Your Window Into Madness

En annan grej, eller person antar jag att det är, som jag inte tycker om är unge herr Mika. No, I DON'T like you without making you try, varför är jag inte helt säker på, men vi pratar starka känslor här. Han försöker för mycket. Är för arty. Och dude, ka-ching? NEJ NEJ NEJ!! Dessutom klär smilet honom inte.

NOOOOOOOOO! Oprah sa precis "boy's are just different!". Och Julia Roberts sitter med sin "babylycka" och glänser. Kan man verkligen tycka om sina barn mer än sina vänner? JA, klart man kan och man gör för det kommer naturligt för världens bästa jobb är att vara mamma. Jag kände mig mycket lyckligare alldeles nyss när Desperate Housewives stod på i bakgrunden, det var det där avsnittet väldigt tidigt i säsong ett när Lynette dumpar sina ungar vid vägkanten.

Just nu länner jag ett intensivt hat gentemot amerikaner. Så sent som i förrgår myste jag vid tanken på Amerika, mer de faktiska platserna, inte så mycket "Tanken om Amerika!". Jag vill dit igen. För tillfället skulle jag nog nöja mig med de båda kusterna, screw the south! Siân är i där nu, eller snart. Borde landa i Houston om sex timmar kanske.

Oh My God, Oprah! What are you doing to me?! "A lot of women put their husbands on the back burner when they get kids because they forget about the whole being a wife thing." Barn freak me out. Och det värsta är att jag nog nu faktiskt håller på att vänja mig vid tanken på att jag någon gång i framtiden kanske kommer ha barn. Få barn? Vilket är rätt jobbigt, för jag har hela tiden vetat om, har hela tiden närt tanken på, har hela tiden varit livrädd för och övertygad om att jag kommer att hata mina barn. (Märk väl. Jag skrev "mina barn" plural, inte "mitt barn" singular. Vad fan ska det betyda?! Det var inte genomtänkt, och nu när jag såg det sekunden efter att det dök upp på min skärm blev jag faktiskt lite upprörd.) Och att jag nu faktiskt varken kan hitta eller komma på den svenska termen för postpartum depression hjälper inte.

"The baby sucks all the brain cells out of me." Sign me up for a baby, someone!

Mike kom aldrig hem igår. Men det är okej, jag hade lite svårt att vänja mig i början av hans tid på Starbreeze, det har gått över nu. Trist, så klart, att man inte ser honom så ofta.

Sötpotatis. Jag skulle vilja ha lite sötpotatis. Honungs- och ingefärsglaserad?

Jag var verkligen på skitdåligt humör förra veckan. Och det värsta är att det var en skitgrej som utlöste det, verkligen en skitgrej. Ett skitord, till och med, men jag var inte beredd på det och det tog verkligen. Jag tror inte att det var menat att såra, men jag tog åt mig som fan. Sög upp det någonstans i magtrakten, och har faktiskt inte riktigt kunnat släppa det än. Känner att jag vill såra tillbaka, visa att jag inte bryr mig, men vet att det inte bara är onödigt och korkat och missriktat, utan bara elakt också. Det var inte meningen. (Eller var det det? Hur kan jag veta? Ska jag bara ta det? Låta folk trampa på mig?)

Och Rogers mamma gick bort förra helgen. Jag vill prata om det, men vet inte med vem. Jag träffade henne aldrig, men jag oroar mig. Oroar mig för Anna, mest, och Roger också så klart. Men det ska inte pratas om. Låt oss prata om något annat.

I 100 höjdare igår spelade de Midlake. Jag blev ledsen.

Snubblade över ytterligare ett litet test på nätet tidigare, som bland annat innehöll frågan "How emotionally stable do you feel on any given day?" alternativen var "Stable as stable can be" eller "Somewhat / not very / I am crying now". Jag kryssade för stable as stable can be, men det svänger ju. Uppenbarligen.


However...I'd like to end on a high note (och här skulle egentligen Dixon Bainbridge sjunga Total Eclipse of the Heart, but alas!). Här kommer i stället lite språkskämt, som jag älskar. Och kanske i alla fall A och A kan uppskatta. No-one can live at that speed!