Your Window Into Madness

Efter att ha stängt dörren till rummet de kallar 'Coconut' bakom mig, pekar jag hjälpsamt på mina skor och frågar: 'Take them off?' (ingen har sagt något om att ta med sig tofflor). Hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet (jag är dum i huvudet, jag är här för en pedikyr) och säger djupt ner i halsen 'yeus'. Det är fem år sedan sist, ett annat land, en annan förhoppning. Jag är både lättad (inget kallprat) och bekymrad (jag minns senast, då konversationen gick från mig, till Skrufs, på franska över till en 16-åring, på slovakiska till hennes mamma, som satte igång med att slakta mina fötter) över att vi inte kan prata med varandra. Hon undviker systematiskt min blick, ger mig ingen chans att förläget skratta och skämmas och be om ursäkt för mina fötters tillstånd (jag har ändå förberett mig, en månads egenhändigt filande av hälar och stortår). Istället klättrar jag upp i det som måste vara en gammal tandläkarstol, vet inte vad jag ska göra med mina ben då hon ställer in och justerar fotstöden. Väggarna är målade i en syrenlila och de starka lamporna i taket tvingar mig att blunda - jag är lättad, jag vill inte se hennes instrument, vill inte se henne närma sig min hud med skalpeller och tänger som sliter. Men jag känner dem, kall metall, något vasst, något som skrapar (och visst, där var min blåsa på lilltån, där är den inte längre), något som petar och sticker. CD-spelaren som står i hörnet bältar inte fram den gamla vanliga musiken (den som driver mig till vansinne med sina evinnerliga panflöjter) utan något som bara kan ha producerats under det tidiga 90-talet, samma sorts musik som dr. Alban gjorde, fast inte lika dr-Alban-besudlad, och över den hör jag det ständiga tickandet från klockan som det står KARLSSON på. Jag försöker att inte sparka henne i ansiktet när nerverna skickar ilningar och ryck genom mina ben (jag är nästan lika kittlig under fötterna som jag är i sidan). Hon filar på mina fötter på samma sätt som jag filade på min smörkniv i träslöjden (utan rädsla). Efter en stund lindar hon in mina fötter i varma handdukar, släcker lyset och lämnar mig ensam utan ett ord, ljud eller förklaring.

Hon kommer tillbaka. Hon ger mig inte en enda blick, tänder lampan och fortsätter med arbetet. Hon smörjer in mina fötter med en scrub, det gör ont men det är skönt (det är den känslomässiga motsvarigheten till äckelgott) och det sympati-ilar i svanskotan och foten hon inte håller på med (jag gråter nästan). Jag tar mod till mig och sneglar ner på henne, kan inte avgöra om hennes ansikte utstrålar förakt, illamående eller koncentration. Hennes namnskylt säger Santia (diplomen för avklarade kurser på väggen säger Nathalia och Daina). Jag vill inte ha något nagellack, hon säger 'fjinish', jag fastnar med kjolen i stolen, sliter mig loss, och försvinner ut genom dörren till rummet de kallar 'Coconut' med svansen mellan benen. Mina fötter är oljiga och halkar runt i skorna som inte är tofflor för ingen har sagt mig att jag borde ta med några. Jag kom undan utan förödmjukelsen att bli given en tjugo centimetersremsa plåster.