Your Window Into Madness

En morgon när Mike W vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sin armbåge förvandlad till en golfboll. Han låg på sin uppsvällda arm, och om han reste sig lite kunde han se den röda, värkande leden. "Vad har hänt med mig?" tänkte han. Det var inte en dröm. Mike W vred på huvudet för att se ut genom fönstret på det trista vädret. Han kunde höra hur regndroppar slog emot fönsterbrädet, något som gjorde honom ledsen. "Kanske jag kunde sova lite längre och glömma bort de här dumheterna", tänkte han, men det var något han var oförmögen att göra då han var van att sova på vänster sida, och i sitt nuvarande tillstånd kunde han inte ligga i den ställningen. Hur mjukt han än försökte vända på sig, sa golfbollen ifrån och han låg på rygg igen. "Herregud", tänkte han, "vilket besvärligt yrke jag har valt! Att sitta vid ett skrivbord dag in och dag ut. Till råga på att jag måste planera och producera de nya verktygen, måste jag också ta hand om alla andras buggar och fixa dem, jag får varken solljus eller motion och colan kostar bara två kronor, så det finns ingen anledning att inte dricka dem till mina tänders fördärv. Åt Helvete med alltsamman! Att gå upp tidigt på morgonen gör en dessutom korkad."
Det första han ville göra var att stiga upp i lugn och ro, klä på sig, och mer än något annat äta frukost. Först då skulle han fundera på vad han skulle göra härnäst, då han var fullt medveten om att han inte kunde förmå sina tankar att komma till någon vettig slutsats genom att ligga i sängen. Han mindes att han ofta kände av en lätt smärta när han låg till sängs, möjligtvis orsakad av att han legat konstigt, men det hade alltid visat sig vara ren inbillning, och han undrade hur hans inbillningar sakta skulle upplösa sig under dagen. Så Mike W gick till jobbet.

Sedan ringde han mig och tyckte att vi måste åka till sjukhuset. So we did. Och ta mig tusan om mitt vendetta mot Akademiska inte är över! Trots att vi både förväntade oss strul och krångel och otrevlighet (om tidigare erfarenheter är något att gå efter) så ställde inte ens det faktum att han inte hade något sätt att legitimera sig på till några problem (Brittiska Ambassaden har hans pass för förnyelse). Vi fick vänta hyfsat kort tid, alla pratade engelska, doktorn visste direkt vad det var ("Studentarm" - efter att Mike sagt att det börjat så smått innan han gick och la sig igår fyllde doktorn glatt i "...and now it hurts infernally!" och petade på golfbollssvullnaden), tog blodprov, fick vänta i två timmar (under vilka vi passade på att äta lunch och lämna blod), Mike fick recept på smärtstillande, en modern variant av mitella och förbud att jobba tills i nästa vecka.

OCH biografen hade hittat mina nycklar som jag tappade där igår. (Vilken abyssal?) OCH mina skivor har kommit. Så det har, trots omständigheterna, varit en bra dag.

Ja, nej, inte så hårt menat eller känt. (<korrekt) Men konsten tog över och 'ingenting radera'.

Han är okej, egentligen, översättarläraren.

Kära översittaröversättarlärare,

Jag hatar dig har funderat på en grej. Jag vet att du egentligen är en sadistisk jävel utan själ inte menar något ont, och jag vet att vi har snackat skit om dig bakom din rygg diskuterat saken i klassen och att slutsatserna förhoppningsvis kommer att krossa ditt självgoda leende nå dig och att du kommer lyssna på dem och gråta dig själv till sömns. Jag borde inte sparka och spotta säga alltför hårda ord innan du har fått chansen att ändra dig, du har troligtvis inte vetat hur vi känner det innan din dumma jä. Det jag har gråtit kommit fram till är i alla fall att jag hatar hatar hatar inte bryr mig längre. Det känns som att en bra hämnd vore jag inte kan vinna, allt blir fel. Jag vill så gärna bara slita av din slipover och tvångsmata dig med den tills dina kinder blir lika uppblåsta som ditt ego. Vilket är synd, egentligen vill jag ju slå hårt och bara bli bättre, men det känns som att du är en ond och missunsam människa det inte går.

Jag hoppas att smärta och plågor kommer att det vänder, att allt blir bättre. Än är slaget inte över det inte försent. Men just nu skiter struntar jag i allt.

