Your Window Into Madness

De senaste dagarna har det känts som om jag har en nysning i ögat. Det liksom kliar och sticker i tårkanalen.

Kate Bush - Hounds of Love

Egentligen vill skriva något om musik och omvärlden, eller kanske något intelligent om värderingar och andra människor. Istället blir det bara ett konstaterande att 80-talet är knepigt. Och vad är det för skillnad på det jag gillar och det jag inte gillar? En fin, avslutande retorisk fråga.

Betyg: 3

Min närvaro vid datorn lyckades väcka den temporära Wynnen, jag fick torka mitt hår, och vi gav oss av mot Staden hon och jag. Den som har ett par timmar att döda i Stockholm bör gå till Beyond Retro på Åsögatan och titta på klänningar. Det finns hur många som helst, och alla är värda att klämma på. Hon köpte resans två första, jag plockade upp en gubbkeps. Och nu följer en liten parentes om mitt huvud och studenten (jag hade näst störst mösstorlek när vi tog studenten, bara tvåmeters bredaxlade Johan hade större. Martin som var konstig och kortare än jag (och som tittade på tavlan genom ett litet teleskop) hängde armen om mina axlar och viskade konspiratorisk "vi har samma, du och jag". I vilket fall hade jag mycket större än Proppen, som ändå bar sin studenmössa på öronen medan min låg och vilade på bakhuvudet.) Min gubbkeps har storlek 59, och nu minns jag inte om jag hade 58 eller 60 i gymnasiet. Antingen har mitt huvud vuxit (för kepsen sitter inte riktigt på ordentligt i alla lägen) eller så hade jag redan då groteskt stort huvud - det fanns inga i storlek 60 att köpa.

I tunnelbanan på väg hem erbjöd ett trettonårigt popsnöre mig sin sittplats. Han skulle "ändå gå av vid nästa hållplats" sa han, och insisterade. När jag steg in genom dörren hos mina föräldrar utbrast min mor: "You look like your grandfather!".

MEN! På väg till spelningen gick vi förbi en Marah-affisch, och banne mig om den sötaste och mest beundransvärda av dem inte bar en likadan. Nästan. Hans var inte lika gubbig, I guess.


Berns.

Berns är speciellt, och jag tycker nog om det en hel del faktiskt. Det, som i lokalerna, inte dem som i folket alltid. Till och med "Tvåtrettiofem" (eller som de vill bli kallade internationellt: "2.35:01", which is equally retarded), som är litet och allting är svart, förutom de stora skärmarna på väggarna där det då brann eldar som aldrig dog ut, och de röda sammetsschäslongerna med matchande kuddar. Baren var så svart att den knappt syntes och ölen var dyr. "I don't know what we were expecting, but we weren't expecting this". Och det är väl en del av charmen med Berns, att det är så fånigt överväldigande att man måste imponeras.

När vi klev in i mörkret mötte jag en person som nu i efterhand bara kan beskrivas som en väldigt kort Italian-American brooklynbo. Han sa "hi" och log, och jag gav honom en blick som sa "who the fuck are you and what the hell do you want?". Han visade sig vara den nya basisten i bandet.

Spelningen var...bra. Men samtidigt lite speciell. Framför oss satt ett par män i kostym, converse och 35-årsåldern och drack sin dryck i uppställningen stor stark + shot. Bakom oss stod ett par fotbollsgubbar från Göteborg och skrattade pinsamt högt och opassande åt de amerikanska skämten. Det fanns fyra andra tjejer i lokalen, samtliga i randiga tröjor. De som inte fick plats på schäslongerna stod längs väggarna och älskade det. Dansande män! Män som inte kunde dansa, men som gjorde det ändå och smälte mitt hjärta. Män i läderhattar och läderjackor. Många ensamma män som bara kunde bonda när musiken spelades, men som skingrades när väl ljuset tändes och ljuden tog slut.

Siân som intervjuar alla och som lämnar goda intryck. Frontguy hälsade på henne efteråt, sa "thanks for coming" med ett osäkert leende. Följde upp det med "...what are you doing here?" och såg lite rädd ut. Hon förklarade att allt bara var ett sammanträffande, att hon var här för att hälsa på oss, och "see you in a week" då de spelar i London. Världen är liten, till och med Europa.

Jag har två Wynnar som ligger och sover i mitt hem. Följdaktligen har jag ingen plats att torka mitt långa blöta hår på. Problem, problem! they all cry. Och jag, högre än någon annan.

Blood Music - Don Quite

Blood Music är fortsättningen på First Floor Power - lite mjukare, lite mer approachable. Vidare kommentar stryks på grund av sjukstuga. Därför bjuder jag på en lite större bild än vanligt istället. Och texten till "Never Going Back".

