Your Window Into Madness

Jag sätter mig ner för att ventilera när jag plötsligt minns ett löfte om vettiga/intressanta/charmiga blogginlägg. Just nu känner jag för att öppna upp och ventilera ALLT, men samtidigt censurera arslet av mig; bekänna allt, men bara genom sluga referenser och vaga kopplingar. Which is NOT the basis of a sane entry.

Dessutom är det inte ens så dramatiskt som det kan framstå. (Och genom att erkänna att bara en väääldigt liten del av läsekretsen (som ju uppenbarligen är gigantisk) kan komma att förstå eller identifiera ursprunget kommer dels att 1.) avslöja ämnet och fånigheten, dels 2.) förstärka föraktet från resten av den kretsen)...(för att inte tala om vad en långdragen utläggning om vilka idiotiska följder ett erkännande kan komma att få, följd av sagda erkännande, kan skapa för irritation)....(och då ska vi inte ens nämna möjligheten att ytterligare kommentera kommentaren också finns tillgänglig för frustrationsgenerering)...(ENOUGH!!)

Snälla, sluta läsa. Om jag inte har tillbringat kvällen med er. Men om ni tillbringade kvällen med mig får ni självklart också sluta läsa. Fast nej, egentligen är det bäst om ni mer än någon annan slutar läsa nu. Jag har INGEN akilleshäl.

Oh, god.

Det blev en liten paus i skrivandet. Och nu följer mitt dilemma. Ni förstår, jag fick tid att andas, och när jag andas lugnar jag ofta ner mig, och när jag har lugnat ner mig upphör plötsligt mitt behov av bekännelser och underkastelser. Men. MEN! Jag bestämde en gång att det som skrevs skulle publiceras; så länge jag bara satt och tänkte kunde jag ångra mig, jag kunde omformulera och rätta stavfel, men om det skrevs ned skulle det upp på bloggen (otherwise, no window into madness, you see). Som en förlängning får inga inlägg raderas, vilket upphålls, om möjligt, ännu striktare. Jag känner att det är en väldigt dålig princip i nuläget. (hang on a minute...är inte jag av princip emot principer? Hur har den här slunkit in?) Jag vill låtsas att det här inlägget aldrig existerade. (Men ärligt talat, skulle jag skiva en enorm brasklapp om jag INTE hade tänkte publicera?) Och jag börjar fundera: vad har jag att förlora, vad har jag att vinna?

Den nya nödlösningen: Det här publiceras, men jag kontrar med en tjusig bild snabbt efter, så de som inte orkar scrolla kommer missa allt vansinne. Jag räknar med att alla mina läsare (both of you) är latare än en...som inte orkar komma på en riktig liknelse. Ingenious!


(Det här var för övrigt vettigt/intressant/charmigt inlägg nr. 2)