Your Window Into Madness

Jag förstår inte varför jag blir så nojjig av doktorer. För, ja, jag ska dit om en timme nu. Och det är ingenting, jag vet att det är för ingenting (ett blodprov!), men ändå har jag de senaste dagarna varit helt stirrig (i synnerhet 'när jag tror att ingen ser mig' tydligen). Inte ens resultat av blodprovet är jag särskilt orolig över, vilken bäst kan illustreras med att jag inte vet vilken av utgångarna som skulle vara 'i värsta fall'. Antingen, i värsta/bästa fall, producerar sköldkörteln inte ett hormon som det ska och jag kommer få ta tabletter i resten av mitt liv (men kanske inte sova lika mycket, eller få en varmare näsa om vintern), eller, i bästa/värsta fall, så gör den det och ingenting förändras på någon nivå eller aspekt.

Jag misstänker att min blindtarmshistoria inte hjälpte direkt (den korta versionen: Sjukvårdsrådgivningen - "Åk till akuten!", Akuten - "du kanske har ett monster i magen", Sjukvårdsrådgivningen - "Ät a-fil och blåbär", Vårdcentralen - "Men...åk till akuten!, Akuten - "Jaha, mjaha, ja, vi får väl lägga in dig då. Ojdå, hoppsan, det blir nog operation inatt."), men redan då sköt jag upp att ringa så länge jag kunde, låtsades att jag bara 'mådde lite dåligt' och gjorde uttalstentan som om ingenting var konstigt.

Jag undrar om det inte är interaktionen som skrämmer mig. Som med blindtarmen, att jag inte kunde förmedla hur det gjorde ont och hur ont det gjorde ("1 till 10? Jag vet inte, vad är är en etta och vad är en tia? Det gör ont, men inte jätteont. Värre än mensvärk, men jag dör ju inte."). Eller kanske för att jag inte tycker att min oro tas på allvar, även om jag faktiskt är mycket väl medveten om att den oproportioneligt stor (ett blodprov!). Det var liksom inte så kul att få höra att jag kanske hade ett monster i magen ('fast vi tog ju ett gravtest') efter att inte ha sovit eller ätit och spytt och haft ont vid en särskild punkt 'på höger sida' i några dagar. Och att dagen efter få höra hur kirurgen glatt säger 'Ja, det var ju tur att jag verkligen propsade på operation i alla fall' (först skulle de bara dränera), för då undrar man ju onekligen: vem ville inte det? Nu när jag skiver det här märker jag att jag kanske blev mer traumatiserad av det än vad jag trodde.

Att de inte vid första akutbesöket inte hittade något (förutom väldigt höga infektionsvärden, tydligen) är inte det som var det jobbiga, eller att sjukvårdsrådgivningen gav så olika besked, för jag förstår att kroppen kan gå sönder på så många olika sätt och att det inte är lätt. Men just grejen att jag var rädd och att det inte kändes som att någon tog det på allvar, det är det som sitter kvar och spökar. För mitt bra läkarbesök, det som gick så smidigt men ändå var infekterat av rädsla, och som jag inte minns så mycket av för att det har överskuggats, var när de lyssnade på mig och tog min oro längre än vad jag själv hade gjort. För mig, då, räckte det med att någon satte mig ner och sa att "bröstcancer i din ålder är extremt ovanligt" (då var jag redo att säga tack och adjö och inte ta upp mer av deras värdefulla tid) när fortsättningen kom: "men ja, det är en liten knöl, så vi ska skicka dig vidare så att du verkligen får det bekräftat". Och vidare vid varje steg på vägen kommenterade nästan alla något om min oro ('klart att du är orolig','jag förstår att du är orolig', 'jag vet att du är, men du behöver inte vara orolig').

Nu är jag ju inte orolig för resultatet av det här sketna blodprovet, eller själva stickandet för den delen (inte för att jag direkt tycker om det). Nu är det de vita rockarna som är läskiga. Och det är lite jobbigt att jag skulle tycka att det vore så mycket skönare om jag bara fick träffa sköterskor idag.