Your Window Into Madness

Först: på vägen hem inser jag att mina (nya) vinterskor 1.) bygger upp en snöklack om underlaget är det rätta och 2.) är för enkla att flippa in snö i när man går normalt med normala steg.

Sen: nörderi.

Varför ljög jag inte? Jag hade tänkt ljuga och garantera överlämning och planer för hur det skulle funka, ännu mer så när Onåd själv uppenbarligen har lyckats mygla sig ur en överenskommelse. So what om jag inte skulle kunna återvända till hennes område av Labyrinten igen, eller hela för den delen. Det är ju inte så att jag några ärenden där nere eller skulle gå ner ensam och vilse. Det är mesiga snäll-"kan vi inte kompromissa"-Noriko med det blödande hjärtat som alltid måste hålla avtal och skona alla inblandade, inte ey-yo-let's-go-Noriko. Fast å andra sidan så hade snäll-Noriko kunnat slå bra övertygelseslag och stå ut med en utdragen förhandling, heart-of-stone-Noriko could not. Och faktiskt blev ju slutresultatet väldigt lyckat ändå, kaos är alltid trevligt. I synnerhet när man själv inte ens är i närheten av att dö. Men det var lite jobbigt att bara gå iväg, framför allt när igelkotten vädjade. Anyway, snäll-Noriko dog lite idag. Han har blivit någon sorts realist...lite grann i alla fall. Hela vägen hem ekade Maxïmo Park i hjärnan "I've got no-one to call in the middle of the night anymore, I'm just alone with these thoughts (love is a lie)". Jag undrar om det ska betyda något?