Your Window Into Madness

Jag gillar när vädret gör livet enkelt för mig. Som när jag inte orkar göra någonting och åt håret (typ, torka det), suckar och tittar ut genom fönstret där regnet faller på folks huvuden. I got me a free pass. Dessutom regnar det – jag gillar regn.

Trots att vår lärare idag skrattandes deklarerade att den senaste översättningen var det sämsta vi någonsin gjort, och trots att jag stångar huvudet mot den politiska texten som ska in imorgon gång på gång på gång, så känns det någorlunda okej. När jag nu försöker arbeta med den har jag tittat på den för länge, jag kan bara hjälpligt se vissa av felen som borde hoppa ut och hugga mig med en kniv i ögat. Seriöst, jag satt och stirrade på "ett symposium som tog plats i Moska" och tyckte "joooo...näää?" i fem minuter. Inte ens en tillfällig flykt in i litteraturens flytande ögon och perfekt skulpterade kroppar och sa han verkligen precis det där? ("Do I dazzle you?") kunde hjälpa koncentrationen.

MEN! Det som är okej är att jag inte tänker syssla med den här sortens översättningar ändå (och allt löser sig alltid för alla i framtiden, right?), och att vissa andra saker bara slinker ur mig lite sådär utan ansträngning. Naturliga alliterationer. Omskrivningar som jag tycker funkar och inte är övertydliga eller vaga eller omotiverade. Glimtar i ögonen. Allt sånt som måste skalas bort och tonas ned innan jag skickar in den till den sista delen av treenigheten som också är gammal, halvdöv och fascist.

Äsch, äsch, äsch. Amerikaner skrämmer mig – på riktigt. Men inget nytt under solen.

Jag känner mig utslagen och oduglig, gör som vanligt inte det jag ska. Inte ens det jag vill göra. Jag vill inte gå till skolan imorgon, jag vill inte översätta imorgon, jag vill inte ta tag i någonting. Teoretiskt sett kommer alla mina problem att försvinna om jag bara kunde komma över mig själv och faktiskt gå och lägga mig på riktigt, även om klockan inte är tio än.

Men är det inte lite deprimerande? Att jag vill göra många saker, men viljorna kolliderar och negerar varandra. Är problemet att jag inte plockar upp pennorna för att jag vill spela Oblivion (...vad?), att jag inte läser min bok för att jag vill virka? Att jag uppdaterar bloggen istället för att lägga på en skiva och släcka lampan? Är det problemet? Det var det mest korkade jag någonsin har hört. So stooped. Why you so stupid, stupid?

Meh.

En dag som denna är allt möjligt! förutsatt att jag inte flustrar för mycket i köket. Vilket skulle kunna undvikas genom att jag sätter igång nu direkt och kanske tar lite pauser eller så, istället för att hetsa på slutet. Men då måste man ju ställa sig upp och jag är trött.

För den som har missat det gillar jag att sova. (Men tillåter mig ändå inte riktigt att göra det så länge som jag skulle vilja, ni vet: måste vara konstruktiv och allt det tjafset) Hellre sent än tidigt, som så många andra. Men så imorse, runt åttatiden sluddrade jag till Mike som gick omkring och morgonsjöng att jag kanske skulle följa med honom in till stan och ta en kaffe, kanske läsa lite hora Strindberg innan affärerna öppnade (le fix)...och han tyckte "okay, get up!". Som i "nu" (dvs "då").

Det är något särskilt med morgonen. Som en omotiverad gemenskap mellan människorna som tvingats upp, känslan av att leva ett liv som alla andra. Om inget annat så säger det väl något om hur illa mitt slackande har blivit, om att sitta upprätt och påklädd klockan nio, med en kopp kaffe framför mig och folk som faktiskt är på väg någonstans utanför fönstret får mig att uppleva en känsla av betydelse. Och flashbacks till tidigare tidiga mornar, på den tiden när jag inte gick i skolan och/eller pluggade. Luften och doften av morgonen. I do love the smell of early morning smell in the morning.