Dra åt hel Stick och bri Högaktningsfullt MVH

Karin, din svurna fiende

PS. Jag hoppas att
Ps. Om du bara kunde
PS. Nothing personal ...(ass)

Sluta.

Jag kan inte göra de två översättningarna som ska in imorgon. Det funkar inte, jag kan bara inte förmå mig att öppna 'word' och försöka ens. Har snabböversatt hälften av den svenska, har inte ens läst den engelska. Det börjar bli lite jobbigt och destruktivt. Det finns en massa andra saker jag hellre skulle vilja göra, men jag tillåter mig inte att göra dem förrän jag gjort färdigt översättningarna. Alltså gör jag ingenting. Alls. Förutom att lyssna på musik.

Och det slår mig att anledningen till att jag har fått så få blandskivor i mitt liv kanske är att jag inte har vett nog att tacka för dem jag faktiskt får ordentligt. Anders, Sanna: Har jag sagt hur mycket jag tycker om namnlös(?) och Battle Hamster Goes South? 'Cus I do. Ännu mer så ju mer jag lyssnar på dem. Och det är lustigt att ni båda har lyckats så väl och så olika, de kontrasterar varandra på ett väldigt fint sätt som ingen annan än jag vet. Och det är en fin hemlighet att ha.

Kassörskorna på ICA ger mig onda ögat. Jag förstår inte varför, jag lägger mina streckkoder mot mig, jag säger hej, jag säger något efter att de informerat mig om summan (oftast 'javisst' (är det förolämpande?)), jag säger 'inget kvitto, tack' eller 'gärna det, tack' om de frågar, med ett leende på läpparna hela jävla tiden. Jag stirrar inte surt på dem, jag undviker inte ögonkontakt men söker den inte principfast heller. Ändå blänger de på mig, inget litet leende tillbaka. I don't get it. Hatar de sitt jobb eller alla kunder eller mig specifikt? Så, like the bigger man mumlar jag något när jag har packat mina varor och vänder mig om för att gå. Någongång ska jag lära mig att inte bli sur på folk utan folkvett, inte bara uttråkade kassörskor. Som grannar som inte säger hej, folk som tränger sig i köer, bilister som äger gröna övergångsställen. Whatever. Nu ska jag vara glad och inte grinig.

Too much information no. 67: Mitt problem är att jag väldigt sällan är vattentörstig. När jag var yngre var det till och med så att jag mådde lite illa om jag drack vatten utan att mina kinder lyste i neonrosa och jag hade gympadojjer på mig (and you ask yourselves, and she is still alive?). Nu blir jag törstig ibland på kvällarna. Så där toktörstig då det är enklare att dricka än att andas, då när man bara häller i sig mer och mer vatten som om man precis hade svalt tändvätska. Och sen vaknar man mitt i natten och tycker att sängen är för bekväm att lämna för att gå på toa. Men efter någon timmes envishet måste man ändå alltid ge upp och springa iväg. ("Envisa människa! sa min mor om mig i helgen. I'm like...where've ya been?)

Varsomhelst tänker jag förövrigt börja peta in mina adverbial, mest bara för att jag kan.



Sen Bror Johans tolvtimmarskalas i lördags har jag haft Depeche Mode på hjärnan. Och för jag vet inte vilken gång i ordningen frågar jag mig varför jag inte har några skivor själv. Hmm. Might need to sort that out. Det enda deprimerande med titel-titeln är att videon är fruktansvärt fruktansvärd. Och att det är väldigt svårt att dansa snyggare än de gör i den till den.

Jag fnissar: i ensamhet, i sällskap, i soffor, på cykeln, under lektioner, i sömnen, i jämt. För jag har planer. Och ångest över vad planerna kan komma att resultera i. Egentligen borde jag arbeta, men det är så mycket roligare att planera för låtsasvärldar och potentiella katastrofer.

Nu har jag lyckats moocha bort en hel dag. Jag hade tänkt plugga på förmiddagen, jag hade tänkt plugga efter lektionen, jag hade kanske tänkt lyssna på musik (det där som jag så sällan 'har tid för' numera, att bara sitta på min sittknöl och lyssna på musik), hade kanske tänkt ta ett långt bad, och läsa, och rita (inspired!) lite kanske. Kanske till och med skriva något. Istället har jag en stor del av dagen bara suttit, på sittknölen förvisso, och stirrat ut genom fönstret. Tyckt synd om mig själv. Fikat med Mike och beklagat mig över hur synd det faktiskt är om mig. (Det är inte synd om mig.) Tittat runt på facebook. På YouTube. På länkar som länkat vidare och vidare. Spelat lite tvspel.

