OMG!
Jag försökte precis ringa min kära mors mobil, men lyckades såklart slå fel nummer.
(mansröst) - -mansnamn?
(jag) - Oj, ursäkta, då har jag ringt helt fel.
(mansröst) - Ingen fara...men, du! Vänta! Hallå. Hallå?!
(jag) - Ehh...ja?
(tystnad)
(jag) - Hallå?
(mansröst, med ett uppenbart förförar-smil på läpparna) - Ja, sådär ja...mycket bättre. Vet du, du har en väldigt vacker röst.
(jag, genast en oktav lägre) - Tackar, tackar.
(mansröst) - Nu har du två val, du kan antingen lägga på och ringa rätt nummer, ELLER, så kan du stanna kvar och prata med mig. Valet. Är. Ditt.
(jag, två oktaver högre och med röda kinder) - Eh. Jag måste nog lägga på. Men, eh. Tack för erbjudandet. Ha en bra dag.
Hade kanske varit kul att prata med honom, förutsatt att:
A.) Det inte lät som att satt i morgonrock och drack martinis kvart över tio på morgonen.
B.) Alternativt satt och spelade CS och käkade chips kvart över tio på morgonen
C.) Han inte satt på högtalartelefonen (att det lät som det behöver jag kanske inte skriva längre, jag har ju inte så mycket annat att gå på)
D.) Mitt liv var en romantisk komedi a la Bridget Jones.
Jag önskar bara att jag hade haft sinnesnärvaro att säga att jag låter som min mor.
Sen var Box Delivery-snubben sen. Han kommer varje dag vid 9.44 (går in, går ut vid 9.45). Min grej har blivit att vara "färdigskriven" när han kommer, så han bara behöver kvittera och dra vidare. Men ibland, som idag när han är sen, ser jag honom inte förrän det är försent (håller fortfarande på att skriva när han är på väg in genom dörren (vid ett tillfälle var jag i så god tid att jag till och med hann gömma mig under disken)) och får då skriva arslet av mig. Nu såg jag ju honom för sent, så klart. Så jag gjorde en äkta stumfilms-hoppa-till-släng-armarna-i-luften-gest. Som en helt genuin reaktion.
Sen kom Å-Mårt och ville ha ett kort. Han har ett roligt namn, en rolig kropp att klämma in i en vit skjorta och utstående öron. Det har varit en händelsefull morgon. Eller, kvart.