Your Window Into Madness

Jag sitter med hjärtat i halsgropen och kommer göra så i 4500 ord till. Jag har satt upp egna special-special nano-regler, som gör denna natt mellan onsdagen den 28 och torsdagen den 29 till den sista november. Om jag inte skriver klart min jävla helvetesroman inatt som kommer det aldrig att hända. Både bra och dåligt råkade jag nämna det för alla på skrivträffen, så slutspurten för de tävlande har nu börjat tusentals ord för tidigt. Jag kommer vara ett vrak imorgon, förhoppningsvis en vinnare också (som i 'jag skrev alla mina ord, Hurrah!'-vinnare, inte nödvändigtvis 'Ha!-jag krossade all som var dumma nog att utmana mig'-vinnare). Det var bra att lägga ut alla mina kort på bordet, för nu har jag inte bara natten att kämpa mot, utan även en galen ärkefiende som dessutom ligger knappt 2000 ord före. Det var dåligt för nu kommer jag inte kunna lura mig själv med att jag kan gå upp tidigare imorgon och skriva färdigt innan skolan (skulle ALDRIG hända), plus att det verkligen är hetsskrivning på hög nivå. Det innebär skitord och halsbränna imorgon.

Snart är mitt mutgodis slut också.

Och jag sitter och fnissar självgott hela vägen igenom. Sen mumlar någon något om 'spel', men då stoppar jag fingrarna i öronen och sjungskriker 'KONSOLLER KONSOLLER KONSOLLER'. Allt är bra.

Planen: 25 000 ord på två dagar. Easy-fucking-peasy-lemon-goddamn-squeezy.

Mike (apparently): I, er, sort of told my mum we would, er, cook Christmas dinner.

Efter att ha stängt dörren till rummet de kallar 'Coconut' bakom mig, pekar jag hjälpsamt på mina skor och frågar: 'Take them off?' (ingen har sagt något om att ta med sig tofflor). Hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet (jag är dum i huvudet, jag är här för en pedikyr) och säger djupt ner i halsen 'yeus'. Det är fem år sedan sist, ett annat land, en annan förhoppning. Jag är både lättad (inget kallprat) och bekymrad (jag minns senast, då konversationen gick från mig, till Skrufs, på franska över till en 16-åring, på slovakiska till hennes mamma, som satte igång med att slakta mina fötter) över att vi inte kan prata med varandra. Hon undviker systematiskt min blick, ger mig ingen chans att förläget skratta och skämmas och be om ursäkt för mina fötters tillstånd (jag har ändå förberett mig, en månads egenhändigt filande av hälar och stortår). Istället klättrar jag upp i det som måste vara en gammal tandläkarstol, vet inte vad jag ska göra med mina ben då hon ställer in och justerar fotstöden. Väggarna är målade i en syrenlila och de starka lamporna i taket tvingar mig att blunda - jag är lättad, jag vill inte se hennes instrument, vill inte se henne närma sig min hud med skalpeller och tänger som sliter. Men jag känner dem, kall metall, något vasst, något som skrapar (och visst, där var min blåsa på lilltån, där är den inte längre), något som petar och sticker. CD-spelaren som står i hörnet bältar inte fram den gamla vanliga musiken (den som driver mig till vansinne med sina evinnerliga panflöjter) utan något som bara kan ha producerats under det tidiga 90-talet, samma sorts musik som dr. Alban gjorde, fast inte lika dr-Alban-besudlad, och över den hör jag det ständiga tickandet från klockan som det står KARLSSON på. Jag försöker att inte sparka henne i ansiktet när nerverna skickar ilningar och ryck genom mina ben (jag är nästan lika kittlig under fötterna som jag är i sidan). Hon filar på mina fötter på samma sätt som jag filade på min smörkniv i träslöjden (utan rädsla). Efter en stund lindar hon in mina fötter i varma handdukar, släcker lyset och lämnar mig ensam utan ett ord, ljud eller förklaring.

