Your Window Into Madness

Although it's not, it's the really, really old year.

Jag är utomlands och snål, så alla nyårsönskningar skickas ut här!

Gott nytt år, allesammans. Hoppas att de som haft ett dåligt år får ett bättre, och att de som har haft ett bra får ett lika gott igen. Complete with tacky image and everything.

Bara en kortis (och löften om framtida inlägg som kommer att väcka avund bland er alla. Mest Agnieszka.).

Inget katt för mig. Inte just den där i alla fall, och återigen är det den överlägsna kommunikationsformen e-posten som har satt käppar i hjulet för mig. Annars blommar vårblommorna. WTF, mates. WTF.

Precis i tid till att jag har lagt av mig med min Rynglish (bråken rööschan iinklich) har jag plockat upp the goddamn Kitteh Pidgin.

Typexempel:

I köket, tillsammans med Mikes mamma
Jag: I are peelin teh sprouts, praparin for krissmas.

Hos Mikes moster och morbror, framför Katten
Jag, as Kitty: Im in your baskit, hatin teh puppy.

Mike fnissar lite, men alla andra låtsas som att de inte hör. Och lika bra är väl det, jag har vant mig lite vid den här rollen som den excentriska, oförståbara utlänningen. 'Tis a part I play well.

Hur söt är inte den här lilla katten och hur gärna vill jag inte att hon ska bo hemma hos mig?

Mike och jag har slagit motherland. Inte mitt sa mycket som hans. Just a brief update, nothing going on. Men ingenting att gora under jullovet, school-wise, och det ar sa skont att jag inte har lyckats inse det an.

Jag förstår inte varför jag blir så nojjig av doktorer. För, ja, jag ska dit om en timme nu. Och det är ingenting, jag vet att det är för ingenting (ett blodprov!), men ändå har jag de senaste dagarna varit helt stirrig (i synnerhet 'när jag tror att ingen ser mig' tydligen). Inte ens resultat av blodprovet är jag särskilt orolig över, vilken bäst kan illustreras med att jag inte vet vilken av utgångarna som skulle vara 'i värsta fall'. Antingen, i värsta/bästa fall, producerar sköldkörteln inte ett hormon som det ska och jag kommer få ta tabletter i resten av mitt liv (men kanske inte sova lika mycket, eller få en varmare näsa om vintern), eller, i bästa/värsta fall, så gör den det och ingenting förändras på någon nivå eller aspekt.

Jag misstänker att min blindtarmshistoria inte hjälpte direkt (den korta versionen: Sjukvårdsrådgivningen - "Åk till akuten!", Akuten - "du kanske har ett monster i magen", Sjukvårdsrådgivningen - "Ät a-fil och blåbär", Vårdcentralen - "Men...åk till akuten!, Akuten - "Jaha, mjaha, ja, vi får väl lägga in dig då. Ojdå, hoppsan, det blir nog operation inatt."), men redan då sköt jag upp att ringa så länge jag kunde, låtsades att jag bara 'mådde lite dåligt' och gjorde uttalstentan som om ingenting var konstigt.

Jag undrar om det inte är interaktionen som skrämmer mig. Som med blindtarmen, att jag inte kunde förmedla hur det gjorde ont och hur ont det gjorde ("1 till 10? Jag vet inte, vad är är en etta och vad är en tia? Det gör ont, men inte jätteont. Värre än mensvärk, men jag dör ju inte."). Eller kanske för att jag inte tycker att min oro tas på allvar, även om jag faktiskt är mycket väl medveten om att den oproportioneligt stor (ett blodprov!). Det var liksom inte så kul att få höra att jag kanske hade ett monster i magen ('fast vi tog ju ett gravtest') efter att inte ha sovit eller ätit och spytt och haft ont vid en särskild punkt 'på höger sida' i några dagar. Och att dagen efter få höra hur kirurgen glatt säger 'Ja, det var ju tur att jag verkligen propsade på operation i alla fall' (först skulle de bara dränera), för då undrar man ju onekligen: vem ville inte det? Nu när jag skiver det här märker jag att jag kanske blev mer traumatiserad av det än vad jag trodde.

