Mitt röststyrda jag
Phew. Jag har svårt för telefoner. Inte själva objektet Telefonen, men att prata med folk jag inte känner på telefon, eller på ett språk som inte är svenska med folk jag faktiskt känner (och tycker om). Därför väljer jag alltid (A-L-L-T-I-D) mailvarianten om valet ges, eller att helt enkelt gå dit själv. Fast det är också lite läskigt.
Tyvärr är folk i regel inte hippa nog att ha en fungerande mailservice, även om de utlovar sådan (och att den är överlägsen all annan kontakt) på hemsidan.
Framför allt gillar jag inte att ringa till folk jag inte känner, som dessutom har någon sorts professionell hållning till mig. Att ringa som kund eller patient är det värsta jag vet, i synnerhet om jag inte känner mig helt säker på det jag vill försöka säga. Typ "eh, hej, jag euhmm vill boka tid (kanske), eller ja, för att, eh, ta ett prov. Ett blodprov! För att, eh, ja. Jag vill ta ett blodprov." Alternativt har jag övat in min replik med sådan säkerhet att jag drar den för snabbt för att ett mänskligt öra skulle kunna uppfatta och behandla informationen i samma stund som de lyft luren och sagt 'Hallå'. I stilen "HejjagheterKarinjagskulleviljabokaentidförenprovtagninggårdetbra?". Deklarera alltid, alltid dina önskemål i form av en fråga.
The Superior Form of Communication that is the Electronic Mail hade inte lyckats fylla sin funktion i det här fallet. Jag fanns inte, trots bekräftelsemail och ihärdigt petande. Jag var tvungen att dra allt på telefon i alla fall.
Förut trodde jag att det var den förlamande rädslan att inte bli förstådd som gjorde att jag inte gillade telefonerna och de Vuxna Människorna. Nu vet jag inte, kanske är det bara en dålig vana. Det var inte några problem när människorna ringde till mig som kunder för att beklaga sig och ifrågasätta deras eventuella pengaproblem. Allt jag kunde göra var ändå bara att skicka vidare dem till växeln.
Tyvärr är folk i regel inte hippa nog att ha en fungerande mailservice, även om de utlovar sådan (och att den är överlägsen all annan kontakt) på hemsidan.
Framför allt gillar jag inte att ringa till folk jag inte känner, som dessutom har någon sorts professionell hållning till mig. Att ringa som kund eller patient är det värsta jag vet, i synnerhet om jag inte känner mig helt säker på det jag vill försöka säga. Typ "eh, hej, jag euhmm vill boka tid (kanske), eller ja, för att, eh, ta ett prov. Ett blodprov! För att, eh, ja. Jag vill ta ett blodprov." Alternativt har jag övat in min replik med sådan säkerhet att jag drar den för snabbt för att ett mänskligt öra skulle kunna uppfatta och behandla informationen i samma stund som de lyft luren och sagt 'Hallå'. I stilen "HejjagheterKarinjagskulleviljabokaentidförenprovtagninggårdetbra?". Deklarera alltid, alltid dina önskemål i form av en fråga.
The Superior Form of Communication that is the Electronic Mail hade inte lyckats fylla sin funktion i det här fallet. Jag fanns inte, trots bekräftelsemail och ihärdigt petande. Jag var tvungen att dra allt på telefon i alla fall.
Förut trodde jag att det var den förlamande rädslan att inte bli förstådd som gjorde att jag inte gillade telefonerna och de Vuxna Människorna. Nu vet jag inte, kanske är det bara en dålig vana. Det var inte några problem när människorna ringde till mig som kunder för att beklaga sig och ifrågasätta deras eventuella pengaproblem. Allt jag kunde göra var ändå bara att skicka vidare dem till växeln.
Kommentarer:
Trackback