Hon kommer tillbaka. Hon ger mig inte en enda blick, tänder lampan och fortsätter med arbetet. Hon smörjer in mina fötter med en scrub, det gör ont men det är skönt (det är den känslomässiga motsvarigheten till äckelgott) och det sympati-ilar i svanskotan och foten hon inte håller på med (jag gråter nästan). Jag tar mod till mig och sneglar ner på henne, kan inte avgöra om hennes ansikte utstrålar förakt, illamående eller koncentration. Hennes namnskylt säger Santia (diplomen för avklarade kurser på väggen säger Nathalia och Daina). Jag vill inte ha något nagellack, hon säger 'fjinish', jag fastnar med kjolen i stolen, sliter mig loss, och försvinner ut genom dörren till rummet de kallar 'Coconut' med svansen mellan benen. Mina fötter är oljiga och halkar runt i skorna som inte är tofflor för ingen har sagt mig att jag borde ta med några. Jag kom undan utan förödmjukelsen att bli given en tjugo centimetersremsa plåster.

Där min skrivknöl hade suttit om min hand hade varit spegelvänd (inte som höger-vänster, snarare upp och ned), dvs sidan av tumleden, gör ont. Det är för att jag fortfarande inte kan räkna stavelser i huvudet, jag måste slå ut dem medan jag säger/tänker dem. Så vuxen är jag. Hexameter är ta mig tusen inte det enklaste här i världen. Men sen när har det varit skamligt att offra innehållet för formen? Juust det, aldrig.

Nanon vill inte med sig just nu -en liten källa till panik för jag vet att jag inte kommer ha den där tiden i slutet av november som jag egentligen behöver. But I'm a winner, goddamnit. Inte en ödmjuk sådan, men banne mig EN. Men som en oväntad bonus känner jag mig förvånansvärt zen med utbildningen just nu, skickade in den svensk>engelska med en minut till godo, har skrivit in den engelsk>svenska i datorn och den verkar inte mördande (dessutom finns det en advantage Karin i den), och till nästa vecka slipper jag Hazlitt. I'm cool.

Dessutom är jag inte lika kinkig idag. Bonus (ett av de många uttryck jag översatt från engelskan (org. bonus))! Har till och med lyckats med fas ett av Planen mot Tröttheten. Och tedrickandet har inte ställt några problem på flera dagar nu (faaan, jag som hade lovat att inte jinxa det).

Jag hade massor av saker att säga, men så får ni nöja er med den här skiten istället. Vad är det för stil? Note to self: om du känner att du skulle kunna klara av att skriva något intressant på bloggen, så gör för guds skull det. Vänta inte tills du inte orkar längre eller skjut upp det till morgondagen. Det funkar inte så.

Jag är lite grinig, och tom i huvudet, och rädd för att jag har varit det i ett par timmar redan, och att det har varit pinsamt uppenbart. Nåväl.

Mellan allting som var tvunget att göras i helgen har jag haft julstämning. Faktiskt. Den där obeskrivliga längtan efter att få göra något (fixa en inflyttningskorg till Aida! Sticka ett par vantar (i år igen)! Sy en NaNo-väska! Baka! Koka sylt!), jazz i skivspelaren, långkok, begynnande julklappsångest (/glädje). Jag bakade lussekatter, vi rostade kastanjer i den öppna spisen - eh, invigde eldstaden (de förra ägarna var uppenbarligen töntar som aldrig testade den)- drack kanna på kanna av te (and I slept beautifully).

Bläh. Den överväldigande tröttheten. Jag tycker inte om den, den förlamar. (nonsensparentes (än så länge i alla fall): nu kan jag ändå stå ut med tröttheten på ett plan, för just nu har jag möjligheten till ursäkt och även i sådana fall till en lösning. Men om jag inte undersöker möjligheten kommer jag ju aldrig komma till den delen, den med lösningen, utan kommer bara skylla allting på det enda 'kanske:t'. Men det är jobbigt, jag har svårt för telefonkontakt med institutioner och när jag inte vet vad det är som gäller, så jag har fortfarande inte hört av mig för att säga att jag inte vet om de vet att jag vill prata med dem, och kan jag få en tid, tack. One of these days.)

