Your Window Into Madness

Jag har till slut hittat en tub med Kalles banankaviar. Vem vill vara med och provtesta?

Så väldigt, väldigt seg och trött och sliten och tom. Det som började med kaffe och tårta slutade med blandade drycker och en snarkande dansk på golvet. Och huvudrollsinnehavaren i Prison Break var där och fnissade. Richard var också där igår, Richard med de konstiga fingrarna och starka övertygelserna. Han är -precis- likadan som när jag såg honom sist för typ fem år sedan. Han har bytt från Donken till Jenses Boefhus men talar om dem på samma sätt, försöker bekräfta sig själv på samma sätt, säger tråkiga saker på samma sätt, försöker ta över samtal på samma sätt. Som tur är klär han sig dock inte i magtröjor på samma sätt som då. Jag är inte likadan som då. Inte jätte.

Idag har jag tittat på en film - och det var fruktansvärt ansträngande. Men roligt. Jag trodde det inte innan jag såg den första gången, men Hot Fuzz är faktiskt fantastisk. Innan dess gick vi för att köpa kebab, då kebabsnubben med stelnat ansikte och monoton röst tyckte 'tjena fräschingar' när vi kisade mot honom med urholkade ögon och halvborstat hår.

Har precis kommit tillbaka till Uppsala och har tydligen köpt en massa böcker också. Mest intressant ett konversationslexikon från 1848.

Mike och Jonas nummer 2 sitter och spelar Halo 3, och jag är inte imponerad.


Jog on!

Några snabba rader innan jag, försenat, kastar mig ut genom fönstret och vidare ner mot Stockholm.

Hela veckan har jag varit trött, trött, trött och även allmänt ur[censorerat pga förbättrad självinsikt]. Men nu är helgen här och jag är...fortfarande trött. Förhoppningsvis kommer jag klara av att vara någorlunda social på kalaset/festen-festen ikväll; om jag somnar i soffan (eller ännu hellre, i köket) så vill jag bara ta tillfället i akt att be om ursäkt redan nu.

Jag hade tänkt skriva ett episkt blogginlägg om saken, men tiden och motivationen har förvandlat det till ett simpelt påstående: en kaja sket på mig igår. Kommer, efter middag och öl på nation med bror Johan och fågelskit på armen, hem till Mike som glatt slänger ur sig att jag är 'a poo-able object'. What the hell is that supposed to mean?

Bara någon dag efter att jag allvarligt börjat överväga nedläggning av hela facebook-projektet dyker någon upp och förmedlar viktig information medelst. Så jag antar att jag får hänga kvar, ett tag åtmistone.

Sen hade jag inte så mycket mer att knyta till rubriken.

Annars blir det pinsamt uppenbart hur svårt jag har för att förmedla mina tolkningar av saker lite då och då. Som när jag ska skriva ned en tolkning av hur en viss låttext förklarar ALLT om en fiktiv karaktärs känsloliv och argument för att någon ska ta emot ett armband. Jag tycker att 'allt finns ju där', precis som jag tyckte att allt som gick att säga om en ruta i City of Glass ofta framgick bara man tittade på denna ruta. Men så fungerar tydligen inte världen. Eller litteraturkritiken.

Och sjukhusen kan tydligen sina saker. Allt blir bättre och definierbart.

Det är början av första ring all over again. Allt jag gör haltar och är skevt, ingenting jag skapar är som det ska. Jag snubblar innan startskottet ens har gått, och jag kan inte ens se det roliga i det. Jag kan inte skratta åt det och acceptera att jag inte alltid kan, jag kan inte Ta Det Som En Vuxen Människa. Jag måste injicera ångesten och njuta av den som en drog, måste älta det och förnedra mig själv genom att slänga det i folks ansikten. Och då har folk inte ens hövligheten att delta i min självspäkning (vänta lite nu...), det ska nödvändigtvis peka ut bra saker och försöka vara snälla och trevliga människor. Men de missar det stora sammanhanget! Vilket onekligen är att, ja, ni vet. I hate myself and I want to die.

Sen förstör andra vänner min självklankarharang genom att faktiskt (faktiskt!) läggas in på sjukhus. Vad är det för stil? Att trivialisera mina problem med sina egna, allvarligare. Fast förhoppningsvis är de inte det. Det verkar oklart. Men jag hoppas på det bästa. Hoppas hoppas.

