Your Window Into Madness

Så nu har jag kanske skrivit den sista salstentan någonsin? Förutsatt att jag får godkänt. Jag hade godkänt mig. Ulf och jag är tvillingsjälar, så han borde ju också vilja godkänna mig. Right?

En tur på stan, en flaska vin, inga kläder men ett par böcker. Hela världen stirrar på mig idag. Jag undrar varför?

Klassträff senare, efter en fika med brodern. Hur skall detta gå?

Det är konstigt. Det finns en tjej som jag läste svenska a+b med - vi hade ingenting gemensamt, umgicks inte på fikaraster och valde konsekvent olika valbara kurser när tillfälle gavs. Det vi gjorde däremot, var att plugga till en tenta samtidigt. Jag var i England sista tentan på a-kursen, hon och några andra hade inte tagit den. Det var kanske då det började? Sen vi slutade läsa kurser tillsammans (dvs halvvägs genom svenska b) har hon varje gång vi möts stannat och pratat med mig. Helt oprovocerat häver hon ur sig långa och ibland skrämmande haranger om hur hon inte gillar några av våra lärare (för petiga!), hur hon inte gillar sin "tant" (hon tittar alltid på tv!), hur korkade våra klasskamrater är (de försöker inte ens!), hur hon inte har pluggat i Sverige för att lära sig danska (nä!...fast sen crushade hon danska och vill översätta danska>svenska), och, mest intressant av allt, hur hon hatar vissa människor. Stockholmare! Studenter! Gamla människor! Staffan!

Alltid med brinnande ögon och knutna nävar berättar hon för mig om sitt hat. Och jag? Jag skrattar nervöst och säger saker som "oj då" och "jahaja".

Idag hände det igen. Det var länge sedan sist, men när jag klättrade trappan gick hon nedför den. Ett utdrag:

Ol' Crazy Eyes (stannar mitt i trappan, med cykelhjälmen på, precis i jämnhöjd med mig och sneglar likt en psykopat, och med monoton röst väser hon): Hur är läget?
Jag (svär tyst över att hon lyckades haffa mig): Bra, bra. Själv då?
Ol' Crazy Eyes: Jag har skrivit min c-uppsats. På danska! Jag har Lise som handledare. (pekar genom två väggar mot Lises kontor.)
Jag: Jaha, vad kul, lycka till med opponeringen. (försöker avsluta samtalet)
Ol' Crazy Eyes (tar ett steg upp mot mig): Hon är så petig! Går igenom allt med rödpenna. (försöker imitera Lises röst, men låter i verkligheten precis likadant som när hon imiterar sin gamla hyresvärd och en annan lärare hon beklagat sig över tidigare) "Här ska vara punkt, här ska vara komma. Du är guudkänd."
Jag: Ja, jaha? Grattis då, snyggt jobbat. (försöker avsluta samtalet)
Ol' Crazy Eyes: Jag frågade henne om jag var godkänd. Hon ba (samma röst) "Hmm, jaa, jag vet inte, jag måste prata med Björn...du är godkänd."
Jag (förvirrad): JaaAAaa...?(försöker komma på en variant på "lycka till med opponeringen"/"grattis" och avsluta samtalet)
Ol' Crazy Eyes: Jag frågade Björn om jag får skriva på danska. Han sa (fortfarande samma röst som vid Liseimitationen): "Jaaa, svenska, danska, norska, vi är nordiska språk!"
Jag (undrar om min glass har börjat smälta än): Jahahahahaha...?(försöker avsluta samtalet)
Ol' Crazy Eyes (oväntat aggressivt och ännu en gång ett trappsteg närmre): Jag hatar finskor!

Det här är, som sagt, inte allt. Det var mycket mer om hur jobbig Lise är - men hur glad hon var att ha henne som handledare - och hur mycket hon föraktade alla andras uppsatser och hur hon inte var intresserad av dem, hur mycket hon faktiskt hatar finnar och en finska i synnerhet. Det tog aldrig slut. Jag vet inte riktigt vad hon får ut av våra samtal, eller om hon tycker att det är normalt beteende. Men nu har jag åtminstone tvingat andra att genomlida samma dialog, nu kanske jag klarar av en omgång till.

Den senaste teliareklamen, med ungdomarna som är på startlinjen till den stora tågluffen ut i världen, är extra rolig då jag och Proppen upplevt exakt just det. Vi var på väg ut i den stora världen (förvisso via flyg innan tågen i Kroatien), och stod, knappt vakna efter en sömnlös natt i ett tåg på väg ner till Malmö, mitt det skånska medvetandet och undrar var flygbussarna går, ursäkta? Mannen svarar vänligt - på skånska - och pekar. Vi står konfunderade, säkert med öppna munnar, och försöker höra vad han sagt. Tackar snällt, och går ut genom dörren han pekat mot, där vi ställer oss och stirrar igen. Har ingen aning om vart vi ska.

