Your Window Into Madness

När man var yngre mättes allt i absoluta värden. Det största djuret (blåvalen), den fulaste färgen (gul), den bästa läraren (ens egen), det fulaste namnet (Bert, Bertil om man ville ha lite variation) och den äckligaste maten (ärtsoppa). Det fanns inget mittemellan, inga gråskalor, inga alternativa synsätt. Personliga värderingar kunde man kanske ge lite utrymme för om de var av Den/Det Bästa-slaget, men det sämsta av det sämsta gick inte att diskutera. Det var ärtsoppa och det var Bert. Inget snack om saken. Var det en demokratiskt värld? Kanske inte. Men det var i alla fall en värld som inte gick att rucka, allting hade sin fasta plats. De senaste dagarna har varit smaklöks- och fördomsprövande sådana.
Igår: Aglio Olio (vitlöks- och ansjovispasta)
Idag: Ärtsoppa och pannkakor
Tillsammans ska vi förändra hur vi ser på världen!

Maya Angelou bakade en tårta i min tv idag. Hon var världens sötaste och för god för sitt sällskap. Synd bara att jag lyckades förmiska henne till en söt tant på två meningar. För att köpa mitt samvete rent har jag beställt hennes kokbok.

Jag drömmer att jag jagas över bäckar och in i skogen, jag drömmer att folk försöker skjuta på mig. Jag drömmer att jag ska organisera något sorts event och att allt går åt helvete. Jag drömmer att demonhästarna smakar som clotted cream fudge. Jag drömmer om en gammal man som står på en bro och försöker gömma en vägskylt under tröjan. Jag drömmer om klass 5G.

Har jag inga egna tankar?

Jag ska lära mig att inte rysa av tanken på ansjovis. Smaken är det inte fel på, så länge jag inte vet att det är ansjovis i det jag äter. Jag vet inte riktigt varför, den är ju alltsomoftast så uppmosad att man inte ser den eller kan lida av dess konsistens (=anledningen till att jag inte gillar sill). Idag togs i alla fall ett stort steg på vägen. Anywho.

För övrigt (få inte panik) kom jag på idag varför jag aldrig läste färdig Rabbit, Run. Stupid author with stupid books and stupid name and stupid ambitions.

För en stund sedan tog jag mina första achievement-poäng i Call of Duty 4 när jag dödade (om ingen av mina ledsagare lyckades knäppa dem först) ett par ester på en båt. Jag kände mig både manlig och modig och tyckte att 'det här var väl inget'. Sen briefades jag inför nästa uppdrag, de sa 'let's move!', och jag la ner kontrollen. Stackars lilla Soap skulle inte överleva en minut i mina händer.

Jag ser det som ett personligt misslyckande att FPSer skrämmer mig. Men ta mig tusen om jag inte ska lyckas träna upp mig tillräckligt på det här så att jag kan delta i en online-match. Och få skiten sparkad ur mig, men ändå.

Jag har skrivit en språkspalt som är förvirrad, för privat, och möjigtvis osann. Inte helt olik bloggen alltså.

Hot Chip - Made in the Dark

Ja, jag vet inte, jag vet inte. Skivan känns faktiskt lite gjord i mörker, rätt ojämn och ljudexperiment för ljudexperimentens skull. (Liknelse: Pink Floyds The Final Cut) Den väletablerade fanbasen är säkert till sig i trasorna, men skivan är lite svår att omfamna helhjärtat. En del bra spår, en del inte.

Dessutom är det väldigt förvirrande att de någonstans mitt i hela smeten kör en Suburban Kids.

Betyg: 3  2

Min dator hävdar att den bara har 3 % batteri kvar, så frågan är: kommer jag hinna?

Mina trumhinnor kliar. Inte på det metaforiska sättet (fast jag har faktiskt beställt nya skivor som jag ser fram emot. Några wild cards, några säkra), utan faktiskt "jag vill in och peta!-kliande. TMI? Shouldn't think so.

