Your Window Into Madness

Jag tror jag börjar få slut på saker att säga. Det var en period i somras (you remember i somras?) då allt jag tänkte plötsligt var värt att dela med mig av, and thank god that's over with. Men nu är allt jag tänker och tycker istället blasé, och ibland direkt läsarfientligt. För det har väl blivit så, att jag inte bara skriver för mig själv längre, utan just för att informera den inbillade läsekretsen. Och är det då så intressant och är de då så intresserade?

Mitt problem är väl att bloggen är just "ytterligare en dagbok", i alla fall för mig som inte har något annat att prata om än vad jag gör och anser, och själva grejen med en dagbok är väl att man ska skriva för sin egen skull. I synnerhet om man skriver dagbok som jag alltid gjort, då man känner sig extra någonting - glad ibland, men oftast ledsen, arg, irriterad eller upprörd. Och även om det kan vara ett bra sätt att förmedla känslor på ibland, så vet jag inte om jag borde utsätta människor för mitt inre i alla sammanhang; det finns en hel massa saker som inte alla behöver veta. När jag sitter och skriver tror jag att jag inte riktigt är införstådd i att andra människor kommer att läsa det, utan jag skriver ibland för ett framtida jag. Ett jag som i framtiden kommer bläddra tillbaka genom åren och skratta åt glädjen, men förundras över vreden och sorgen.

Kanske, tänker jag, borde jag lägga ner och faktiskt skriva i den faktiska dagboken istället. För allt som jag skriver skrivs NU, och NU är jag arg, och NU är jag ledsen, och NU tycker jag inte om någon. Men nu har jag inte heller något perspektiv på saken, nu brinner det som om någon timme eller dag bara kommer att vara aska (...för att citera mig själv).

Antingen, tänker jag, borde jag skriva enbart för mig själv eller enbart för alla andra - fokus på mig eller båda mina läsare, men inte både. Men då måste jag istället brottas med det hemska som är prestationsångest och försöka vara vitsig hela tiden, eller lägga ner denna och skapa en ny blogg någon annanstans, i hemlighet, där jag kan häva ur mig alla de känslor som driver orden.

Men, tänker jag sen, det här har blivit mitt forum, och folk som inte vill se det trasiga behöver inte läsa. Jag, däremot, kan ju försöka dra ner på det hela också. Kanske, tänker jag, kan jag vänta tills nuet lagt sig och vänta på perspektivet och klarsyntheten innan jag sätter mig ner och skriver. Sen tänker jag att det mest intressanta är det stormande, och inte stiltjen som följer.

Sen tänker jag fuck it, och bordlägger frågan till ett senare tillfälle.