Idag har jag lärt mig saker. En sak. URs crazy guy Keith, som vanligtvis sitter och ser tvär och sur ut och intervjuar svenska och utländska människor på engelska i sitt program Living Room, har tydligt smoochat en eller annan högpostare och har nu även ett litet tävlingsprogram som han kallar Big Words. Där sitter han också och ser sur ut mest, fast han får även tillfälle att häckla svenskarna som inte kan sina engelska ord. Henry Bronett är en av de stående progrmaledarna, bara en sån sak. Ett tävlingsmoment var att Johan Glans skulle plocka upp verktyg ur en verktygslåda och säga vad de kallas. Och då lär vi oss att ett vattenpass inte heter 'water...pass?' utan spirit level. Sju timmar senare påpekar Mike att vi skulle ha behövt ett, och jag får glänsa med mina fantastiska byggarskills när han frågar om jag vet vad termen betyder. Dessutom fick den goda brodern Per ett i födelsedagspresent i helgen. Men inte av oss.

Det fick mig hursomhelst att tänka på att ingen pratar om blåvalen längre. När jag var yngre kunde man inte vända sig om utan att gå in i en, men vem saknar dem nu? Var är världens alla blåvalar och hur kommer det sig att ingen bryr sig om att diskutera dem?

En gång i tiden var jag Tedrickare. Jag drack så pass mycket te att det blev en del av min identitet. Mest drack jag med Idun eller så fort Proppen och jag hamnade vid ett soffbord. Kaffe, har jag för mig i alla fall, drack jag på sociala tillställningar med familjen med MYCKET socker och mjölk. Men te, det var min grej. Mycket söderte, mycket himlagott, mycket djungel, men mest bora bora. Det var inte bara en tid av vätskedrivning, utan även dålig sömn. Jag vet inte riktigt när jag insåg sambandet eller hur länge jag valde att ignorera det, men snart gick det inte att blunda för det faktum att det var Min Identitet som höll mig uppe. Att det var allt te som gjorde att jag timme efter timme satt i mörkret i sällskap av åtta olika tjutande, ringande, surrande ljud. Tinnitus är en lustig sak, inte ha-ha-lustig, men konstig. Olika saker påverkar det, olika för olika människor. För mig var det alltså te som retade upp ljuden, tillsammans med stress och ibland väderomslag - för en bekant var det stålbenen på köksbordet. I ren desperation försökte jag en gång i gymnasiet förbättra min relation med min tinnitus genom att döpa den till Charlotte.

Om det var det personifierande namnet, eller avhållsamheten från te, eller bara vanan som kom med tiden vet jag inte. Men nu finns ljuden där, alla åtta, bara när jag lyssnar efter dem. Jag har lärt mig att för det mesta inte höra dem, men så har jag sedan jag fyllde femton alltid omgivit mig med distraktioner, andra ljud att dränka mina. I vilket fall slutade jag dricka te för fyra år sedan, med ett eller annat återfall och tillhörande sömnlöshet.

Nu dricker jag alltså kaffe. Jag tycker om kaffe, jag älskar kaffe, men jag tillber det inte. Jag klarar mig utan det när det väl kommer till kritan, jag behöver det inte för att bli människa. Kanske var det för den stora plats teet tog när jag var 17 som gjorde att jag aldrig kunde bli en fullfjädrad Kaffedrickare, precis som kaffet nu gör att jag aldrig kan bli Tedrickare igen. Jag sitter ensam fast i ingenmanslandet Antingeneller.

Det jag försöker säga är helt kort att jag drack en kanna te igår. Och jag sov.

Har jag bara inbillat mig att jag i min barndom tittade på program i vilka man lät historier utspela sig i tallrikar med filmjölk? Och om jag inte inbillar mig, varför har ingen lagt ut några klipp på nätet?

