Stackars, stackars Peter
Idag var jag i skolan i elva timmar. En pinsamt stor del av den tiden har spenderats på nätet (tvivlare kan spana in kommentarerna på Sannas blogg), en liten del har gått till att översätta en business-artikel (det låter som rotvälska i mina öron, men på samma gång inte helt fel. Antal gånger som ordet 'kunskapsbaserad' nämns: 43), en skadeglad del har gått åt till nano (drygt 400 ord kvar till 10.000! och krig som vunnits!), och en överväldigande stor del har tillägnats Exalted. Jag tror nästan att hela första timmen av 6-9-nanopasset svaldes av "men Himmel gjorde/minns du när/varför litar inte/finns det någon som tycker om oss utan att förvänta sig något av oss?/jag vill inte dö" och en del förklarande kommentarer till Peter, som stackaren satt bredvid och tvingades lyssna.
Jag har alltså inte så mycket att rapportera. Jag skulle kunna slänga upp en tjusig bild jag tittade på lite för länge i ett illa maskerat studieflytkförsök, men jag vet inte om jag orkar. Oh, go on! Treat yourself.
Och livets stora frågor har fortfarande inte besvarats.
TILLÄGG efter att nanotomheten fyllts på igen: Det var kul och uppfriskande ikväll. Jag fick massor av ord skrivna och jag behövde knappt tvinga fram några av dem (okej, Ode to the Supremacy of Ropes kanske var lite krystad), jag snubblade över en vändning som förvånade även mig, och jag hade kul. Jättekul, så som jag minns att det var förra året. Precis i början av årets november var det lite blandade känslor, för då mindes jag plötsligt också känslan av att trada sig igenom ordkvoter och smärtan när man försökte få ur sig ord som inte ville infinna sig. Karin Boyes källare och löften om 'bara hundra ord till' och dagarna då ingenting skrevs och samvetet kände av det.
Imorgon åker jag ner till Stockholm (...igen) och går på middag, kanske ut, för att återvända lördag, gå ut, vakna på söndag, skrivträff klockan två, magiska ryska klanger klockan sju, och när ska jag få skriva då? Förhoppningsvis håller nanolyckan i sig över helgen.
Jag har alltså inte så mycket att rapportera. Jag skulle kunna slänga upp en tjusig bild jag tittade på lite för länge i ett illa maskerat studieflytkförsök, men jag vet inte om jag orkar. Oh, go on! Treat yourself.
Och livets stora frågor har fortfarande inte besvarats.
TILLÄGG efter att nanotomheten fyllts på igen: Det var kul och uppfriskande ikväll. Jag fick massor av ord skrivna och jag behövde knappt tvinga fram några av dem (okej, Ode to the Supremacy of Ropes kanske var lite krystad), jag snubblade över en vändning som förvånade även mig, och jag hade kul. Jättekul, så som jag minns att det var förra året. Precis i början av årets november var det lite blandade känslor, för då mindes jag plötsligt också känslan av att trada sig igenom ordkvoter och smärtan när man försökte få ur sig ord som inte ville infinna sig. Karin Boyes källare och löften om 'bara hundra ord till' och dagarna då ingenting skrevs och samvetet kände av det.
Imorgon åker jag ner till Stockholm (...igen) och går på middag, kanske ut, för att återvända lördag, gå ut, vakna på söndag, skrivträff klockan två, magiska ryska klanger klockan sju, och när ska jag få skriva då? Förhoppningsvis håller nanolyckan i sig över helgen.
Kommentarer:
Postat av: Spaces
Your site and you will reach the big successes, thank, it was interesting.
Trackback