Bla bla bla bla bla bla bla bla. Bla. Bla bla bla. ($5)

Så min slutsats av min stilanalys av Jonas Karlssons novell 'Lotten'? - det är hans avsaknad av stil som är stilen.
Helloo, U!

Idag hade jag tänkt skriva ikapp min nano, men tyvärr kallar dammet på golvet på mig (Me: Shut up, shut up, shut up!). Och Dave Eggers (undrar vem som skulle vinna en kamp mellan Eggers och dammpartiklar?). Dessutom fick jag mina nano-merit badges igår, så det gäller att fokusera. Även om jag redan tagit the procrastination badge femton gånger om känns det mer legitimt att göra det igen.

Och som en lustig parentes skrev jag mitt bästa och mest inspirerande inlägg i juli - EVERYBODY loves me!

Så jag tänkte att ni skulle uppdateras.
Hemtentan går ungefär lika segt nu som då (om inte lite segare, jag börjar ju bli trött och hungrig) och jag kommer på mig själv ibland med att bara sitta och slösurfa. Jag sitter också och tänker på hur dålig min analys är, men lite på hur dålig min senaste textanalyshemtenta var och hur bra det ändå gick på den. Jag kanske kan klara den här också? I vilket fall blir jag lite gladare när jag tänker så och tycker inte att det "inte är värt det" och stänger ner och går hem.

Och jag uppenbarligen valt det svåraste folket att spela i Travian - how was I to read up on the subject before I started? Min förhoppning är att det skrämmer andra spelar snarare än provocerar dem.

Tack, Linus Holmsäter, för att du använder samma nätverk som jag och delar med dig av dina iTunes så jag kan få lyssna igenom Kents senaste. (Fattar ni att precis när jag skrivit det där så drar han?! Tyst blev det, helt tyst. Jag undrar om han märkte att jag lyssnade eller om han bara tröttnade på att häcka på svc. De andra töntarna har låst sina bibliotek eller tillåter max fem besökare om dagen. Pah!)

Hemtentan går inte särdeles bra, jag förstår inte hur jag ska skrapa ihop fem sidor utan att ta till min vän litterär läsning. Jag har redan börjat tolka Patrik Ohlsson mesiga karaktär baserat på den enda spännande ordbildningen i hela novellen. Oops. Annars sitter jag och chansar på varför Jonas Karlsson insisterar på att skriva så förbannat korta meningar. Om det inte vore för dem så hade jag nog tyckt om den. Det och "dom". (<uppenbarligen lättpåverkad i sitt skrivande)

Nu vet jag dessutom hur man skriver en postmodern roman.

Klockan är alldeles strax halv ett. Mike kom precis hem från jobbet, jag har två paragrafer och allmänt uppfixande av jääää* aboriginunderstreckaren kvar och vill bara sova och skolka imorgon. But, noo. I'm a good girl now.

Jag tänker inte dra isär hela Christer Spolins insändare i lördagens DN, men här är ingressen (som han i och för sig inte har skrivit själv. Shat app!)

Det "oförklarliga" ungdomsvåldet är kanske inte så oförklarligt. Våld i spel och filmer påverkar unga killars sinnen, skriver Christer Spolin. Lägg till droger, gängmentalitet och en vuxenvärld som inte sätter gränser så har vi en farlig kombination.

Hallå, försöka behandla symptomen och inte orsaken? Vad sägs om att droger, gängmentalitet och en vuxenvärld som inte sätter gränser räcker som farlig kombination? Att de spel han syftar på inte är tänkta att spelas av de 15-17-åringar han pratar om?

Jag var lite rädd att något sånt här skulle följa skolmassakern i Finland, ryktet säger att han bland alla sina YouTube-videor hade en hyllning till Hitman: Codename 47. Men det är väl det som är nyckelordet här, bland. Som tur är var det här bara en insändare (huvudinsändare, men ändå) och som sådan begränsad till pappersupplagan, och dessutom inte helt fördömande och blind på tv/data-spel.

