Your Window Into Madness

GAH! Vad är det med låtar som vägrar lämna en ifred? Eller, mer specifikt: vad är det med låtar som bara behöver en lyssning för att för alltid etsa sig fast i långtidsminnet för nutida och framtida tortyr? Ibland glömmer jag varför jag inte lyssnar på radio längre. Men sen minns jag. Minns, with a vengeance.

Anywhoo...den här helgen har varit en enda lång deja vu. (Framförallt idag, på väg hem i bilen, där allting kändes redanupplevt. Det var lite läskigt faktiskt, och svårt att förklara (duh). Kanske var det de magnetiska fälten.) Det var mycket som andades scoutläger. (inte bara sov-t-shirten)

Ett scoutläger är alltså inte en dålig upplevelse. Det finns en anledning till att jag stannade i rörelsen tills jag var nittion.

Lista på saker under älvdalsresan som i min värld är förknippade med läger/övernattningar: Ryggsäckar (jag är av axelväsks/tygkasse-övertygelsen till vardags), te, skog, höstluft, kroppsvärmda rum, röda stugor, (det var någonting med köket också...men vad?) bilresor ut från och in i städer, och -hmm, jag vet inte - timslångt utövande av inomhusaktivitet?

Bridgen har bytts ut mot rollspel. Är det en upp- eller nedgradering? Och från vilket perspektiv?


Äsch. Jag babblar. Det var en jättebra helg och jag har varit oförskämt lycklig hela dagen.

Jag sticker också till Älvdalen i helgen. Med mig har jag fluff, garn, flis och flöjt.


Nä, ingen flöjt. Men jag tyckte att det passade bra in i ramsan. Eller är det värt att gräva fram den gamla blockisen för att göra det sant? Hmm - nej.

Det är sorgligt, men ibland vill jag bli räddad.

När vi åkte ned till Mikes morfar nu i somras utbröt ett litet bråk på perrongen mittemot. Två män som höjde röster och knuffades och vagt maskerade dödshot. Vi gjorde ingenting och rationaliserade bort det med att vårt tåg skulle komma om tre minuter, och även om det fysiskt var nära så var vägen dit lång, och det stod ju massor av människor omkring dem som kunde göra något, och vad skulle vi göra egentligen?

Bredvid oss stod en stationsvärd och tittade på över spåren. Bredvid dem stod en stationsvärd och försökte signalera åt vår att komma över och göra något åt saken.

Männen som bråkade var stora och testosteronstinna. De som till slut gick emellan var två kvinnor i kostym.

Jag sa att jag önskade att jag vore så modig, att jag skulle våga göra något om jag hade kunnat. (Jag hade kunnat göra något)

Jag är inte så modig som jag önskade. Men jag hoppas ändå att det finns saker jag skulle göra i andra situationer. Jag hoppas att jag skulle göra något om jag märkte att någon var besvärad av påtryckande sällskap i tunnelbanan, och jag vill gärna tro att jag skulle försöka förhindra om jag såg sparkar och slag som inte återgäldades. Men jag vet inte.

Ett av mina problem är att jag är villig att ge för många chanser. Igår på nattbussen mellan Proppens nya och mitt gamla hem sa jag "please don't touch me" till honom - men jag tänkte att jag inte behövde göra något mer efter det annat än att svara på hans frågor om lokalgeografin (vi hade ju etablerat att jag inte ville bli rörd). Sen sa jag det till honom igen och försökte förlåta honom med att min kultur var mycket mer avståndstagande och kall än hans, och att han säkert inte menade något illa med det (jag som kan bli illa berörd av vänners händer kan kanske tänkas överreagera på kroppkontakt - det var ju bara en hand på armen trots allt). Han sa att han var ledsen och att det var hans fel.

Men sen var jag tamejfan tvungen att säga det till honom igen. Så jag fyllde på med att jag skulle gå och sätta mig där framme hos chauffören (han tyckte "no, is okay"). Och då när jag ställde mig upp, och han ställde sig upp för att släppa förbi mig såg jag det: En hand hade precis lagts på hans axel, men lyftes igen när ägaren till den sett att jag inte behövde räddas.

Och jag vet inte. Det var fint. Jag satte mig längst fram och försökte att inte grina. Någon ville hjälpa mig, och det gjorde mig tacksam och situationen obehagligare än den hade varit innan (det hade alltså inte bara varit jag).

Det är så läskigt. Han gjorde ju ingenting, men ändå är man rädd. (Jag säger "man" och menar "jag") Det är så lätt att rubba min säkerhetskänsla bara genom att vänligt prata med mig.