För tillfället har jag många titlar på inlägg som jag gärna vill använda, men ingenting att säga i dem. Titlar kan annars vara svåra, inte nödvändigtvis på inlägg, men noveller och uppsatser. Som med namnen jag ger mina krukväxter vill jag helst att det första som kommer upp utan antsrängning också är det bästa, men tyvärr är det sällan så. Novellen vi skulle skriva till den svenska textproduktionsdelkursen försökte jag först kalla Guld men lämnade in den i sin andra inkarnation som Klaffen. Uppsatserna till engelska b var det ingen som någonsin förstod, allra minst Helga.
Titlar är för övrigt fantastiska. Ibland tror jag att jag är mer förtjust i titlarna än själva innehållet, som om tanken om berättelsen på något sätt överträffar berättelsen själv - de som lyckas fånga möjligheter och stämningar på bara några ord. A Raisin in the Sun. Kvinnor och äppelträd. The Real Life of Sebastian Knight. Rape - A Lovestory. Bokhandlaren som slutate bada. Jag önskar jag vore bättre på att samla dem, att jag skrev listor och organiserade alla titlar som fångar mig. En dag ska jag skriva de berättelser som egentligen ligger bakom dem. (Och då jag ska jag också försöka hålla mig till ämnet som anslås i titeln.)

En annan dag ska jag ta mig i kragen och faktiskt snyggifiera min blogg. Jag gillar inte ens orange.

Gah. Den fruktade första bloggen efter en lite längre paus. Superstar DJ, here we go!

Jag har väldigt lite tålamod för vissa saker. Typ att putsa svamp. Andra saker, förvisso mer karaktärsdanande och själsligt fördjupande, typ vispa äggvitor för hand eller sitta och trycka i skuggorna i tjugo minuter, i väntan på att något savage troll ska dyka upp, har jag inga problem med. Varför är just svampputsande så förbannat tråkigt? Följdfråga: vem gjorde kantarellen till kung?

Förresten people who care about me: jag tänker byta mailadress. Det tog ett tag innan den första chocken lade sig efter jag såg den nya designen för windows live, men nu är det gjort och beslutet taget. Morgonälvan är död! Inte för att någon någonsinn fattade den ändå... här att styra mina kontakter med andra människor är the.coco.loco (a) gmail. Om det är för fånigt för folk så har jag ju även min mer officiellt klingande studentmail. Det kommer ta fruktansvärt lång tid innan jag lyckas förflytta all kommunikation, men förhoppningsvis är det värt det.

Annars är det mycket i skolan. Och jag kan nästan höra redan nu hur läraren imorgon bitti kommer ifrågasätta våra dygnsrytmer.

Det här var väl inte så farligt. Nästa inlägg har potential att bli antingen angsty, strukturerat eller hormonellt. Kanske alltsammans på en gång. Det ligger i tiden.

Jag tycker inte alls om att inte vara nöjd med en text. Att skriva förvirrade svar, eller spretiga uppsatser eller oförståeliga tal har jag inge problem med, för oftast har de något element som jag själv, om ingen annan, ser charmen i. Jag är lite småförälskad i mina egna associationer och har alltid minst en grej som jag gillar i allt jag skriver, om det så bara är en bakomliggande idé, en fras eller en vändning. Men nu är det ingenting som stämmer. Jag har inget flyt i min barndomsminnesnovell, inget alls. And it depresses the hell out of me.

An empty slate, in the bad sense. Det känns som om jag borde säga saker, men jag har ingenting som vill ut.

Helgen var bra, antar jag. En trevlig 30-årsfest, med besserwissrar och pretentioner. Och så jag och Agnieszka.

Mike och jag var på IKEA i söndags och la ut en smärre förmögenhet på en ny säng (egentligen är det två 80-sängar, något som Mike har väldigt svårt att komma över. 'It's just not right') och ingenting annat. I know! Inga batterier, inga tallrikar, inga lampor, no nothing. Weird.

Helgen var också dålig, på sätt och vis. Men jag antar att det är sånt som händer och hoppas att det är for the best.

Hu! Plötsligt har jag bjudit på en massa saker på tradera som jag egentligen inte vill ha. Och det verkar som att den enda (brosch) jag verkligen har byggt upp en craving för är den enda jag inte kommer få. Damn you, impulse-buying-mechanism-in-brain!! Det värsta budet, det som jag ångrar mest, är en krona (EN KRONA!!!) på ett par skor (av läderlappar, no less). Som avslutas imorgon...Stupid, stupid person. Jag borde sitta hukad över en översättning, men det var ju så mycket enklare att...erbjuda fåniga mängder pengar för att köpa grisen i säcken, och troligtvis behöva lägga ner mer på frakt för att få den skickad till mig. I really hope someone else falls for those stupid shoes.

