Your Window Into Madness

Plats: Framför sjunde himlen
Humör: Mätt, men hungrig.
Soundtrack: Störiga snorungar med låtsasproblem och övermoraliska föräldrar


I denna soppornas höst passade jag igår på att göra den älskade thai kycklingsoppan med kokosmjölk. Den är sjukt enkel att göra, och sjuk god. Och det blev tillräckligt mycket över för att jag skulle kunna få lite till lunch också. Med vitlöksbröd! Lite utav en cross-over.

Idag pratade vi om normer på text och tal-kursen. Det visade sig att jag egentligen är rätt konservativ, fast jag väldigt länge har tyckt att ärke-liberalen Fredrik Lindström har haft en poäng, fast då gällde det ju skitsaker som jag själv tycker är oviktiga och direkt fel. Som att börja en mening med och eller men. Och som ni kanske har märkt har jag inga som helst problem med att börja hela stycken med och. Anyway.

Jag märker nu att romanen allt mer håller på att ta över allt mitt skrivande. Nu, till exempel, försöker jag peta in lite extra ord här och där bara för att få upp antalet. Exempel: jag la till "som helst" i inga som helst problem i stycket över, bara för att. Men har kommit upp över 10 000 ord! Fast dessvärre verkar det gå lite segare för varje dag som går...

Och jag hatar verkligen hela jävla familjen Camden.

Men romanen, i alla fall. Jag tror att min författarsignatur ska bli att ha med hjärntumörer. Det kommer att bli min grej, ändå tills jag bittert kommer få ångra det i och med att min egen hjärntumör kommer att upptäckas en vacker dag. Romanen som jag började på förra året, och som jag någon gång kommer att skriva färdigt, hette ju Tumören, och hela konceptet var att en av mina huvudkaraktärer hade just en hjärntumör, och hans främsta oro i tillvaron var att han hade en tumör i hjärnan, men inte vågade gå och kolla upp den. Den andra huvudkaraktären var i stort sett baserad på mig själv, eller i vilket fall de sidor av mig som jag försöker dölja och/eller får mig att ibland må sämre än jag egentligen borde. De är inte lika dominanta nu som de har varit tidigare, faktiskt har jag nog slagit de flesta av dem på käften, även om de ibland dyker upp igen. En av dem är att jag alltid minns allt jag gör som gör bort mig, inte roliga utskämningar som när jag skakade hand med en utsträckt arm på väg att krama Lotta (även om jag minns det med), utan med förödande och förödmjukande pinsamheter. Som när vi skulle gå kräftgång på gympan. Frågan är bara hur många andra som minns det. En annan är att jag är livrädd för att missförstå eller missförstås. Den lever fortfarande vidare ganska starkt. Det värsta exemplet på det är väl när jag och Skrufsan skulle befrienda Tyko, och han inte förstod att vi skämtade. I flera månader (för det var väl inte ett år?) trodde han att vi hatade honom, när vi egentligen bara var "sarkastiska". Sofia har fått höra att vara sarkastisk egentligen betyder att man är elak, och kan väl kanske stämma ibland då. Poängen med all den här själablottningen är egentligen bara att det är en reaktion. För grejen med alla dessa sidor vi försöker dölja är att vi ofta gör det så bra att andra inte märker det, och då märker de inte heller att de inte är ensamma.