I'm never going back to the hospital,
I'm never going back to that.
Never gonna wear that shirt again,
Never gonna wear that hat :||

Betyg: 3

Om maskinerna fick bestämma: "Jesus hade urinpratat två eller tre gånger den första kvällen."

Mike har fått körtelfeber, är sammanfattningen av dagens öden och äventyr.

500 koppar kaffe senare.

Jag har egentligen ingenting emot att skriva debattartiklar så länge något är intressant, oavsett om det är ämnet eller en retorisk vinkel. Nu är jag någonstans mittemellan, jag är rätt nöjd med min vinkel men argumenten jag behöver tråkar ut mig. Någon som har tips på en dramatisk situation som kräver förståelse av EU-text? Gärna involverande en liten människa?

Mitt FPSande går framåt; igår dödade jag tretton onlinemänniskor på tio minuter. Jag är fortfarande stolt. (Yeah, I know, whatevs. Jag ska försöka vara intressant i nästa inlägg.)

First Floor Power - Nerves

Tydligen är Jenny Wilson med i First Floor Power, hennes lillasyster också. Det hade inte jag fattat. Fast jag förstår inte hur, det är snudd på himla-med-ögonen-uppenbart.

Jag måste ta mig i kragen, det här håller på att falla sönder och samman. Let's just say "I liked it", så kan det bli en fortsättning nästa veckan. Inte helt omotiverat!

Betyg: 3.5  3

Sa han verkligen "Du luktar så gott att det nog blir en bra helg för dig!" precis innan jag sa "Jahahahahaaa!"?

Det gör lite ont i mitt huvud, som om någon försöker forma till en liten kopparljusstake därinne. Min mage knorrar lite, som om jag ätit för mycket lök (hey, whattayaknow). Och jag kan för livet av mig (idiom) inte skrapa ihop tillräckligt med initiativ eller ork eller intresse för att översätta stupid-Jesus-texten eller skriva en debattartikel om översättning inom EU. Det verkar mycket trevligare att gå och dricka kaffe på något sunkigt café (hmm, jag undrar vilket det skulle vara) och fortsätta läsa boken som både irriterar och fängslar. Och tråkar ut. Och förbluffar. Äh.

Oh! Min Maya Angelou-kokbok har kommit! Kanske ska jag lyckas kravla mig ur min misär och hämta upp den, Marah-biljetterna och lite jäst till brödbaket jag har utlovat. Jag undrar hur det dags det blir.

Karin Boye öppnar klockan nio imorgon. Där finns en kopia av Svenskan som EU-språk att läsa på plats. Kvart över nio imorgon börjar vår lektion, till vilken jag förväntas ha läst Svenskan som EU-språk. I översättarrummet står inte som utlovat Svenskan som EU-språk. Här står Svenskan i EU, som jag aldrig kommer att förväntas ha läst.

I hate myself and I want to die? Da.

Lightspeed Champion - Falling off the Lavender Bridge

Tips på saker som får mig på din sida: A) skicka med en oväntad och uppskattad cover-ep med din skiva B) kånka runt på en stor kanin.

Lightspeed Champion har tagit det bästa av Bright Eyes (glimtar i texterna, trevligt plingel, känsloröst) och gjort en sorts lågmäld, fin, ibland arg, och tröstande musik. Och han spelar Debaser den 28 mars.

Betyg: 4

På sidan 147 skriver Maria Sveland:

"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offentliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka, för det enda du får tillbaka är besprutningsmedel på händerna. En sann prestigelös kärlekshandling som går på tvärs mot mycket i mansrollen.
    Och av samma anledning älskar jag män som har med sig lunchlåda och som cyklar eller promenerar till jobbet istället för att åka bil. Och män som dansar. Varför är det så ont om män som vågar dansa? Förstår de inte att det är en totalt storslagen handling som visar att de är människor som vågar och vill bjuda på sig själv? Istället har mansrollen lärt små pojkar att vara rädda för att uttrycka sig kroppsligt på det utlämnande, känsliga sätt som är nödvändigt när man dansar. Som till skillnad från sport inte går ut på att tävla eller vinna. Och så står de där vid sidan om och ser bajsnödiga ut med en öl i handen och dumstirrar på alla tjejer som dansar med varandra. Om jag någon gång skiljer mig från Johan ska min nästa man vara en som dansar. Jag tror rentav att det är ett av mina få krav, aldrig mer en man som inte vågar dansa!"

Läser jag med apelsinskalslöständer. Och tänkte att jag ville dela med mig.