För fem år sedan gick vi omkring i ett höstigt Europa. Nu är dagarna som de var när vi hade kommit hem, när jag fortfarande hade ledigt och gick runt i Stockholm och tog kort med min systemkamera. Snart kommer dagarna att vara som de var i England när vi gick till the Pru tidigt om mornarna och räknade spyorna som tillkommit under natten. Det känns ibland som om det är den enda hösten jag verkligen upplevt, den enda som är värd att minnas i sin helhet. Hösten 2003.

Mina fingertoppar tycks producera någon typ av bivax. Det är frustrerande och fruktansvärt olägligt. Handflatorna är torrare än vanligt på grund av överdriven handtvätt, men fingertoppskänslan finns kvar. Den av vax.

Jag är nästan lite rädd för att jobba vidare på serien jag började på häromdan. Som den är nu älskar jag den, som den kanske kommer att bli när jag börjar på nästa ruta vet jag inte vad jag tycker om. (Så, alltså...precis som med allt annat här i världen.)

Dessutom behöver jag nog köpa fixativ. Det har jag blandade känslor för. Av någon anledning känns det för vuxet och seriöst, som om det jag gör verkligen är tänkt att hålla. Det gör tecknandet till allvar. I don't like it.

Jag missade Talk Like A Pirate Day i år, igen! Precis som jag alltid missar den där handduksdagen. Nåväl. Det kanske är för allas bästa ändå, jag vet inte hur övertygande min piratolekt är. Och bankirer hade kanske inte låtit mig öppna det där kontot.

För två och ett halvt år sedan klippte jag håret själv - och det blev bra. Riktigt bra. Faktsikt, helt oförskönande, riktigt jäkla bra. Den gången, för länge sedan, ligger sedan till grund för alla mina beslut att igen försöka ansa håret själv. Eftersom jag uppenbarligen lyckades bra en gång, borde det inte vara omöjligt att lyckas igen, tänker jag. Så jag plockar upp saxen och lägger samtidigt mitt sunda förnuft och sinne för proportioner i lådan.

Men nu har jag i alla fall klippt lill-luggen bakom lockningsgränsen. Jag hatar den där fjongen.

Jag: Var intressantare; dofta, smaka, låt!
Äpplet: Du kan inte göra mig större än vad jag redan är, ett universum i ett fröhus - skönhet på en kvist.
Jag: Du är bruna fläckar och misstänkta hål.
Äpplet: Jag är ljuset om våren, jag är värmen om hösten.
Jag:...du är ett äpple.
Äpplet: Jag är inspiration.
Jag:...du är ett sketet äpple.
Äpplet: Jag är kunskapen, den förbjudna.
Jag: Jag kan förinta dig med knivar och tänder.
Äpplet: Jag är evig.
Jag:...
Äpplet: Jag är perfektion.
Jag: Du kommer snart att vara äppelmos.

Bleurgh. Borde städa, men orkar bara inte sätta igång. Det är inte ens mycket att göra. Bara plocka undan lite saker, slänga lite skräp, dammsuga. Lägga handdukarna i tvättkorgen. Men faaan...det är ju inte ens så att jag gör något vettigt istället. Om jag inte skulle ta och göra lunch. Det skulle vara konstruktivt och bra. Då slipper jag dessutom ha dåligt samvete för att jag inte städar samtidigt som jag stökar ner med.


Humm...tomatsoppa kanske.

Imorgon ska vi gå och lyssna på en brottsmålsrättegång (för en vecka sedan hade jag kallat det för en sån där rättemålsgrejsitjosan. Tänk vad man kan lära sig på ett seminarium!) och det ska nästan kanske faktiskt bli spännande. Vi får se.

Och jag fick beröm av översättarläraren (jo, Duribald, han är en översättarlärare och inte en översättningslärare (verksam översättare+ håller i kursen= översättarlärare) idag. Det kändes bra, och skönt, och lugnande att höra att jag inte är helt ute cyklar. För det är skönlitteratur jag vill hålla på med, även om det ger mig en enkelbiljett till fattighuset.

Det känns nästan lite fint att behöva köpa sin kurslitteratur på medeltidsmuseet. Som att man verkligen hänger med i sin samtid.

På tal om det...var är min koppla-mellan-iPod-och-dator-sladd?

Kära Luthagsesplanadsflanör!

