Your Window Into Madness

Nu har jag kommit in i en drömmarperiod igen, en sådan där jag tveksamt eller tacksamt slår upp ögonen på morgonen. Och det står perverst klart för mig att jag inte ska gå och prata med någon jungian om saken.

(Långa, ointressanta drömredogörelser följer (i en annan bloggvärld cuttade))

Att säga att nattens eskapader var mardrömmar är att överdriva, det har inte varit paralyserande skräck eller skrik i mörkret, ingen kallsvett att slita bort lakanen från. Men däremot ett starkt obehag, som det är i många av mina morgondrömmar. Härom natten handlade det om Death by Tea and Sugar (of Doom), en dröm som för övrigt var väldigt sorglig, men jag märker ju själv när jag berättar den att wtf, den är bara konstig. Men då när jag vaknade upp från den låg jag och stirrade upp i taket en påtaglig stund och undrade om jag skulle göra något 'åt saken' (prevent suicide = good idea). Tre minuter senare kom jag på att socker inte dödar, inte på det sättet i alla fall, och dude: it was a D-R-E-A-M. (yes, I dude myself sometimes)

Inatt var jag och mamma (igen! vad ska denna återkommande modersgestalt symbolisera?) och Anna (och Carro?) och Johan  på något sorts sommarläger, som inte var scout utan mer som en carnival i amerikanska småstäder, fast minus de flesta åkturer och plus mer skog och matchande t-shirtar. Förutom att försöka beställa iste (te! igen!!), som framställdes av att smälta en frusen ungspannkaka i en stor plastdunk med vatten, blev jag helt oprovocerat attackerad av en förståndshandikappad kille med magväska och mono-brow, som medans han försökte slå på mig sjöng opera. Min mor skulle naturligtvis, som den mor hon är, försvara mig och började högt och välartikulerat skrika på tyska åt killen, slog sig för bröstet och plockade fram ett gammalt badmintonracket från ingenstans. Sedan slog hon med en backhand iväg honom, varefter han kom stormande igen (tänk tjur), hon slog till honom, skrek på tyska, han kommer tillbaka, slår, skrik, tillbaka.

Och jag pratar knappt hjälplig tyska i vaket tillstånd, så även om jag förstod innebörden av vad mamma sa ("du slår inte min dotter! *pa-twang*") så var det mer en hemsnickrad variant som nu i efterhand låter mer som flamländska.

Hursomhelst. Efter ett rätt långt tag av fram-och-tillbakandet gav han sig på mor min istället, varpå jag skrek (på tyska) "du slår inte min mamma!" - vad fint, man ser var jag får det ifrån.

Därefter klipptes till ett östeuropeiskt kök, där alla luckor jag rörde vid ramlade ner, och jag, Agnieszka (get outta my dreams!) och en stor familj stod runt en köksö och åt grönsakssoppa, väntandes på tidningen så vi kunde få reda på vilka betyg vi har fått såhär i mitterminstider. Då, när den äntligen kom, rullades hela backstoryn till varför vi var i den här änden av världen upp - eller, inte så mycket varför vi var där, men vad jag hade varit tvungen att göra för att få komma och stanna, bland annat fejka minnen och kort från min studietid i england (som jag inte har haft, ALLT skulle fejkas), mer specifikt hur lärarna hade nollat oss vid skolstart. Det fejkades genom att ta bilder (välvinklade och bortklippande) på hur jag och några till kastade Sofias Lotta och Jessica från ettan i gymnasiet ner i det iskalla nordhavet, från en galeas, i storm. Då slutar flash-backen och jag står i köket och mosar mina överkokta potatisar och morotsbitar, och en stor vit perser börjar prata med mig om hur Myndigheterna är mig på spåren och att jag måste FLY!! Vilket jag gjorde på smidigaste möjliga sätt; jag vaknade.

Just det, jag hade 6 motsvarande A-nästan-guldstjärna i mina betyg, vilket alla tyckte var fantastiskt bra med tanke på att jag inte ens pratade språket. Alla elever hade liksom som en liten spalt som berättade lite om deras betyg, och dem själva. I min text stod:

 "minnen av skoltiden har hon inte
några egentliga.
   - Eller jo, det gör jag ju!
   Det gör hon visst!
   Och hon gör en lång utläggning om
det som utspelade sig.
[flash-back]
  Allt detta bekräftas av Semivar Rode,
som påpekar att alla detaljer stämmer"

Här pekade Agnieszka ut att den där Semivar antagligen var Dennis inkognito. Och till min förvåning fanns det en annan med mitt efternamn i tidningen, som i förnamn hette Semjonow, som min gamla kompis på lekis hette i efternamn.

Anyway...carry on about you business, nothing here to see.