Att de inte vid första akutbesöket inte hittade något (förutom väldigt höga infektionsvärden, tydligen) är inte det som var det jobbiga, eller att sjukvårdsrådgivningen gav så olika besked, för jag förstår att kroppen kan gå sönder på så många olika sätt och att det inte är lätt. Men just grejen att jag var rädd och att det inte kändes som att någon tog det på allvar, det är det som sitter kvar och spökar. För mitt bra läkarbesök, det som gick så smidigt men ändå var infekterat av rädsla, och som jag inte minns så mycket av för att det har överskuggats, var när de lyssnade på mig och tog min oro längre än vad jag själv hade gjort. För mig, då, räckte det med att någon satte mig ner och sa att "bröstcancer i din ålder är extremt ovanligt" (då var jag redo att säga tack och adjö och inte ta upp mer av deras värdefulla tid) när fortsättningen kom: "men ja, det är en liten knöl, så vi ska skicka dig vidare så att du verkligen får det bekräftat". Och vidare vid varje steg på vägen kommenterade nästan alla något om min oro ('klart att du är orolig','jag förstår att du är orolig', 'jag vet att du är, men du behöver inte vara orolig').

Nu är jag ju inte orolig för resultatet av det här sketna blodprovet, eller själva stickandet för den delen (inte för att jag direkt tycker om det). Nu är det de vita rockarna som är läskiga. Och det är lite jobbigt att jag skulle tycka att det vore så mycket skönare om jag bara fick träffa sköterskor idag.

Mormor hade julkaffe idag och var söt. Jag är tillbaka i Uppsala och trött. 3-skive-historien Blue Dragon är nu slutspelad och jag har två andra spel på kö (men har jag tid?). Julen står runt knuten och jag är inte färdig. Förhoppningsvis lyckas Mike skicka vidare inköpslistan för julmiddagen innan vi kommer dit (jag börjar bli lite stressad av den biten av julfirandet, jag tycker inte om den överhängande risken om misslyckande- det går liksom inte så bra att katastrofrädda en julmiddag inbillar jag mig).

Imorgon: Reader, I married him versus Vi blefvo gifta.

Phew. Jag har svårt för telefoner. Inte själva objektet Telefonen, men att prata med folk jag inte känner på telefon, eller på ett språk som inte är svenska med folk jag faktiskt känner (och tycker om). Därför väljer jag alltid (A-L-L-T-I-D) mailvarianten om valet ges, eller att helt enkelt gå dit själv. Fast det är också lite läskigt.

Tyvärr är folk i regel inte hippa nog att ha en fungerande mailservice, även om de utlovar sådan (och att den är överlägsen all annan kontakt) på hemsidan.

Framför allt gillar jag inte att ringa till folk jag inte känner, som dessutom har någon sorts professionell hållning till mig. Att ringa som kund eller patient är det värsta jag vet, i synnerhet om jag inte känner mig helt säker på det jag vill försöka säga. Typ "eh, hej, jag euhmm vill boka tid (kanske), eller ja, för att, eh, ta ett prov. Ett blodprov! För att, eh, ja. Jag vill ta ett blodprov." Alternativt har jag övat in min replik med sådan säkerhet att jag drar den för snabbt för att ett mänskligt öra skulle kunna uppfatta och behandla informationen i samma stund som de lyft luren och sagt 'Hallå'. I stilen "HejjagheterKarinjagskulleviljabokaentidförenprovtagninggårdetbra?". Deklarera alltid, alltid dina önskemål i form av en fråga.

The Superior Form of Communication that is the Electronic Mail hade inte lyckats fylla sin funktion i det här fallet. Jag fanns inte, trots bekräftelsemail och ihärdigt petande. Jag var tvungen att dra allt på telefon i alla fall.

Förut trodde jag att det var den förlamande rädslan att inte bli förstådd som gjorde att jag inte gillade telefonerna och de Vuxna Människorna. Nu vet jag inte, kanske är det bara en dålig vana. Det var inte några problem när människorna ringde till mig som kunder för att beklaga sig och ifrågasätta deras eventuella pengaproblem. Allt jag kunde göra var ändå bara att skicka vidare dem till växeln.

Idag har jag lärt mig själv att tappa maskor. Det var irriterande svårförståeliga instruktioner, alla de jag hittade i böcker och ett fåtal på nätet. Ska det vara så svårt? Jag är både stolt för att det gick och sur för att det tog sån tid.

Det är så skönt att umgås med någon som är helt på samma nivå när det gäller den histrioniska personlighetsstörningen. Att helt ogenerat kunna inleda varje sak man säger med "men när jaaAAAaag..." för att den andra gör precis likadant, och allt hon säger påminner mig om något mer eller mindre intressant som jaaAAAaag har varit med om, eller hört, eller tänkt. It's a beautiful dance of social interaction.

