Your Window Into Madness

Jag hade kul på releasefest nummer två, TROTS att den var på det enda stället i hela världen som jag svurit att aldrig återvända till. Göteborgs nation. Jag har inte varit där sedan första gången någongång i slutet av augusti 2004 (min första pubrunda i Uppsala) då en elak skåning med mindervärdeskomplex och taskig hockeyfrilla tyckte jag var det dummaste han hade varit med om och kastade ut mig för destruktivt beteende. Den här gången höll jag mig i skinnet. The bastards.

Det var trevligt. Jag hade kul.

Nu såhär dagen efter har jag små minnesglimtar (inga minnesluckor, bara en del tillfällen som hoppar på en lite extra klart) och de är inte nödvändigtvis positiva. Jag slår på folk (de måste ha uppmuntrat mig. Eller?). En massa groteskt långa människor dissar mig för att jag är kort, bissart långa, obehagligt långa en del av dem till och med (dåliga människor uppenbarligen). Jag fetdissar att dansa till jävla White Wedding (en av de grejer jag är stolt över). Jag räcker ut tungan tillsammans med Agnieszka oftare än egentligen nödvändigt (de var röda. Sånt är roligt! (en gång hittade jag en godis som inte bara färgade ens tunga blågrön, utan hela munnen och läpparna också. It was fan-fucking-tastic. I en liten kiosk där vid bussterminalen under slussen. I alla fall.)). Jag säger "what?!" sju gånger i minuten. Jag plockar upp snäckskal ur min bh (jag har en del röda små märken på boobsen). Stuff like that.