Your Window Into Madness

Jag har förlorat min röst. Vanligtvis skriver jag mina historier utan problem och utan motstånd. Nu har jag en historia som jag vill (måste!) berätta, men som inte kommer ut. Jag kan för allt i världen inte knepa ihop vare sig en berättare eller stil (historiskt sett har alla mina försök till mer allvarsamma narrativ (word!) möts med hårda ord och bistra blickar, vilket snabbt resulterade i att allt jag skrev skrevs med samma ton. Ända sedan jag var 14 år gammal har jag kört på i samma stil, för det är den som har uppskattats mest.) Och man frågar sig: vaff...? Nu funkar det helt plötsligt inte, berättelsen kräver någonting annat. Måste jag skaffa mig ett annat sätt att berätta på? Skitnovell.

Teoretiskt sett borde jag vara en Duktig Människa nu och sitta med en översättning, men jag är inte, och kommer aldrig vara, en Duktig Människa. Just nu känner jag mig dessutom som en Dålig Människa, nästan som om jag precis kommit på att jag i min barndom brukade slå på barnigare barn för min egen underhållning. Nu har just en sådan minnesbild inte hemsökt mig, men det är liknande känslor som lever kvar. (Men det är bra (...antar jag) karaktärsutveckling and all that)