Pinsamt nog kommer samma gubbe ut och ser oss stå där. Fortfarande förvirrade, hans utomordentligt tydliga vägbeskrivning till trots. Skånska är en dansk dialekt, det är bara att acceptera.

Alla som känner att det finns ett album som man inte får missa för allt i världen, eller åtminstone ett som man gillar väldigt, väldigt mycket, får gärna säga vad det är. Oavsett genre.

Jag HADE glas i foten! I flera (flera) veckor har jag märkt att något inte har varit riktigt som det ska med min vänstra stortå - som i "jag undrar varför det gör ont när jag vrider tån såhär, men inte när jag gör så här". Jag har undersökt och inspekterat, men ingenting funnit. (Om jag ska vara helt ärlig ger jag ofta upp tidigare än jag borde när jag letar efter saker som är små och vassa och helst inte ska finnas i mig. Hursomhelst.) Med tanke på hur mina fötter är antog jag till slut att det bara var en förhårdnad, eller en ny spricka. Jag trodde att det hade försvunnit, men så ikväll när jag kom hem och skulle tända lampor i mörkret trampade jag på en sladd och lyckades på något vis vira tån om den och dra (fråga inte) och AJ. Som i "AJ!!". Som i "dags för en ny undersökning".

Lång historia kort(are än vad den kunnat vara): Det var glas i foten.

Värre än att ha saker i sig som inte borde vara där (typ glas, stickor, nålar) är att behöva ta ut dem.

FÖ föraktar jag Morgan Spurlock. The man's an eejit. (Hey, två gånger på en dag!) FÖ2 ska jag köpa tyg i morgon.

Ibland tröttar folk ut mig. Tittade lite på en "kanadensisk dokumentär" om reklamfilmer, där man på en halvtimme diskuterade sex olika reklamfilmer som alla skulle ha "det lilla extra". Och för att alla skulle förstå fantastiskheten i just de här utvalda reklamfilmerna lät man ett gäng "experter" kommentera dem. Fair enough, jag gillar smarta/snygga/roliga reklamfilmer; jag orkade inte engagera mig i något mer konstruktivt en morgon som denna; jag kan lyssna på inombranschlig wanking.

Men. Det var en manlig speaker, experterna var alla män (av de tre standardtyperna "suave metropolitan", "äldre allvetare" och "cynisk lad"), och fem av de sex reklamfilmerna som behandlades hade, lustigt nog, ett väldigt "manligt" perspektiv. Bryr sig verkligen folk om vad just de här personerna har att säga om just de här reklamerna? Vore det inte mycket mer intressant att ha, säg, en blandning av experter och analyser? De sa i stort sett samma sak som varandra - om varje reklam. "Hi-LA-rious", "Yeah, I'll turn my phone off - when I'm in the pub - and the missus calls", "everybody can relate to this guy". Nej, det kan jag inte. Shut up!

Mest irriterande var när de svepte förbi ett public service announcement om en kvinnojour och stödlinje. De tyckte inte om den för den var så uppenbart riktad mot kvinnor. "No...I didn't quite get it." Eejits.

Någon dag ska jag ta och sätta mig ned och försöka reda ut vad jag egentligen tycker om versmått - men den dagen är inte idag. Jag behöver sova, och jag behöver tänka på något som inte engagerar mig på något plan av någonting.

Timmarna efter terminens sista översättningslektion flög förbi, jag har inte hunnit/orkat göra det som jag hade tänkt. Det är egentligen inget brådskande, eller fan-jag-har-inte-gjort-den- där-grejen-ångest, utan bara ett sparat nöje.

Som det senare kommer att visa sig så blir jag en blathering fool när jag håller föredrag. Eller i alla fall när jag försöker förbereda dem. Jag förvirrar mig själv med halvfärdiga meningar och viftande händer och drar skämt som inte riktigt passar in. Infotainment, visst. Erkänna att jag egentligen inte vet vad jag pratar om, not so much.

Stars - In Our Bedroom After The War

En av de lyckligaste stunderna i mitt liv är i nere i Kalmars Pub Kronan, ståendes längst bak framför bokhyllan, på ett bord, på det allra första Pang Musik!. Står man på ett bord på golvet framför bokhyllan längst bak står man mer eller mindre i ögonhöjd med den lilla kanadensaren som står på scenen.