Annars fick jag idag det bästa traderaköp jag hittills gjort, denna tjusiga "60-tals adventsljusstake", med ett helt sjukt avancerat emballage.

Jag försöker avgöra exakt var vänsterlandet ligger. Google tycker visst att Sverige är en bra kandidat, men jag är faktiskt mer inne på USA. Liten fin kontrast, så där. Eller möjligtvis Kuba. Vänsterländska affärsmän is the shit.


Annars är mitt nya rekord på Chain factor 236,444. Me? In desperate need of a life, as always. Och lite pepparkakor så jag kan bli snäll igen.

Så i år gick jag ut med devisen "inga hemgjorda julklappar iår, jag är trött, jag är sliten, jag har fått nog av allt jävla pyssel". Sen kom min mor och sa "jag vet att jag brukar säga att vi inte ska ha några julklappar iår, men iår menar jag det verkligen, inte som de andra åren när jag också sagt att jag verkligen menar det. Jag tänkte att vi kunde göra alla julklappar själva den här julen." Idag ska jag ner på stan och köpa garn och tyg och sprit att dränka mina sorger i.

Och efter att jag länkade till det enda av mina inlägg som får riktiga kommentarer från riktiga människor om hur mycket de älskar mig och min blogg har de bara rullat in (kärlek och vänskap). Undrar vad som kommer hända nu? Det intressanta, tycker jag, är varför de valde just det här inlägget att kommentera.

Vem står egentligen på bockens sida? Det talas om brännarna vs. bevararna i Gävlejulbocksfejden, vem men vill egentligen att den inte ska brinna? Jag tänker mig att personerna i bockkommitén saknar självdistans, att de måste vara rätt korkade om de inte förstår att bockens enda tjusning är att någon försöker elda upp den varje år. Att bocken inte är mer än strå och halm om ingen försöker sätta eld på den (vem hade brytt sig?). I år bloggar julbocken, den försöker vara lite så där putslustig som jag tänker mig att farbröder med lädervästar och träskor i småstäder är. Citat gävlebocken: "Fick mejl från två vänner (kallar sig goat worshipers) i Kanada igår som var oroliga eftersom de inte hittade webbkameran. En "goataholic" från Salt Lake City i USA undrade när invigningen sker. Världen håller andan under december!"

Det verkar så ocharmigt att faktiskt ha hittat ett flamskyddsmedel som funkar, och att ogenerat kasta det i vanligt folks ansikten. Jag hoppas att någon lyckas iår. Jag hoppas för bockkommiténs skull att någon lyckas. Om samma jävla bock får stå tre år i rad kommer myten och legenden att vara död. Ingen bryr sig om en stråbock som bara får stå och bli möglig på ett torg. Det är den inneboende lusten att förgöra och den flammande destruktionen som är intressant.

Idag åkte Siân hem till London efter några bra dagar i kylan. Det har varit en bra helg.

Vi såg The National på Berns i lördags, jag hade inte lyssnat så mycket på dem innan och kan inte riktigt bestämma mig för om de var vag-bra eller jättebra. Det som slog mig mest var hur lika Interpol de är i sina 'gitarrsvängar', och hur lätt det är att bli kär i musik som överväldigar en live med starka ljus i ögonen, och hur avtändande det är med arrogans. Hade sångaren inte varit en idiot hade jag köpt en tröja av dem, för då hade jag inte fått chans att kritiskt lyssna. Och bland alla melankoliska rader gömde sig guldkornet I wish I believed in fate/I wish I didn't sleep so late.

En ligger i badet, den andra ligger och sover. Och jag, jag försöker vara duktig och påbörja en översättning som inte kommer komma in i tid. But I do not. Försöker mentalt strukturera upp en helg i Stockholm (ytterligare), bestämma mig hur mycket av stan som ska få blandas med juleljus. (Och äpple-s:andet från nano sitter fortfarande i)

Väderleksrapporten har sedan i måndags förutspått snö tre dagar framåt, men ingen jävla snö. Bara slask. Kan stockholmarna ha det bättre, månne?

Jag tror att jag drömde om den abstrakta greatnessen av You Shall Know Our Velocity - ingenting om den, bara som en loop av "åhh, so veryvery good".