Att språka
Jag är inte en stor beundrare av poesi. Inte generellt sett, det vill säga. Det finns en hel del dikter jag adore, som The Love Song of J. Alfred Prufrock och den om ballonger and it's spring och albatrossen och den där om plommonen som Erik pratade om en gång och en del fraser som brister och l(a och Kipling's livsråd och faktiskt en del edda. Men i allmänhet, nej. Det är lite roligt att skriva haikuer, men det är bara för att man blir så begränsad (och frigjord!) av kortheten. Alliteration kan också underhålla (använd aldrig alliteration) men jambisk pentameter bryr jag mig inte ett dugg om. Poetisk prosa, däremot, I love.
Min handledare hävdar att jag är för intresserad av "att göra saker med språk". Jag tar det som en komplimang, men det är menat "du skriver inte akademiskt". Jag försöker förklara att det är min grej att inte vara akademisk, men hon köper inte hela infotainment-konceptet. Hon hävdar också att humor underminerar mina argument. Det går segt.
Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. That, I like.
Kommentarer:
Trackback