Saturday's Child...
Annars är det inte så mycket. Förra veckans åsiktsdiarré har ersatts av en pinsamt låg hjärnaktivitet. I blame you, stupid thesis! (Thesis: Why don't you like me? *puppy-dog eyes and crying face*) Den är inlämnad, men tiden och erfarenheten har lärt mig att när jag är nöjd med språket i den, så är Elisabeth det inte. Och när hon är nöjd, inte jag. Vilket betyder att den fortfarande kan behövas fixas. Fixas, as in kastreras.
Jag vill ha ett spel. Ett bra och fängslande spel. Oblivion är för läskigt (shut up!), det slutar alltid med att jag skrikandes springer bort från allt som vill ha ihjäl mig. Mestadels goblins och vargar.
...works hard for a living.
He! He! Du springer från vargar... Det låter ju som min gamla dikt! Behöver du bålde riddar Gurkemums hjälp, månde? *asgarv*
Hu! Den hade jag sånär förträngt. Men så vitt jag minns var min mer estetiskt tilltalande, särskilt med tanke på radbrytningen i det sista ordet (tum-me).
Nu talar du väl om de andra dikterna? De förolämpande? Det här var ju hyllningsdikten du tvingade mig att skriva. Den var mycket bättre än den där du fick hjul på huvudet...
De är nog de enda jag vet var jag kan hitta dem i alla fall. Var inte niddikterna något sorts svar på hyllningsdikten? Jag minns inte exakt.
Neeeej, niddikterna kom senare. Hyllningsdikten tvingade du mig att skriva för att gå med på att gå ut med mig. Du vet - den där dejten som aldrig blev av för att vi försvann i snöstormen kring Stureplan.
Also know as The Best Day Ever. Jag blev sjuk av all snö och var tvungen att skolka från donken dagen efter. Good times, good times.
Uuuurk, ja... Jag mådde ganska dåligt också. Men det hade andra orsaker... *blä*