Your Window Into Madness

För säkert tredje eller fjärde gången är jag redo att basunera ut de befriande orden: det är över nu! för att om någon vecka väcka er ur eran slummer igen, med samma förtroendeingivande ord ringande över berg och dalar: det kommer vara över då!


Handledaren skickade mig ett mail, ett överraskande positivt mail, för att informera mig om att hon nu 'hade läst uppsatsen--' MED TVÅ BINDESTRECK EFTER! vilket var allt som behövdes för att skicka ner hjärtat i magen, och magen i låren, och låren tyngdes fast i stolen, och stolen sjönk nästan nästan genom golvet. Pang så flög möjliga fortsättningar fram framför ögonen, måste göra om, måste ta bort den här långa delen, måste förklara det här, måste ändra alla referenser, måste allt allt allt. Orkade så småningom lyfta blicken för att läsa vidare, och hon tyckte att den var utmärkt. Jag får VG.

Det är emellertid fortfarande lite 'finputs kvar (fast verkligen inte mycket)', vilket på handlederska kan betyda vad som helst. Elisabeth gillar att pilla.

Vilket ändå tycks mig vara ett väldigt antiklimax. VG-biten är jag så klart fantastiskt nöjd med, men allt det andra. Var är champagnen? Var är det rituella bålet och brännande av symboliska fiender? Vart tog all smärta vägen? Ångesten är inte riktigt borta som i 'befriad' än, utan mer som 'tom'. Jag funderade på att samla ihop samtliga blogginlägg som handlar om eller nämner uppsatsen till en lättöverskådlig odyssé. Se hur mycket jag har beklagat mig över den, hur mycket jag har gnällt. Men sen slog det mig att ingen skulle ha tid att ta sig igenom det träsket.

But the ending high note is...att jag äntligen kan börja läsa Auster och serier igen utan att må dåligt. I ärlighetens namn tjuvstartade jag på serierna redan i juli, men innan dess har det varit ett och ett halvt långt år.