Torquil of Stars: Generic line about how we're going to play a song from our first album..
Jag: WOO!!
Torquil of Stars: ...that never really caught on, but screw it, we like this song. It's called "True".
Jag: WOOOOOOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOO!!!

Och han ger mig en blick och skrattar nervöst.

Det här var när de precis hade släppt sitt tredje album och turnerade i ett land där det varit svårt att få tag på deras första, och de var på grund av sitt okändisskap tvugna att spela i källaren på Kalmar. Där förväntar man sig inte att det ska stå stalkers och stirra en i ögonen.

Men det var då. Nu, när de ändå hävdar att de har förlorat the gentle revoloution, har de blivit mjukare och allvarligare. Och lite hårdare. Och nu får Amy I-have-the-most-captivating- voice-in-the-world Millan sjunga mer än någonsin förr. Och det som var på god väg att vara helt på deras förra album är nu fulländat: de har stämt sina eleganta toner och sofistikerade röstskiftningar till perfektion. (Pretto) Och det konstiga är att jag inte förvånas, det här är vad jag förväntat mig. Allt passar, allt är som det ska.

Och introt. På alla deras album har de haft ett talat intro, ibland inblandat med några enstaka toner, ibland ensamt. Och jag älskar dem för det. Från första skivan Nightsongs Baudelairecitat, genom alla medlemmars "I am [name], and this is my heart" på Heart och "When there is nothing left to burn, you have to set yourself on fire" på Set Yourself On Fire till nu: "All the blood and the treasure and losing it all, the time that we wasted and the place where we fall; will we wake in the morning and know what it was for, up in our bedroom after the war?". Adores it!

Betyget får väl stå för mig, jag vet inte hur många andra som skulle hålla med. Videon är live, för att minnas det som en gång var.

Betyg: 5

Har jag nämnt att jag inte gillar poesi? Vet ni, jag tror att jag har nämnt att jag inte gillar poesi. Vad är en viktig del av poesi, frågar ni? Versmått. Vad är en viktig del av det hebreiska versmåttet som återfinns i Gamla testamentet, specificerar ni? Parallellism, tydligen.

Jag har tänkt på den där parallellismen hela dagen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi har suttit och jobbat med vår presentation om Bibelöversättning idag, och jag på något mystiskt vis verkar ha blivit ansvarig för Höga visan. Men också efter att jag kommit hem har parallellismen besvärat mig. Varför? För att den kanske inte finns.

I den SOU från -74 som vi i stort sett baserar vårt arbete på skriver de att parallellismen är väldigt viktig för versmåttet i Bibeln. Men de skriver också att den kan vara fullständig eller partiell, och i antingen alla, några eller ett av de semantiska, syntaktiska, morfologiska, prosodiska eller klangliga elementen. De kan vara överlappande, de kan var hiearkiska, de kan vara synonyma, de kan vara omvända. Och i svensk översättning tycker de att det är viktigt att ha en relativt fast rytm, med 2, 3 eller 4 betonade ord per versrad.

Vad innebär då detta? Det innebär att det kan se ut hursomjävlahelst. Alla verser jag har valt att plocka ut som exempel på hur bibelöversättarna har försökt följa dessa principer i Bibel 2000, har i sina motsvarigheter i kyrkobibeln från 1917 en annan sorts parallellism. Det går nämligen att hitta den väldigt tillåtande parallellismen överallt, bara man anstärnger sig lite. Det är irriterande, och frustrerande, och får mig att känna mig väldigt osäker på om jag har förstått parallellismen överhuvudtaget.

Dessutom har jag blivit lurad av Svenska kyrkan. Jag trodde min Bibel var den som kom ut 1917, inte en varsam språklig revision. Det här späder bara på den tillbakahållna vreden som jag fortfarande när för att mina "ord på vägen" som jag fick av min konfirmationspräst är verserna som sägs i andetaget innan Kol 3:18 "Ni kvinnor, underordna er era män, som det anstår kristna." (Men egentligen står där "I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i Herren") Hur skulle jag någonsin kunna ta det på allvar? Jag undrar om Paul eller Grodfejs eller Per-Hilmer eller någon av Ingelorna ens tänkte på att det var till mig de rekommenderade verser ur ett av Paulus mest misogyna alster. Friggin Paulus.

Men nu är jag bara bitter. Bittrare än jag var när jag började skriva det här inlägget.

The Apples In Stereo - Electronic Projects For Musicians

We are The Apples In Stereo
You hear our records on the radio
We're The Apples In Stereo
You hear us rocking at the rock n roll show
We wanna make you feel allright
We wanna make you see the light
We wanna make you dance all night
(The Apples Theme Song)

Harmlösa hippies. Någon har tagit för mycket droger i sitt liv och tycker att happy-go-lucky-musik duger. Vilket det gör. Det berör inte, men det upprör inte heller.