Ikväll ska jag gå och titta på när den galne islänningen förhoppningsvis går Hor-as på nerverna. Och sitta uppe med tidigare nämnda översättning.

EDIT: Så var man ett par skor rikare...men inte 1-spännshistorien, utan ett par andra.
EDIT 2: Så var man ett annat par skor fattigare...men inte 1-spännshistorien, eller tidigare edit, utan ett par andra.

Jag vet att det var många saker jag ville säga igår som jag aldrig sa, och som nu såklart är borta för evigt. Det (och med 'det' menar jag kvällen igår) var bra, det var skönt, det var kul. Men fan att man alltid måste betala för det. Idag har jag varit segare än kola och bara tittat in lite då och då för att se hur min hjärna klarar sig utan mig. Det var en lååång väg till ica, men som tur är, är cola verkligen det universalhjälpmedel som sägnen påstår. Med jämna mellanrum rullar jag ur soffan för att vända på min kompis Anders blandband, och förvånas över att ljudet ändå är så bra som det är, och förbannar att teknikens framsteg gjort mig så bortskämd att det faktiskt är jobbigt att anstränga sig med vändandet. I alla fall idag.

Annars ser jag syner, mest kajflockar i ögonvrån och insidan av mina ögonlock. (And then I too found five dollars!)

Är det bra eller dåligt att erkänna för sin lärare att man ignorerat en bok som tidigare stått på ens litteraturlista? Only time will tell. Första skrivuppgiften går ut på att skriva en novell om ett barndomsminne. Jag ser fram emot det på gränsen till perverst mycket, vilket bara återigen bevisar att jag har svårt att vara kreativ om ingen ger mig en uppgift att lösa. Vilket kan vara anledningen till varför jag inte är jätteförtjust i sandlådor. Såvida ingen slänger åt mig en hink.

Nu har jag nog bestämt mig för att skriva en berättelse om en berättelse, och på så sätt försöka få folk intresserade av berättaren. Det kanske inte är världens bästa plan, men det är en plan and I'm sticking to it. Dessutom är ju en av de mest intressanta personer jag känner involverad: Me.

Faktiskt. En av de mer användbara saker jag lärde mig under hela mitt c-uppsatsskrivande var att 'a picture is worth a thousand words' egentligen inte är ett gammalt kinesiskt ordspråk, utan en reklamslogan. Teoretiskt sett i alla fall, jag har inte dubbelkollat.




REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".



1. Vilket år är du född?



2. Hur definierar du din personlighet?



3. Vilken är din bästa egenskap?



4. Vilken är din sämsta egenskap?



5. Vad söker du hos en partner?



6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?



7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?



8. Vilken är den hetaste kändisen enligt dig?



9. Vad gör dig avtänd?



10. Ett kärlekspar på tv eller film som du gillar.


Stulen från Emmeli. Med reservationer att jag inte använder ord som 'hetaste'.

 Nu har jag varit sketaduktig och skickat in första översättningen med säker 47 minuter till godo, vilket jag mycket väl påpekade när jag mailade in den. Jag hoppas bara att min gamla a-uppsatshandledare inte har utvecklat en avsmak för bantering...

I alla fall (var bara tvungen att påpeka hur fantastisk jag är).

Imorgon kommer alla ritualer jag någonsin drömt om att äga rum. Och jag har de senaste veckorna odlat fram en craving för white russians, mest genom att se The Big Lebowski, sedan pratat om The Big Lebowski, för att höra att Siâns kompis skulle ha ett Big Lebowski-party. De hade hyrt en bowlinghall, och fixat fram skjortor och drack white russians. I wanna! Det kan väl inte vara så svårt, tänker jag, tre ingredienser liksom. Sen minns jag när jag och Anna skulle göra samma drink uppe på berget på landet, av sprit som bussföraren John köpt ut. Blä.

Pointless remeniscense over.

På tal om igelkottar. Jag tror att pandor också har ungefär samma glädjebringande kvaliteter, bara det att man ser dem mycket mer sällan.