Varför valde jag foreword framför preface?

Jag börjar oroa mig för utvecklingssamtalet igen. Fast det borde jag inte. Inte egentligen. Förhoppningsvis har de fem dagarna gått över tills dess. (eh, hallå? kan du räkna?)

Preface är för övrigt ett mycket gammalt ord, det kom in i Middle English. Via urfranskan. En upphottad latinism. Foreword å andra sidan tillkom först under mitten av 1800-talet. Det är ett compund av fore- och word. Där ser man.


Och med det drar jag undan mina tjänster.

Ibland vet jag inte hur jag ska reagera på min hjärna. Inte att någon snurrande animation hävdar att min hjärna är 'känslig' (in the bad sense), utan snarare vad den gör när jag lämnar den ifred i några sekunder. De senaste dagarna har den, när jag inte använt den aktivt på en stund, börjat sjunga 'monkey on fire - monkey on fire feeling hot, hot, hot'.

What. The. Fuck.

För inte så länge sedan tyckte den istället att en nytolkning av Arcade Fire's Rebellion var bättre pausunderhållning än brinnande primater, så den ändrade orginaltextens "people try and hide the light underneath the covers (...) scare your son, scare your daughter" till "people try to hide the knife underneath the covers (...) kill your son, kill your daughter".

Som om drömmarna inte vore nog försöker alltså min hjärna att driva mig till bokstavligt vansinne och/eller överlagt mord genom melodiösa, subliminala meddelanden.

This means war, butt-brain! Kanske att vi får se kapitel två av 'Kroppen och jag - the lovehaters', från kroppens perspektiv den här gången.

Alla kanske redan har upplevt det, men om inte så rekommenderar jag ett besök hos den virtuella frisören. Man måste använda hörlurar för att det ska funka ordentligt, och ni behöver inte bara oroliga för att något kommer börja skrika mitt i det lugna och skrämma slag på er. Just sit back, and relax.

Jag har lite svårt att komma över lärarnas nya grej att spontanberömma folk i klassen. I min värld förmedlar man beröm via små svårlästa meddelanden längst bak på prov eller uppsatser, kanske, kanske får man en kommentar på ett utvecklingssamtal, men man slänger inte bara ur sig det på lektioner inför alla andra. När andra får beröm reagerar jag inte så mycket (kul för dem, liksom), men idag när jag fick en utkastad blev jag så himla överumplad. Nu blev jag ju också väldigt glad över just det här berömmet, då jag har haft väldiga problem med novellen och är i allmänt bekräftelsebehov prestationsmässigt just nu. Anywho...Yay me!

EXALTED
Annars har jag haft fantastiskt delicious fantasier om hur Noriko ska fixa biffen. Hur han faktiskt har argument för varför alla ska bli kompisar igen (argument som jag tänkte tänka ut lite senare...), hur han lyckas manipulera Labyrinten och för en gångs skull inte gör bort sig inför Onåd (Onåd, meet my friend Slaktarsläggan Susanne...som för tillfället ligger i din farkost), hur alla andra kommer 'oooh' 'ahh' 'han var visst inte så dum som vi alla trodde'. Sen minns jag vad det är som vanligtvis går snett med våra planer. Folk och saker reagerar aldrig som planerat...och dessutom har de andra också tid på sig att tänka ut argumentent för varför de inte ska vara kompisar, och jag slösar bort min tid och kraft på dagdrömmar.

Det är alltså inte bara Kalles som har tappat greppet om verkligheten. En pizza...med Oreos. (I want it so bad it hurts! Eller, nja.)

Det som gör mina anteckningar från mötet igår än mer otydliga och förvirrade än innehållet självt, är en fruktansvärd blandning av pronomen. Jag blir hon blir vi blir dem blir han blir mig. Jag har ingen aning om vad jag har skrivit eller varför.

Nu har jag kommit in i en drömmarperiod igen, en sådan där jag tveksamt eller tacksamt slår upp ögonen på morgonen. Och det står perverst klart för mig att jag inte ska gå och prata med någon jungian om saken.