Nej, jag orkar inte mer. Det enda jag kan tänka på är Eddie Izzard som pratar om den seriemördande, skosamlande transvestiten som bodde i en grotta. "'It's because he's a transvestite' - yes, a fucking weirdo transvestite. [I'm an] Executive transvestite."

Jag försöker skaffa vänner, försök 239.

Runt ett bord i en korridor i Ekeby sitter en grupp människor och samtalar, de flesta har vid ett eller annat tillfälle bott tillsammans, förutom en (vi kan kalla henne Sofokles). Det är mörkt och god stämning, radion spelar Rix FM.

Emma: ...så då erkände jag för mina kompisar P&F att jag dömer folk efter deras musiksmak.
Jag: nickar förstående
Sofokles: Jaha? Varför då?
Emma: Jo, men såhär. Jag har en kompis som jag inte umgås jättemycket med, vi träffades i början av terminen, och jag kunde inte placera honom någonstans, så jag var tvungen att frågade vad han lyssnade på. Och han ba 'jo, men jag lyssnar på glad musik, musik som jag kan relatera till...(historiens dramatiska slutpoäng) och så lyssnar jag på [en av de artister som Karin hatar mest i hela världen, men vars namn har censurerats för att inte kliva på någons tår (någon flers tår)] !!!
Jag: gasp!
Sofokles: Och...?
Emma: Ja, så nu kan jag inte umgås med honom längre.
Erik petar på Emma för han har tydligen något viktigt att säga, hon vänder sig bort.
Sofokles, vänder sig till mig, anklagande: Så vad spelar det för roll om han gillar något som hon inte tycker om? Jag tycker att det är så det ska vara, att alla tycker om olika saker.
Jag, uppenbarligen personligt ansvarig för allt lidande och alla hatbrott i hela världen: Eh, jo, asså...jag tror att problemet är om man verkligen hatar en artist jättejättemycket, eh, inte känner personen så bra än, så öh, kanske man har svårt att förstå HUR den kan tycka om något som är så fruktansvärt...(försöker reparera skadan) det måste ju vara något fel på den personen då, tycker man.
Sofokles, väldigt kort och aggressivt: Ja. Nej. Jag tycker det synd att det ska vara så. (vänder sig demonstrativt om och lämnar festen en kvart senare)

Det som kommer vara roligt när jag kommit över att jag fick en person att ställa sig upp och gå, är att det egentligen var Emma som var den onda. Det var hon som tog upp ämnet med en så hård approach, det var egentligen bara taskig tajming för mig som plötsligt var tvungen att försöka rättfärdiga beteendet på en generell nivå. När Emma väl vände sig tillbaka igen var Sofokles all love and sunshine med henne, till råga på allt! (men citat Emma senare på kvällen: Jag tycker det var värt det.)

"när man är kompis med [Karin och Agnieszka] behöver man ingen tv"


Nu är jag sen och kommer inte hinna hem och borsta håret innan jag ska träffa mina propra vänner. Tusan också! Nano på tåget i alla fall, om jag inte somnar.

Idag var jag i skolan i elva timmar. En pinsamt stor del av den tiden har spenderats på nätet (tvivlare kan spana in kommentarerna på Sannas blogg), en liten del har gått till att översätta en business-artikel (det låter som rotvälska i mina öron, men på samma gång inte helt fel. Antal gånger som ordet 'kunskapsbaserad' nämns: 43), en skadeglad del har gått åt till nano (drygt 400 ord kvar till 10.000! och krig som vunnits!), och en överväldigande stor del har tillägnats Exalted. Jag tror nästan att hela första timmen av 6-9-nanopasset svaldes av "men Himmel gjorde/minns du när/varför litar inte/finns det någon som tycker om oss utan att förvänta sig något av oss?/jag vill inte dö" och en del förklarande kommentarer till Peter, som stackaren satt bredvid och tvingades lyssna.

Jag har alltså inte så mycket att rapportera. Jag skulle kunna slänga upp en tjusig bild jag tittade på lite för länge i ett illa maskerat studieflytkförsök, men jag vet inte om jag orkar. Oh, go on! Treat yourself.