Betyg: 3  2.5

Jag är en nörd. Jag har alltid trott att jag var en tönt. Jag hade töntskorna, jag hade McTönttröjan. En tönt kan jag leva med att vara, jag har lite svårare att acceptera nörd. Me tönt, Anna nörd.

Men så är hela universum emot mig. Nörd-Karin? Pah! Jag behöver inte ens ett tillnamn. Det finns ingen annan Karin tillräckligt nära för att det är motiverat med ett. Jag har inte upprepade gånger träffat en annan och samma Karin i sociala sammanhang sen jag var fjorton. Då var jag Stockholms-Karin, det kändes lite mer sofistikerat.

Inte för att jag tror att det kommer fastna - för det finns som sagt inget ordentligt behov att skilja mig från studierektorn på annat vis än att lägga till hennes efternamn. Folk jag umgås med har andra Karinar, men det är inte några som delas av andra i omgivningen. Jag är inte en som smeknamn fastnar på heller. De har alla glidit av: Lill-Karin, Kaklusin, Kummin, Kakan.

Diskvatten i ansiktet! Diskvatten i ansiktet! Finns det någon värre känsla? I THINK NOT!!


Blod överallt!

Idag har varit en sån där typisk nonsensdag, den där sortens dag som ibland är det bästa som finns och ibland deprimerar livet ur en. Den kan också, som idag, ligga någonstans i mitten och vara skön men föra med sig lite känslor av rastlöshet runt, säg, halvsjutiden.

En typisk nonsensdag går inte att berätta något fantastiskt intressant om - bara en massa småspännande detaljer.

Som att antalet barn i den autismrikaste familjen i USA är sex - varav fem har autism.

Och att två tonåringar som skulle hämnas på/mobba en annan tonåring i London tyckte att det lät som en bra idé att hitta instruktioner på flytande sprängmedel på internet, följa dessa och sedan hälla in det genom den tredjes brevlåda. Resultatet, om ni inte redan har hört det, var att tre hus helt demolerades. En person dog. Han var 26. Helt sjukt.


Annars har jag börjat med översättningen. Det känns skönt och lite roligt att jag faktiskt har läst en av böckerna som ska behandlas (Sayers), men lite oroande att jag har läst den i svensk översättning (Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben). Jag tänker ta mig våldsamma friheter den här veckan också.

Däremot har jag inte börjat på Harlequins provöversättning än, men den verkar lite förvirrande. Som sagt, fel vinklar, och oväntade hopp.

Mitt liv har mer och mer börjat centrera kring kålrötter. Plötsligt köper jag dem, står och letar efter den största jag kan hitta, ringer Mike i triumf när jag lagt vantarna på en bjässe för åtta spänn. Plötsligt finns de närmre till hands som referens när jag letar efter ord (på grönsaker, på kulturarv, på betalningsmedel). En kväll satt vi och sökte efter skillnaden mellan turnips, swedes och rutabagas (etymologiskt 'okänd förled plus NEEP', 'infördes till Skottland från Sverige', 'av svenskans dialektala rotabagge').

Jag har velat skriva kålrotens lov i flera veckor nu. Men jag har fortfarande ingenting att säga.

MarioKart till Wiin är en besvikelse. De nya banorna är inte särdeles nyskapande, de retrobanor som kommit med inte de rätta, battle moden är inte ett dugg intressanta, och man kan inte låsa upp nya saker om man spelar multiplayer. Teh sux.

Men det är fortfarande ett MarioKart och är fortfarande bättre än alla andra dumma bilspel i världen.


...utom versionerna till SNESen och GCen. Åh, vad de är bra! Note to self: must get the double dash pregnant.

Jag gillar hur damen i den gröna kavajen hos Rachel Ray försöker prata upp generiska store-brand-produkter genom att hela tiden nämna FASHION CAPITAL OF THE WORLD London i varje andetag.

Have you heard of Boots in LONDON? It's a store, in LONDON, where they sell their own brand of moisturizer. And when they started selling it in LONDON, one tube was sold every 2.3 seconds. Whenever people go to LONDON, they just stock up on it.

Woman, please. Boots? Det finns minst tre Boots enbart på high street i samtliga engelska städer.

Jag kom in på min sommarkurs, "med pratbubblan som kommunikationsmedel". Jag och femton andra. Etikkursen som hade platsgaranti drar in 81 antagna.