Jag inser att den allra populäraste av ikeas papperskorgar bara är en nätstruktur, och jag förstår att den kan vara svår att skilja från andra behållare gjorda i liknande material. Och även om jag själv kanske skulle tycka att det var lite underligt att hitta en sådan inomhuspapperskorg på gatan, så är natten ofta sen när du kommer förbi min port. Du kanske inte reflekterar över saken? Jag vet också att det inte finns så många papperskorgar i närhet, om man man inte räknar den som står på hörnet femtio meter bort, förstås. Eller den alldeles runt samma hörn, om du nu inte råkar komma över bron. Rent logiskt sett borde du ha gått förbi någon av dessa två papperskorgar för mindre än en minut sen, eller så kommer du att göra det väldigt snart. Det borde kanske inte vara så svårt att härda ut lite längre, men låt oss inte prata om det nu.

Jag inser också att det är väldigt lätt att bara följa efter, om någon annan redan gör det så gör det inte så stor skillnad om du också får ta det lite lugnt någon gång då och då. Som när du promenerar längs en viss gata i en viss stad, en viss natt när du plötsligt inte orkar med skiten längre. Men ändå finns något där, under upproret och skit-samma-attityden, en ansvarskänsla kanske? Eller är det miljömedvetenhet? Du skulle ju faktiskt bara kunna släppa din gratistidning på marken, slänga in ölburken i busken. Nej, då. Därför gör du det bästa du kan - du identifierar en liten behållare (nästan som gjord för skräp!) och kastar ditt skräp där. Lägger tuggummipåsen bredvid reklambladet som redan ligger där. Det är fullt förståeligt. Du är ju faktiskt människa också.

Och efter att du så ansvarsfullt gjort dig av med ditt så är problemet ur världen. Det finns nog någon stadsanställd som tömmer det där. De måste ju också ha något att göra. Man skulle nästan kunna säga att du gör dem en tjänst, ja, du är riktigt hygglig nu när tänker efter. Det finns ju faktiskt ingenting värre än att ha tråkigt på jobbet. Men käre vän, den där korgen du begagnar för allt oönskat du inte orkar släpa på längre, den är privatägd. Den sitter på min cykel, och jag börjar tröttna på att tömma den.

Kan jag kanske lära mig nu att jag inte gillar smörkräm? Inte ens ordentligt gjord smörkräm? Inte ens med choklad i. Nu är framtiden hård för Mike, han har en tårta att äta upp.

Kanske kan göra en prinsesstårta i stället? Fast...jag är ju inte så förtjust i grädde heller. Eller marsipan. Men blandningen? Äh. Nåt ska jag väl hitta på till nästa helg. (Någon som känner sig träffad och sugen på något särskilt förresten?)



PS. Jag älskar min nya mjölsikt!

Lite för mycket information kanske, men...jag stack precis hål på örat. Inte så blodigt som det kunde ha varit, inte ens så smärtsamt som det kunde ha varit. Jag använder inte ens örhängen särskilt ofta längre, och ännu mer sällan har jag något i alla fyra hål, men det känns ändå som slöseri att låta dem växa igen. På min födelsedag kom jag på att det kanske var dags för ett av de sporadiska sätta-på-sig-örhängen-testen och kom inte igenom på H2, hur mycket jag än försökte. Då sörjde jag i kanske en fem minuter och tyckte att det var sorligt att jag aldrig skulle komma mig för att ta nya hål, men så alldeles nyss försökte jag igen på impuls (...annars brukar jag planera sånt här veckor i förväg?).

Det gör ont och det bultar och jag vågar inte ta ut det igen. Tyvärr hade jag inte stora nog förhoppningar på att lyckas för att använda ett pluppörhänge, så vi får se hur det blir när det blir sängsdags. Undrar för övrigt om jag ens har några pluppar kvar...humm.

Anywho. Tänkte att folk skulle vara intresserade av mina örsnibbar så här en tisdagskväll.

Ja, hur har folk tid för sina jobb? Idag och igår har jag slö-översatt - några meningar här, en paragraf där - och tänkt att det här var ju nästan lite behagligt, det här skulle jag kunna tänka mig att göra om dagarna. Men eh...om jag tänker försörja mig på det har kanske det kräver några fler arbetstimmar. 20 minuter räcker nog inte i längden.

