Your Window Into Madness

Jag tror att jag har sagt det förr, men whatevs: Jag är smått förtjust i det faktum att vissa tv-spel fortfarande är för mycket för mig. Jag blev faktiskt lite illa till mods när mitt största problem med FPSerna plötsligt var att jag sög på att sikta, till skillnad från tidigare då den överväldigande skulden av att ha skjutit en kråka fick mig att stänga av Resisdent Evil 4. Innan dess kunde jag knappt titta på när någon av bröderna spelade Wolfenstein på SNESen. Oblivion vande mig vid kontrollen, men det blev fortfarande många timmars väntande i skuggor och andor hållna. Många skrik och springande i panik. I mitt senaste FPS-projekt Call of Duty 4 dödade jag glatt, även om rädslan fortfarande blev för mycket ibland. Jag har helt enkelt gillat tanken att FPSer skrämmer mig (så länge idioterna på aftonbladets spelblogg inte hävdar att det är naturligt för mig att ogilla dem), jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag hade någon förvriden bild om hur förmågan att förskräckas över otrevliga saker betydde att...jag vet inte. Att jag fortfarande var mänsklig? inte som ett stöd för TV-spel=förstörda och/eller våldsbenägna människor-debatten, utan som ett personligt ställningstagande. Jag skulle aldrig vänja mig.

Den goda nyheten är att jag inte har vant mig. Mike har lånat hem Condemned 2 från jobbet och testade just en multiplayer deathmatch. Han blev ihjälslagen med ett järnrör. Det var för mycket mig.