(Långa, ointressanta drömredogörelser följer (i en annan bloggvärld cuttade))

Att säga att nattens eskapader var mardrömmar är att överdriva, det har inte varit paralyserande skräck eller skrik i mörkret, ingen kallsvett att slita bort lakanen från. Men däremot ett starkt obehag, som det är i många av mina morgondrömmar. Härom natten handlade det om Death by Tea and Sugar (of Doom), en dröm som för övrigt var väldigt sorglig, men jag märker ju själv när jag berättar den att wtf, den är bara konstig. Men då när jag vaknade upp från den låg jag och stirrade upp i taket en påtaglig stund och undrade om jag skulle göra något 'åt saken' (prevent suicide = good idea). Tre minuter senare kom jag på att socker inte dödar, inte på det sättet i alla fall, och dude: it was a D-R-E-A-M. (yes, I dude myself sometimes)

Inatt var jag och mamma (igen! vad ska denna återkommande modersgestalt symbolisera?) och Anna (och Carro?) och Johan  på något sorts sommarläger, som inte var scout utan mer som en carnival i amerikanska småstäder, fast minus de flesta åkturer och plus mer skog och matchande t-shirtar. Förutom att försöka beställa iste (te! igen!!), som framställdes av att smälta en frusen ungspannkaka i en stor plastdunk med vatten, blev jag helt oprovocerat attackerad av en förståndshandikappad kille med magväska och mono-brow, som medans han försökte slå på mig sjöng opera. Min mor skulle naturligtvis, som den mor hon är, försvara mig och började högt och välartikulerat skrika på tyska åt killen, slog sig för bröstet och plockade fram ett gammalt badmintonracket från ingenstans. Sedan slog hon med en backhand iväg honom, varefter han kom stormande igen (tänk tjur), hon slog till honom, skrek på tyska, han kommer tillbaka, slår, skrik, tillbaka.

Och jag pratar knappt hjälplig tyska i vaket tillstånd, så även om jag förstod innebörden av vad mamma sa ("du slår inte min dotter! *pa-twang*") så var det mer en hemsnickrad variant som nu i efterhand låter mer som flamländska.

Hursomhelst. Efter ett rätt långt tag av fram-och-tillbakandet gav han sig på mor min istället, varpå jag skrek (på tyska) "du slår inte min mamma!" - vad fint, man ser var jag får det ifrån.

Därefter klipptes till ett östeuropeiskt kök, där alla luckor jag rörde vid ramlade ner, och jag, Agnieszka (get outta my dreams!) och en stor familj stod runt en köksö och åt grönsakssoppa, väntandes på tidningen så vi kunde få reda på vilka betyg vi har fått såhär i mitterminstider. Då, när den äntligen kom, rullades hela backstoryn till varför vi var i den här änden av världen upp - eller, inte så mycket varför vi var där, men vad jag hade varit tvungen att göra för att få komma och stanna, bland annat fejka minnen och kort från min studietid i england (som jag inte har haft, ALLT skulle fejkas), mer specifikt hur lärarna hade nollat oss vid skolstart. Det fejkades genom att ta bilder (välvinklade och bortklippande) på hur jag och några till kastade Sofias Lotta och Jessica från ettan i gymnasiet ner i det iskalla nordhavet, från en galeas, i storm. Då slutar flash-backen och jag står i köket och mosar mina överkokta potatisar och morotsbitar, och en stor vit perser börjar prata med mig om hur Myndigheterna är mig på spåren och att jag måste FLY!! Vilket jag gjorde på smidigaste möjliga sätt; jag vaknade.

Just det, jag hade 6 motsvarande A-nästan-guldstjärna i mina betyg, vilket alla tyckte var fantastiskt bra med tanke på att jag inte ens pratade språket. Alla elever hade liksom som en liten spalt som berättade lite om deras betyg, och dem själva. I min text stod:

 "minnen av skoltiden har hon inte
några egentliga.
   - Eller jo, det gör jag ju!
   Det gör hon visst!
   Och hon gör en lång utläggning om
det som utspelade sig.
[flash-back]
  Allt detta bekräftas av Semivar Rode,
som påpekar att alla detaljer stämmer"

Här pekade Agnieszka ut att den där Semivar antagligen var Dennis inkognito. Och till min förvåning fanns det en annan med mitt efternamn i tidningen, som i förnamn hette Semjonow, som min gamla kompis på lekis hette i efternamn.

Anyway...carry on about you business, nothing here to see.

