Maktskifte
En gång i tiden var jag Tedrickare. Jag drack så pass mycket te att det blev en del av min identitet. Mest drack jag med Idun eller så fort Proppen och jag hamnade vid ett soffbord. Kaffe, har jag för mig i alla fall, drack jag på sociala tillställningar med familjen med MYCKET socker och mjölk. Men te, det var min grej. Mycket söderte, mycket himlagott, mycket djungel, men mest bora bora. Det var inte bara en tid av vätskedrivning, utan även dålig sömn. Jag vet inte riktigt när jag insåg sambandet eller hur länge jag valde att ignorera det, men snart gick det inte att blunda för det faktum att det var Min Identitet som höll mig uppe. Att det var allt te som gjorde att jag timme efter timme satt i mörkret i sällskap av åtta olika tjutande, ringande, surrande ljud. Tinnitus är en lustig sak, inte ha-ha-lustig, men konstig. Olika saker påverkar det, olika för olika människor. För mig var det alltså te som retade upp ljuden, tillsammans med stress och ibland väderomslag - för en bekant var det stålbenen på köksbordet. I ren desperation försökte jag en gång i gymnasiet förbättra min relation med min tinnitus genom att döpa den till Charlotte.
Om det var det personifierande namnet, eller avhållsamheten från te, eller bara vanan som kom med tiden vet jag inte. Men nu finns ljuden där, alla åtta, bara när jag lyssnar efter dem. Jag har lärt mig att för det mesta inte höra dem, men så har jag sedan jag fyllde femton alltid omgivit mig med distraktioner, andra ljud att dränka mina. I vilket fall slutade jag dricka te för fyra år sedan, med ett eller annat återfall och tillhörande sömnlöshet.
Nu dricker jag alltså kaffe. Jag tycker om kaffe, jag älskar kaffe, men jag tillber det inte. Jag klarar mig utan det när det väl kommer till kritan, jag behöver det inte för att bli människa. Kanske var det för den stora plats teet tog när jag var 17 som gjorde att jag aldrig kunde bli en fullfjädrad Kaffedrickare, precis som kaffet nu gör att jag aldrig kan bli Tedrickare igen. Jag sitter ensam fast i ingenmanslandet Antingeneller.
Det jag försöker säga är helt kort att jag drack en kanna te igår. Och jag sov.
Om det var det personifierande namnet, eller avhållsamheten från te, eller bara vanan som kom med tiden vet jag inte. Men nu finns ljuden där, alla åtta, bara när jag lyssnar efter dem. Jag har lärt mig att för det mesta inte höra dem, men så har jag sedan jag fyllde femton alltid omgivit mig med distraktioner, andra ljud att dränka mina. I vilket fall slutade jag dricka te för fyra år sedan, med ett eller annat återfall och tillhörande sömnlöshet.
Nu dricker jag alltså kaffe. Jag tycker om kaffe, jag älskar kaffe, men jag tillber det inte. Jag klarar mig utan det när det väl kommer till kritan, jag behöver det inte för att bli människa. Kanske var det för den stora plats teet tog när jag var 17 som gjorde att jag aldrig kunde bli en fullfjädrad Kaffedrickare, precis som kaffet nu gör att jag aldrig kan bli Tedrickare igen. Jag sitter ensam fast i ingenmanslandet Antingeneller.
Det jag försöker säga är helt kort att jag drack en kanna te igår. Och jag sov.
Kommentarer:
Postat av: Agnieszka
Grattis! :) Ska du lite smått börja dricka te, eller är du rädd för att det kommer att gå utför igen?
Ses imorgon!
Postat av: Karin
Låt oss säga att jag har fått blandade resultat. Kanske måste jag kompromissa på något vis.
Trackback