Och riktigt irriterande och provocerande är att fackspråksöversättningsläraren förbjudit oss att börja meningar med 'och', 'men' eller 'fast'. Men delar sen ut en text med två '.But, '. Pah! "Man ska inte bli översättare för att man 'gillar språk', den enda man kan göra då är att bli språklärare. Där har språket ett värde i sig." Nähä, så man får inte "gilla språk" längre? Men om hon insisterar på att språkpolisa kan hon inte säga sig ha grundinställningen att språk är kommunikation - då spelar formen ingen roll om budskapet går fram. (Som förvisso underlättas av en enhetlig form, men att börja meningar med konjunktioner försvårar inte läsningen. Det sticker bara i ögonen på vissa!) Och det spelar ingen roll hur mycket vi ältar det här i skolan, det är fortfarande apstörigt.

...och hur många meningar i förra stycket började med 'och' eller 'men'? Man måste ju få utlopp någonstans. Skit samma om ingen förstår det.

Treat of the day: Köpte Hot Chips Over and Over på iTunes. Det var bara två år sen den kom ut. Det är för övrigt en snygg video. Et voilà:

Jag drömde att jag behövde plocka ihop ett till Ekebyrum (vilket skulle bli det femte, om drömmen hade haft någon verklighetsförankring). Och det var en jobbigt detaljerad dröm, där jag faktiskt vek ihop kläder jag faktiskt har i väskor som för tillfället ligger i garderoben. Som flytthjälp hade vi en av knäppskallarna från klassen och hennes kompis, och en väns väns ex. Och utöver den gamla vanliga tidspressen försvårades flytten av att bärhjälpen gick och dog, mystiskt och en efter en.

Jag tycker inte om att flytta.

På tal om att se skillnad på sig själv och karaktärer. (Egentligen hör det här hemma på exaltedbloggen, men den vill inte låta mig ladda upp bilder...snark) Tillåt mig att presentera....Rin!

Johnny Flynn - A Larum

Svenskan sa det faktiskt bäst (angående hans spelning på Accelerator):

25-årige Johnny Flynn ser ut som en nyplockad blomma och rör sig musikaliskt mellan Sherwoodskogen och en lada i Arizona. Tillsammans med bandet The Sussex Wit skapar han jordnära och gästvänlig folkpop som har höstrån i kläderna och som med fiol, tvärflöjt, cello, mandolin och banjo för in luffarromantiken i stadsfestivalen.

Men de glömde tillägget att han är en pretentious bastard. Det lyser igenom lite titt som tätt och dödar (krossar!!) alla välvilliga känslor man varit villig att visa honom.

Betyg: Jag vet inte...jag kommer att ändra mig några gånger, men låt oss börja med en 4 3 4.5   3.5  4  3.5

Ändrade planer blev inga planer. Helgen har bara varit virkande, tv-spelande, filmtittande, matlagande, tvättande och sånt. Inget överdrivet spännande, men väl avslappnande. Listan på saker jag stör mig på har blivit längre. Men viljan att offentligt spy galla över dem har minskat. Getting old, I presume.

Om jag hade skrivit om gulliga saker hade helgen låtit bättre ändå.

Med den här låten på hjärnan är det lite svårare att hata världen. Kakor - lättare. Världen - svårare.

Hawksley Workman - Los Manlicious

Det här låter mer som den Hawskley Workman jag lärde känna och älska på Lover/Fighter än den lågstämda Hawksley Workman från Treeful Of Starling. Rent allmänt verkar det vara varannat album folk, varannat quirky rock, när han släpper skivor. De har båda sina olika kvaliteter.

Det är fint och glimten i ögat och en del riktigt stiliga övergångar mellan intron. Men ibland blir det så där pinsamt som det bara blir när man är ute i den riktiga världen med sin mamma. Ibland gör det nästan lite ont. Då väljer man att stoppa fingrarna i öronen och sjungskrika "When you gonna flower, hunh hnn uhn" (ljudvärldens motsvarighet till att blunda).