Jag har en plastig, knallrosa pussmun över nyckelbenet. Det sitter där och sticker ut av två anledningar: 1) det var det av våra ytterst få plåster som hade rätt storlek och 2) mina naglar är långa och hårda. Framförallt hårda, visar det sig. Så hårda att inte de ens går av om man kör in dem med full kraft i sitt nyckelben. Så långa, för att jag pinsamt nog inte haft tid eller motivation att klippa dem på ett tag. Man skulle kunna tänka sig att allt som krävdes var ett par minuter, tre max, och en hyfsad sax av något slag, men tyvärr är livet inte så enkelt. Den sorgliga sanningen är den att jag måste ta ett bad för att kunna klippa mina naglar, och det måste vara långt och varmt. Nu undrar ni hur man gör för att få dylika supernaglar (tänk er Wolverine möter sjöhäxan Ursula); vem man behöver mörda, vad man behöver lova, vem man behöver dyrka.

I högstadiet, när jag fortfarande brydde mig nog att måla och dekorera dem, brukade jag säga åt folk som frågade att de borde dricka en massa mjölk, minst en liter om dagen. Det var en lögn. På gymnasiet, när jag ännu ägde en ICA-kasse full av nagellack, fick jag dem istället att äta broccolli. Det var roligt. Nu är det ingen som frågar längre, nu vill ingen ha mina råd. Men nu skulle jag vilja få tillbaka mitt skinn.

(Det var inte meningen att ägna ett helt inlägg åt mina döda celler. Bäst att klämma in något annat ämne också, så jag inte framstår som fullt så patetisk.)

Skolan är fortfarande lite överväldigande. Textanalysen av textanalyshandboken jag fejkade smet igenom gallret, jag behöver bara ta starkare ställning för eller emot. Och kanske, eventuellt, dela upp min 59-ordsmening på två.

(Phew! Snyggt räddat.)

Jag FÖRSTÅR inte vad PROBLEMET är! VARFÖR kan jag inte berätta historien om dagen då jag bad några andra snorungar att SLUTA?! Är det för att själva ploten i stort sett inte är mer än ett par månaders tystnad och sedan sekunderna det tar att säga 'stop it!'? Är det för att jag inte tycker om karaktärerna (me, mostly), eller miljön, eller temat (vilket tema?)?

Nu har jag i alla fall skickat den förhoppningsvis slutgiltiga versionen till mig själv. För många ord, antagligen. För lite poäng, säkerligen.

Jag tror jag börjar få slut på saker att säga. Det var en period i somras (you remember i somras?) då allt jag tänkte plötsligt var värt att dela med mig av, and thank god that's over with. Men nu är allt jag tänker och tycker istället blasé, och ibland direkt läsarfientligt. För det har väl blivit så, att jag inte bara skriver för mig själv längre, utan just för att informera den inbillade läsekretsen. Och är det då så intressant och är de då så intresserade?

Mitt problem är väl att bloggen är just "ytterligare en dagbok", i alla fall för mig som inte har något annat att prata om än vad jag gör och anser, och själva grejen med en dagbok är väl att man ska skriva för sin egen skull. I synnerhet om man skriver dagbok som jag alltid gjort, då man känner sig extra någonting - glad ibland, men oftast ledsen, arg, irriterad eller upprörd. Och även om det kan vara ett bra sätt att förmedla känslor på ibland, så vet jag inte om jag borde utsätta människor för mitt inre i alla sammanhang; det finns en hel massa saker som inte alla behöver veta. När jag sitter och skriver tror jag att jag inte riktigt är införstådd i att andra människor kommer att läsa det, utan jag skriver ibland för ett framtida jag. Ett jag som i framtiden kommer bläddra tillbaka genom åren och skratta åt glädjen, men förundras över vreden och sorgen.

Kanske, tänker jag, borde jag lägga ner och faktiskt skriva i den faktiska dagboken istället. För allt som jag skriver skrivs NU, och NU är jag arg, och NU är jag ledsen, och NU tycker jag inte om någon. Men nu har jag inte heller något perspektiv på saken, nu brinner det som om någon timme eller dag bara kommer att vara aska (...för att citera mig själv).

Antingen, tänker jag, borde jag skriva enbart för mig själv eller enbart för alla andra - fokus på mig eller båda mina läsare, men inte både. Men då måste jag istället brottas med det hemska som är prestationsångest och försöka vara vitsig hela tiden, eller lägga ner denna och skapa en ny blogg någon annanstans, i hemlighet, där jag kan häva ur mig alla de känslor som driver orden.