Den som kom idén att låta Hoa Hoa vara programledare för ett frågesportprogram är ett geni!
"Var inte ledsen för att du inte tog [budweiser], den biran går inte att dricka ändå."
"Du kan inte alltid stå och tänka så länge, jag ba "För i helvete" när du inte sa något."
"På tal om Carl Jan [Granqvist], innan jag träffade honom på "På spåret" tyckte jag att det där verkade vara en slemmig liten typ". Men inte längre."
"Och vår frågeskrivare Jenny vill att jag poängterar att körsbär egentligen inte är ett bär, utan en stenfrukt. Annars skriver det in massa folk och gnäller." (deltagare skrockar lite) "Men det är säkert! Vi får in jättemånga mail från jeppar som sitter och tittar. Som min kompis säger: "Get a life!"."

Citaten är kanske inte egentliga citat, men som jag minns dem. And that's good enough for me! Jag har tolkningsprivilegiet.


Och svaret på den inledande frågan är: nej.

Hemligheten med att inte må dåligt över ens översättningar till engelska är att omfamna ens bristande kunskaper. Blunda och chansa hejvilt, ta det som "låter bra", skita i om det inte passar. Man missar några gånger, lyckas andra. För att citera Stor Mäktig Handledare: "det gäller att inte göra texten sin egen". Screw that! Jag har gett indianerna själar, substantiviserat verb, slaktat idiom och gått nötter på skiljetecken.

Gargh! Tredje dagen av huvudvärk och följdaktlig smågrinighet och våldsbenägenhet. (I'm going to get you, Elin J. I know where you live!!) Den är lite bättre idag, och den enda förklaringen är att Mike, som den barmhärtige samarit han är, tog en del av den med sig till jobbet idag. (Aww, puppydogeyelovekittensfluffrainbowsandhearts)

Börjegatan är en mystisk plats, baserat på följande tre personer: (hade jag varit EU hade jag satt punkt, inte kolon)

1. Mannen som jag gick om för någon vecka sedan som hatfullt väste "åååååååhhhh, jag orkar inte med dig längre!".
2. Mannen som bodde ute i Ekeby som alltid glatt hejade på mig med orden "Tjena älskling, ska du ha dig en kram?" (jag: "nää, det är bra, tack." han, besviket: "du kan få en ändå"). I den nya omgivningen kände jag inte igen honom utan hälsade självmant först. Han såg ju så välbekant ut.
3. Han som stod naken i ett fönster och tittade på mig med sina gigantiska, knallröda kikare. På bottenvåningen. Av det som är ett dagis. Och jag såg honom bara från naveln, så det är möjligt att han bara var skjortlös. Och han var kanske sex. (Note to self: om historien ska vara intressant bör du sluta berätta den efter kikaren.)

Hur många språkliga fel finner ni i denna text? Om ni svarar fler än fyra så kommer jag att ta vägen förbi er efter att jag är färdig med Elin. Jag och min hammare.

Gossip - Movement

Bestämda artiklar är ett härke. När Hellacopters vann något pris för X antal år sedan ristade de själva in "The" på statyetten som bara sa "Hellacopters", för de tyckte att vanligtvis är det skit samma, men inte på något så här stort. Och om man vill försöka göra rätt så gör grupperna det inte enklare för en när de varierar. Jag vill ha "The Gossip", men nu blev det inte så. Skit samma.

Egentligen vill jag inte säga något om skivan heller, för så fort jag öppnar munnen så kommer det bara ut negativa saker. Och jag vill gilla den här skivan, och jag gör det, men kanske inte så mycket som jag hade hoppats. Egentligen tror jag att jag borde lyssna på den några varv till, för nu är det ruskigt nära att bli som det aldrig skulle bli igen i och med det här nyårslöftet - jag måste lyssna på skivorna jag köper tills jag verkligen vet säkert om jag tycker att de är bra, eller dåliga, eller okej. Movement har för mycket röstdarr, för mycket samma gitarrsvängar, för få låtar som skiljer sig från varandra. Men jag gillar den, det gör jag. Och Beth Ditto - vem kan stå emot henne?

