Your Window Into Madness

Jag har en plastig, knallrosa pussmun över nyckelbenet. Det sitter där och sticker ut av två anledningar: 1) det var det av våra ytterst få plåster som hade rätt storlek och 2) mina naglar är långa och hårda. Framförallt hårda, visar det sig. Så hårda att inte de ens går av om man kör in dem med full kraft i sitt nyckelben. Så långa, för att jag pinsamt nog inte haft tid eller motivation att klippa dem på ett tag. Man skulle kunna tänka sig att allt som krävdes var ett par minuter, tre max, och en hyfsad sax av något slag, men tyvärr är livet inte så enkelt. Den sorgliga sanningen är den att jag måste ta ett bad för att kunna klippa mina naglar, och det måste vara långt och varmt. Nu undrar ni hur man gör för att få dylika supernaglar (tänk er Wolverine möter sjöhäxan Ursula); vem man behöver mörda, vad man behöver lova, vem man behöver dyrka.

I högstadiet, när jag fortfarande brydde mig nog att måla och dekorera dem, brukade jag säga åt folk som frågade att de borde dricka en massa mjölk, minst en liter om dagen. Det var en lögn. På gymnasiet, när jag ännu ägde en ICA-kasse full av nagellack, fick jag dem istället att äta broccolli. Det var roligt. Nu är det ingen som frågar längre, nu vill ingen ha mina råd. Men nu skulle jag vilja få tillbaka mitt skinn.

(Det var inte meningen att ägna ett helt inlägg åt mina döda celler. Bäst att klämma in något annat ämne också, så jag inte framstår som fullt så patetisk.)

Skolan är fortfarande lite överväldigande. Textanalysen av textanalyshandboken jag fejkade smet igenom gallret, jag behöver bara ta starkare ställning för eller emot. Och kanske, eventuellt, dela upp min 59-ordsmening på två.

(Phew! Snyggt räddat.)