Men, tänker jag sen, det här har blivit mitt forum, och folk som inte vill se det trasiga behöver inte läsa. Jag, däremot, kan ju försöka dra ner på det hela också. Kanske, tänker jag, kan jag vänta tills nuet lagt sig och vänta på perspektivet och klarsyntheten innan jag sätter mig ner och skriver. Sen tänker jag att det mest intressanta är det stormande, och inte stiltjen som följer.

Sen tänker jag fuck it, och bordlägger frågan till ett senare tillfälle.

Det är fantastiskt vad lite sömn kan göra för ens välmående. Sömn, lite uppstrukturering och organisering.

Det är mycket i skolan: översättningar, översättningar, novellskrivning, boksammanfattningar (och innan dess, bokläsningar). Om jag skärper mig borde det gå, men det kommer fortfarande att vara jobbigt. Fortfarande är den där j-vla novellen a slap in the face och vägrar berättas, men det kommer att gå. Kanske inte bra, men det kommer att gå. Det måste gå.

Dessutom har jag gett mig själv tillåtelse att bara behöva närvara vid ett kalas per helg och fika tre gånger i veckan. Vilket i och för sig är synd, jag tycker om folk och när de vill umgås med mig, men det verkar inte funka i längden. Just nu har jag fikor inplanerade en och en halv vecka in i framtiden, vilket känns väldigt vuxet och viktigt. Och perverst ospontant. Så om jag nekar umgänge så är det ingenting personligt, det är bara vissa regler som måste efterlevas.

Heroes om en kvart. Woo!

Ibland undrar jag om jag tänker alls när jag pratar med folk. Eller, om jag möjligtvis tänker för mycket efter att ha pratat med dem. I vilket fall som helst har Den Stora Utvärdering Av Min Person påbörjats -igen- och jag kommer fram till en del mindre smickrande slutsatser -igen- som i stort sett går ut på att jag ingenting ska säga om något, om någon, någonsin. Det verkar tyvärr som att skalorna snäll-elak och tråkig-rolig i mitt huvud och hjärta är annorlunda än hos alla andra, för annars skulle det aldrig bli några missförstånd. Att mina på något sätt har blivit konstruerade elak-tråkig och snäll-rolig, vilket oundvikligen gör det till att det alltid är mitt fel, vilket nästan är det värsta.

Peter Brandt, förtäljer historien, är inte en snäll människa. Han må veta allt om popmusik, men han ger också ut svåra texter som han vill ha översatta på 24 timmar. Och (parafras av de senaste inläggen) jag är så trött att jag inte ens orkar baka en potatis.

Idag gick jag upp vid halv åtta och började läsa bloggar, vilket också är allt jag gjort den här morgonen. Två timmar, frågar ni er, hur många bloggar måste man följa för att kunna läsa dem i två timmar? Väldigt få, visar det sig, så länge man inte har något emot att läsa samma sak om och om igen. Jag har läst era senaste inlägg om och om igen, läst dem framlänges och baklänges, med freudiansk approach, med genusperspektiv, med inlevelse, med utantillkunskap. Under den här tiden uppdaterade en av er, en av er gav mig något nytt att bita i, och jag blev så glad att jag nästan grät. Högt visningsantal kan alltså idag förklaras av min sömnlöshet och att ni alla skriver granskningståliga inlägg.

Jag har förlorat min röst. Vanligtvis skriver jag mina historier utan problem och utan motstånd. Nu har jag en historia som jag vill (måste!) berätta, men som inte kommer ut. Jag kan för allt i världen inte knepa ihop vare sig en berättare eller stil (historiskt sett har alla mina försök till mer allvarsamma narrativ (word!) möts med hårda ord och bistra blickar, vilket snabbt resulterade i att allt jag skrev skrevs med samma ton. Ända sedan jag var 14 år gammal har jag kört på i samma stil, för det är den som har uppskattats mest.) Och man frågar sig: vaff...? Nu funkar det helt plötsligt inte, berättelsen kräver någonting annat. Måste jag skaffa mig ett annat sätt att berätta på? Skitnovell.

Teoretiskt sett borde jag vara en Duktig Människa nu och sitta med en översättning, men jag är inte, och kommer aldrig vara, en Duktig Människa. Just nu känner jag mig dessutom som en Dålig Människa, nästan som om jag precis kommit på att jag i min barndom brukade slå på barnigare barn för min egen underhållning. Nu har just en sådan minnesbild inte hemsökt mig, men det är liknande känslor som lever kvar. (Men det är bra (...antar jag) karaktärsutveckling and all that)