Jag tänker mig att det är större chans att stöta på ärkefienden och förföljaren Skägge bland 81 etikare än på 16 serieister. Men den som lever får se, han dök ju upp förra sommaren trots allt. Och trots att vi läst ett flertal kurser tillsammans nu verkar han fortfarande låtsas som att han inte vet vem jag är. Det störiga är att det stör mig.

Sun says: Clean your windows! I shine, show people how dirty they are.


Idag är en väldigt glad dag. Hjärtat bultar av kaffemissbruk (visst låter det väl som en strålande idé att sätta på bryggaren när man kommer hem från ett flerkoppsfikande?) och ljus framtidstro och allmänt gott presens. Dessutom, när jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt pratade en gammal tant med mig. Hon log och kisade med ena ögat och sa "om det inte finns barn i närheten brukar jag gå över när det är rött", och jag skrattade hjärtligt och högt. Jag vet inte varför, om det ens var menat som ett skämt, men det var det roligaste jag hade hört på länge (verkade det som). Jag vet inte heller om hon menade att jag skulle vara barnet hon ville föregå med gott exempel för, eller om det var bebisen som låg och sov i en barnvagn på andra sidan gatan. Eller vad. Men det var roligt.

Jag vill gärna tro att gamla tanter är vänligt inställda mot mig per default, och inte att det bara är något jag inbillar mig för att jag älskar dem instinktivt.

De bästa tonerna är de som står ensamma och skiljer sig från resten på minsta möjliga nivå och ändå lyckas trycka in magen på en. Sofistikerad variation. Det lilla som betyder mycket. Jag har en ohälsosam förkärlek för dylika toner och informationsmättade bilder.

Exempel: 3.20 in i Krush med Stars eller vilken ruta som helst ur min redan sönderanalyserade men icke färdigbehandlade favorit City of Glass av Karasik & Mazzucchelli.

Jag tror att det jag gillar är möjligheten att göra sig själv delaktig, att man tar ett verk och gör det ens eget. Att söka sig igenom lager av självklarheter eller oviktigheter och hitta något nytt. Kanske hitta något som betyder något för en. Jag gillar tanken att allt kan betyda allt - det enda som krävs är att man vet vad man ska leta efter och känns sig trygg i sitt val att förhöja vissa detaljer och ignorera andra. Det är en lek som aldrig tar slut eller blir tråkig. Så länge man minns att ett slottstorn ibland bara är ett torn.

I Love You But I've Chosen Darkness - Fear Is On Our Side

Best. Band name. EVER.

Och precis lika emo som det låter. Jag gillar hur lite vikt som lagts på sången, men hur framträdande den ändå är. Jag gillar de inte-så-subtila-tonartsbytena. Jag gillar det tunga 80-talsarvet. Men ta mig tusan om det ändå inte framkallar en stark längtan att baka cupcakes och gå ut i solskenet och ha picknick. And I don't even fricking like picnics!

Betyg: 3.5

The Who - Who's Next

Ja, jag skäms lite. Min allra första Who-skiva. Det märktes att det var dags när det tog mig hela introt på Baba O'Riley att indentfiera vilken grupp det var på Lotta och Peters spilla-vin-på-nya-vita-soffan-fest (FYI, alla eventuella rödvinfläckar var inte mina). Det är ett långt jävla intro.

Alltså: Våren går i den dammiga gubbrockens tecken. För två år sedan var det nedsunkad mansrock. Är det en förbättring eller en livets cykel vi beskådar?

Annars är bedömningen infekterad, jag kan inte lyssna på det här med öppna ögon. Legender väger tungt, och tiden likaså. Jag gillar det (hur skulle jag kunna låta bli?), men på vilka grunder? Det är tryggt, lite som att komma hem.

Betyg: 4

Jag tror nog faktiskt att valborg blir bättre och bättre för varje år som går. Och allt ni behöver veta är att jag inte gjorde bort mig - i år slogs jag istället. Hårt och imponerande! Men slätade över allt med kramar och kärlek och OTVUNGEN GENEROSITET. Tacken blev som vanligt förnedring och hån av musiksmak.

Annars är det värsta sociala veckan: Proppen och Bråk/Ligist/"Snygg"/Ny/Adjektiv/GI-Anders stannade över natten, ikväll sitter Jonas nummer 2 och Mike och ska precis ge sig i släng med en gemensam Mass Effect, imorgon blir det exaltedångest/glädje med Sanna och den Stora Avslutningen blir kalaset på lördag. Jag känner mig inte riktigt som mig själv...men jag gillar människor, bara jag gillar dem.

Om nu bara översättningen ville göra sig själv.