Betyg: 3

Solen skiner utanför, det ser lite kyligt ut, men ändå trevligt. Synd bara att jag måste sitta inne och essäa (som är ett verb). Har precis skickat in EU-texten, möjligtvis en kvart för sent, men så går det när man inte har någon framförhållning eller som helst lust att göra den.

I övrigt försöker jag att inte tänka exalted-tankar, men misslyckas, men har ingen intressant sådan att rapportera heller, eftersom jag avbryter mig själv mitt i alla för "jag ska inte tänka på exalted".

En legitim tanke: Var är mitt rollspelsblock?

Tydligen kommer jag inte att behövas i framtiden - saxat från facebook:

(1) Ny Meddelande
En Av Din Vännerna Älskar Du. Finna ut Vem!

Jag tror jag har fått en sticka i tummen, men det verkar bara vara som ett litet korn. Som punkten i slutet av den här meningen. (<--) Så nu vet jag inte hur jag ska få ut helvetet. Den vill inte klämmas ut.

Skolarbetet har inte gjorts, men väl åtta maskiner tvätt. Förhoppningsvis ska jag orka släpa mig ut i köket och diska nu ikväll så jag slipper imorgon före finbesöket. Men å andra sidan har jag smugit runt i källaren och mörkret och hittat vår matkällare. Det ni, en matkällare är det inte alla som har. But I do.

Vårt hushåll är väldigt trevligt (gentilt, enligt vissa), men inte särskilt driftigt. Det tar emot att påpeka såhär till allmän beskådan, men fortfarande står det ett antal lådor i sovrummet. Som inte packats upp sedan flytten, alltså. Våra kaotiska hjärnor har fyllt dessa och ett par påsar (och en låda som är full av sådana påsar) med blandat skräp: strumpor, växtnäring, tomma glasburkar, några böcker, tvättmedel, mina gamla skolgrejer, fotoalbum, ett par skor, en lavendelpåse, och så vidare. Men nu har första genomgången gjorts (min), imorgon kommer den andra att avklaras (en viss herr Mike tar ledigt från jobbet för att fixa), saker kommer att flyttas upp på vinden, och andra saker kommer att sorteras in i lådor och ställas in i bokhyllorna som fortfarande ligger omonterade i hallen. Dessutom har jag blivit intresserad av trädet i köket igen - kanske kommer det att bli av trots allt.

Skolan är jobbig då samtliga delkurser kräver in uppgifter och läsning till samma dag i veckan (tisdag). Därför har just tisdagar en tendens att bli lite "speciella". Och det står återigen klart hur viktigt bekräftelse är för mig. Om jag bara får ett eller ett par erkännanden eller uppmuntrande kommentarer, hur små de än må vara, så blir alla klagomål mycket enklare att hantera. Sen gäller det bara att inte låta det stiga mig åt huvudet.

I övriga nyheter äter jag sockriga flingor och försöker att inte lönnmörda när jag borde översätta saker som inte fångar mitt intresse, eller skriva en essä om blablablablabla.

The National - Alligator

För att återgå till textens betydelse för musikens storhet. I'll take weird over mundane any day, funny over stupid. (nähä?) Därför drabbas Kate Nash hårdare av min vrede än The National. Plus att hennes musik är väldigt text- och berättelsetung, här är musiken mer fristående. Slut på försvarstal.

I think this room is full of spiders/ I think they're onto me/ Didn't anybody tell you/ Didn't anybody tell you how to gracefully disappear in a room/ I know you put in the hours to keep me in sunglasses, I know/ And so and now I'm sorry I missed you/ I had a secret meeting in the basement of my brain/ It went the dull and wicked ordinary way

Mer förståeligt, kanske, om man faktiskt hör att det inte ska vara spindlar utan spioner i första raden. Och nej, det är inte en jättekonstig text, och nej, egentligen inte ett exempel på uselhet, and just shut up, you guys!

Videon är live i Portsmouth. Den är lite rolig i det att det bara verkar vara ungefär sju personer där för att lyssna på dem, men ett av deras största fans står rakt framför kameran. Dessutom får man ta del av lite otydligt mellansnack, och synd att han satsade på arrogans istället för humor i Stockholm.

Betyg: 4  4.5