Så när jag lyssnar på Rilo Kiley-skivan känner jag igen den första låten inom fyra toner. Inte 'har jag hört den här tidigare någonstans?' utan 'var har jag hört den här låter upprepade gånger tidigare?'. Så jag går igenom blandskivorna jag har fått, de fåtal följa-med-musiktidnings-skivorna jag har, försöker leta efter en bild i hjärnan att pussla ihop ljudet med. Efter en eftermiddags frustration bestämmer jag mig för 'skit samma', sätter mig ned för att inte plugga, och det slår mig med full kraft i hjärnbarken. Annas bil. Inte den vid det här laget smått legendariska blandskivan, utan i Annas bil: du hann före, din jävel! Silver goddamn Lining.

Jag försöker intala och trösta mig med att det är en av de sämre låtarna på skivan.

Annars tycker jag mer och mer om 'ego-fluffare' för 'ego-stroker', i synnerhet då det bara verkar vara jag och Agnieszka som associerar 'fel'. De är så oskyldiga, Peter Brandt och flickorna.

Man vet att man är lite hormonell när man börjar grina för att:

*ens lokala ICA-handlare bygger om och allt blir 'så fint'
*de 70.000 biljetterna till Shanghais Special Olympics såldes ut för 'länge sedan'
* SJs tv-reklam
*man tänker på en liten igelkott som ramlat ner i ett hål
*man lyssnar på en cheezy låt man förälskat sig i
*en gammal tant i Texas säger 'I love Jesus...but I drink a little.'

Men faktiskt. Jag är glad nu OCH apokalypsens tredje ryttare.

Först: på vägen hem inser jag att mina (nya) vinterskor 1.) bygger upp en snöklack om underlaget är det rätta och 2.) är för enkla att flippa in snö i när man går normalt med normala steg.

Sen: nörderi.

Varför ljög jag inte? Jag hade tänkt ljuga och garantera överlämning och planer för hur det skulle funka, ännu mer så när Onåd själv uppenbarligen har lyckats mygla sig ur en överenskommelse. So what om jag inte skulle kunna återvända till hennes område av Labyrinten igen, eller hela för den delen. Det är ju inte så att jag några ärenden där nere eller skulle gå ner ensam och vilse. Det är mesiga snäll-"kan vi inte kompromissa"-Noriko med det blödande hjärtat som alltid måste hålla avtal och skona alla inblandade, inte ey-yo-let's-go-Noriko. Fast å andra sidan så hade snäll-Noriko kunnat slå bra övertygelseslag och stå ut med en utdragen förhandling, heart-of-stone-Noriko could not. Och faktiskt blev ju slutresultatet väldigt lyckat ändå, kaos är alltid trevligt. I synnerhet när man själv inte ens är i närheten av att dö. Men det var lite jobbigt att bara gå iväg, framför allt när igelkotten vädjade. Anyway, snäll-Noriko dog lite idag. Han har blivit någon sorts realist...lite grann i alla fall. Hela vägen hem ekade Maxïmo Park i hjärnan "I've got no-one to call in the middle of the night anymore, I'm just alone with these thoughts (love is a lie)". Jag undrar om det ska betyda något?

Så har årets NaNoWriMo börjat. Jag är trött men pigg men slut men stirrig och jag har glömt vartenda ord jag någonsin kunnat. Och så verkar det inte bättre än att jag skriver någon sorts fantasy. I don't know fantasy! Min plot är 'två personer möts och ska ta sig någonstans för att göra någonting'. Spännande, eller hur? Huvudsaken är att alla är på det klara med att ingen kommer få läsa ett endaste ord av den, då letar jag hellre fram förra årets skapelse och högläser avsnittet där Tittar-efter-fåglar och Tar-i-med-hårdhandskarna står i en kö som de till slut lämnar för att gå och köpa godis. Eller den 700 ord långa utläggningen om varför Sover-med-sockorna-på när han blir tonåring plötsligt inte går att väcka (hans vänner skapade smeknamnet 'Sover'). Eller varför inte Fågelns alla drömmar? Det var skräp. Men det här är skräp.

Ord än så länge: 761