska i skolan om ingen hotade mig med stryk tills jag var arton. (De sprider aids.)

Jag inbillar mig att jag kommer minnas vad det här vinet heter nästa gång jag går till systemet. Jag tycker om det, det får mig att känna mig vuxen.

Vissa saker irriterar mig mer än vad som egentligen är rimligt. Ibland händer det att jag får mejl från scoutkåren, oftast sådana som vill att jag ska komma och hugga ner träd på Lovön, eller allmänna inbjudningar till tillställningar jag inte gick på ens när jag var aktiv medlem. Jag tror att de har blivit färre med åren, eller så märker jag bara inte av dem lika mycket då jag har satt i system att radera allt Harald skickar mig utan att öppna det. Men nu händer det istället att jag får mejl om att saker har blivit inställda utan att ha fått den ursprungliga inbjudan först - vilket är störigt på en helt egen nivå (inte att jag inte blir inbjuden, utan att jag får inställningarna). Idag fick jag hursomhelst ett från allas vår kära hönsmamma med rubriken "inställt kretskort", och vem kan stå emot chansen att få reda på vad hon menar med det? Inte jag. Kretskort är tydligen vad de kallar ledarsamlingarna för nuförtiden, och de hade inte fått in tillräckligt många anmälningar. Och här ligger ärtan under madrasserna: mejlet avslutades med "scoutkramar, hönsmamman". Hon gör alltid så! Hon och Lennart snickrar alltid ihop egna avslutningsfraser med scout- som förled. Jag blir helt tokig! Hur skiljer sig en scoutkram från en vanlig? Jag kan förstå att de är nöjda med sig själva när det gäller "scouthälsningar", men det irriterar mig ändå bortom vett och sans.

Marah - Angels of Destruction

Som Bruce Springsteen, Ramones, Sonic Youth och Elvis Costello - fast coolare, vilket ju måste värderas högt. Skivan är bra, och jämn (tack gode gud! Jag har tröttnat på flipp-flopp-flopp-flopp-flipp-flopp-uppställningar), och jag kanske till och med letar mig tillbaka i diskografin.

Nedan ett klipp från Stockholm, missvisande och hemskt. Vi satt på schäslongen bakom. Han i pälsmössan gjorde spelningen i en armejacka och pälsmössa (och lyckades svettas igenom dem båda), han i västen är den söta som får flickor att swoona, han längst till höger är han som sa "Hi!". Now you know.

Betyg: 4