Betyg: 4.5  3.75

Det finns ingen video att visa än. Men här är en gammal goding från (Last Night We Were) The Delicious Wolves, som är av samma varannat-typ (dvs lite cheeky), bara lite mindre funkig.

Få saker är så provocerande som en viss sorts amerikaner som klär på sig kostymer och tror att det gör deras åsikter civiliserade och allmängiltiga. Kostymerna, och den tydligen oemotståndliga lusten att klättra upp på sina höga hästar och försöka tvinga andra att leva efter samma godtyckligt motiverade morallagar.

Det här kommer att bli en sån där natt som jag inte sover. Jag har haft en väldig tur i mitt liv med sovgenen, så jag har väldigt få nätter när jag inte sover alls. Men nu är det alltså dags. Det var ett tag sen.

(De är väldigt lätta att känna igen - klockan är bara en halv ett men jag vet redan. Så det är lika bra att bara ge upp drömmen om sömnen och försöka göra något semi-vettigt istället.)

Det som jag gillar minst med den här sömnlösa natten är timingen (generaliserat i början av något). Nu för tiden vet jag att den här natten antingen är ett tecken på eller en utlösande faktor för en lite småjobbig framtid. De närmsta veckorna kommer att vara trötta för att jag kommer ha svårt att komma in i nattsömn igen, de kommer att vara griniga för att jag inte kommer att kunna sova ordentligt> äta ordentligt> sova ordentligt> äta ordentligt, jag kommer att ta åt mig av allt folk säger, och folk kommer att ta åt sig av allt jag säger. Jag kommer att tycka saker som jag helst inte vill tycka.

Det är obehagligt hur lätt man glömmer bort känslor, och sen hur lätt det är att påminnas om dem. Nu minns jag varför jag inte är stormförtjust i kakor.

Transatlantic - Bridge Across Forever

Det är väl lika bra att bekänna färg direkt: Jag är inte van vid halvtimmeslåtar. Hälften av låtarna på Bridge Across... är.

Det gör att jag har svårt att få grepp om det hela, möjligtvis på grund av mitt mtv-skolade snabbklippssinne. Plötsligt tvingas man att se allt som en helhet och det är inte lönt att tala om låtar längre. Inte på mitt sätt, kanske ska förtydligas, som vanligtvis är en grov uppskattning av procenttal och återlyssningsbarhet. Istället får det bli delar av låtar, som ändå alltid har varit en del av småpopshistorierna, men då har det snarare varit "öh, jag gillar vahettere de sista två minuterna av Wake Up mycket mer än de tre första". Nu känner jag att jag vill prata om "sjuåenhalv minut in fram till tolv, sen fjorton till sjutton, tjugotvå till tjugotre" som delar som står ut.

Det är svårt att inte charmas, men det är inte en skiva jag lyssnar på på samma sätt som mina andra.


Betyg: 4

Grizzly Bear - Yellow House

Om man kan säga något om Yellow House, så är det att det är en väldigt ambitiös skiva. Det är mycket som händer, många fina detaljer, förvånande arrangemang, påskäggsharmonier. Jag kommer på mig själv med att försöka komma på namnet på han, ni vet, den där? Kompositören? Pianokonserter? Vad är det han heter igen? (Jag håller på att bli senil.)

Känslan är som den av en dröm - den där smått obehagliga sorten man drömmer sent om morgonen, som inte är läskig, men som definitivt kan vara otrevlig. Drömmen, alltså, inte känslan. Jag menar det inte som något negativt; drömkänslor av alla de slag har alltid varit eftersträvansvärda inom kulturrörelsen.

Men det blir kanske lite spretigt ibland? Lite för mycket god vilja. Den kräver sin tid.

Betyg: 4

Man skulle kunna säga att terminens första seminarium var spännande. Det var känsloutbrott, tårar (inte mina), förnedrande skratt, åsikter som konfronterades och provocerades, och goda smaker som ifrågasattes.

Men spännande var det inte. Det var precis samma som förut: inga beslut som fattades, åsikter som ignorerades, tryckt stämmning, generationsklyftor, och monolog efter monolog efter monolog.

Och scanneravundsjuka. Det var freudianskt och nästan vackert.