Your Window Into Madness

Det finns två ställen på hela jorden där jag kan dansa tills svetten rinner och saker dallrar, två ställen där jag dansat oftare än inte. Båda är ställen som jag rent allmänt dyker upp på rätt berusad, och båda spelar musik som jag oftast kan njuta av utan att skämmas alltför mycket. Det första är Debaser, det andra The After Dark.

The After Dark är skitsunkigt. I stort sett får man välja mellan att dricka flaskvatten, red stripe eller vodkernredbull (anledningen till att red bull för mig luktar fylla), nu efter rökförbudet i England har man lagat en liten del av golvet, målat om de mörkblå delarna av väggen med samma skumma färg, snott några cafébord till den bakre baren, ordnat rökruta bredvid soptunnorna, och fullständigt struntat i att göra något åt toaletterna (som för vilken vettig människa som helst borde ha varit prioritet ett). Och där står vi på scenen och skriker 'love will tear us apart' och 'the kids are playing up downstairs' och borde egentligen skämmas, för fan vad vi ser ut. Men det går inte när man dansar med Apbyxorna; det är för mycket glädje.

Det hela är en kombination av alkohol, brist på självmedvetande, musik och sällskapet. Det är en känslig ekvation som väldigt sällan går ihop, förutsatt att vi varken är på ställe ett eller två.