Your Window Into Madness

Jaha. Jaha, jaha, jaha. Antingen hatar handeln mig, eller så hatar jag handeln. Hela dagen! Nej, lögn. Några timmar har jag nu tillbringat 'på stan' letandes efter något att ha på mig på the Creed-Kacprzak Union of Hearts, och hittar ingenting. Förutom två saker: en prickig historia som jag starkt misstänker att jag ser fantastiskt fånig ut i och en alldeles bedårande gammelrosa sak som är för liten över, låt oss kalla det ryggen (så jag får behålla den beskedliga halvan av läsekretsen). Ryggen, precis. Så harmlöst! Kanske kan man räkna med en klänning från indiska också, men det var lite för mycket gypsy/clown-stuk på ringningen för att jag skulle klara av att bära den. A greater woman than I could have pulled it off.

Varför tar jag inte bara något ur garderoben, undrar ni säkert (HA!). För att nästan allt är svart. Och jag har ingen koll alls på stilnivån, Mike hjälper till genom att ge klädkoden "normal wedding wear", hans mamma tycker vad jag än känner mig bekväm i. Fast kanske inte helsvart.

Anledningen till att jag känner mig extra nojjig är att jag bara har träffat de här människorna (bruden aldrig) en gång tidigare i mitt liv, på ett annat bröllop. På vilket jag försökte bära en stor röd hatt med fjädrar och blommor ironiskt. Vilket försvårades enormt av det faktum att alla andra ladies vid mitt bord, dvs barndomskompisgänget, bar sina stiliga hattar helt oironiskt. Och så hade jag slips. Och det grämer mig något fruktansvärt att jag inte minns vad de hade på sig förutom sina stilrena hattar, för då hade jag kanske kunnat anpassa mig. Lite granna i alla fall.

(Och Sanna, din bastard! Du har smittat mig med troll-rimmet. Det är underbart, men inte när man tänker på det jämt. As well you know.)