Det fick mig att tänka på pizzasnubben i Paris (återigen med den där konstiga känslan av tacksamhet). Jag och Proppen hade suttit vid ett litet rangligt bord på en trottoar i Montmartre, pizzasnubben hade stått i den lilla dörröppningen och spanat. Som jag minns honom var han en stor karl med en stor näsa, en blå skjorta med uppkavlade ärmar och ett enormt vitt förkläde, och plötsligt stod han bredvid oss så att vi blev som en liten intim fyrkant runt bordet - han, jag, Proppen och väggen. Han stod där rätt länge med tanke på att han inte sa något till oss, med huvudet böjt snett ned mot ena axeln och ögonen halvslutna.

Till sist slappnade han av, jag tror till och med att han gav oss ett kort leende, och ställde sig i dörröppningen igen. Varpå vi la märke till det stora och högljudda grabbgäng som precis hade passerat. Och det blev med ens så självklart: Han hade försökt skydda oss från något oönskat (men uppenbarligen oundvikligt?).

Då var det lite blandade känslor - jag behövde ju inte räddas och blev lite upprörd över att han tyckte det, men ändå var det något med hans omtanke som förvånade mig och fick mig att känna mig just tacksam. Någon höll ett beskyddande öga på oss. Men viktigare än så var någon såg efter någon annan, och i förlängning var livet kanske inte så hårt, och man var kanske aldrig så ensam och utelämnad som man trodde, och världen kanske inte befolkades av hundätande hundar.

Det är så jag vill tro att det är, att vi ser efter varandra. Och att de gånger jag inte vågade säga ifrån själv och ingen gjorde det åt mig bara var undantag.

Bara två korta uppdateringar:

1. Var ute på Tyresö i två dagar, kom hem med två fästingar till.

2. Det var fiskvatten på babyspenaten. Fiskvatten! På babyspenaten!

Jag vet inte varför, men reklamen för fotbollskvalen där Peter Stormare av någon jävla anledning reciterar Rudyard Kiplings "If" (gissningsvis "Om" på svenska) irriterar mig bortom vett och sans. Perspektiv, folk! Det är en dikt med pretentiösa livsråd tillsammans med fotboll. Det är bara en fånig sport, som man visst får tycka om, men det är inte en fråga om liv och död. Det är inte en ärofylld kamp, det är vuxna män som springer efter en boll. Och, vad som är mer, de gör det varje år. This is not the be all and end all of the world.

Midlake - Milkmaid Grand Army EP

En av de bästa skivorna jag äger är Midlakes The Trials of Van Occupanther från -06. Det albumet har inte fått på långa vägar lika mycket uppskattning som det förtjänar (ibland känns det som om det bara är jag och den där redigeraren på kanal 5 som alltid scorar Filip och fucking Fredrik med den) som känner till storheten. Precis som Stars är det ingen hemlighet, eller svåråtkomligt.) så man kan lugnt säga att jag hade alldeles för höga förhoppningar på den här ep:n från -01. Och då har snacket innan också varit att de inte hittade sitt sound förrän rätt sent. Det visste jag, men blev ändå lite förvånad.

Det är inte intressant. Tänk er Radiohead med en lite mer utvecklad taktkänsla och ryggrad - fast fem år för sent. Alltså godkänt.

Betyg: 3  2.5

Tokyo Police Club - Elephant Shell

Varje gång jag lyssnar på Tokyo Police Club kan jag inte låta bli att tänka "oborstad Deathcab". Jag försöker att låta bli, men så fort jag slappnar av eller blir distraherad av något annat kommer hetsviskningen i bakhuvudet. Oborstad Deathcab.

Grejen som stör mig är sångröstens ibland överdrivna amerikanska bräkning. Grejen som gör mig osäker är att alla 11 spåren spelas på mindre än en halvtimme. Ba va?

Betyg: 3

För tillfället ligger innehållet från ett tiotal flyttkartonger utspritt i tre olika rum, plus det ursprungliga bagaget, plus diverse födelsedagspresenter till oss båda. Planen är att få så mycket som möjligt av det med oss hem imorgon. Och genom London.

Och när jag säger genom London, så menar jag G-E-N-O-M London. Jag hatar the underjord, framför allt om jag tvingas släpa på tunga saker i den.

Cat Power - Jukebox

Cat Powers andra coveralbum. Är det så konstigt att det låter klassiskt och tidlöst när originalen framförts av Bob Dylan, Joni Mitchell, Billie Holiday och Hank Williams? James Brown och Liza Minelli? Nej. Men irriterande är att det av spåren som sätter sig djupast är det enda som är en "original recording". Jag undrar vad jag missar.

Betyg: 3.5 4

Silver Stallion med stillbilder på Chan Marshall. Och om jag hade hetat Chan Marshall hade jag inte tagit ett artistnamn som Cat Power. Just sayin'.